”Vi har inställningen att om inte jag når dit når du dit, och ju mer vi är där desto mer kan vi förändra. Vi bräcker branschen genom att göra saker och ting på ett annat sätt.”
Alba Cros är filmskapare i ordets rätta bemärkelse. Hon gör allt: manus, regi, foto, klipp och skådespeleri. Hon har varit verksam i Barcelonas indie-kretsar i över tio år, och sitter i styrelsen för Dones Visuals, en organisation som stöttar kvinnliga filmskapare i Katalonien. Jag pratar med henne över Skype och hon berättar att hennes nätverk har Sverige som förebild i sitt jämställdhetsarbete. Men ju mer hon berättar, desto mer tänker jag att det snarare är vi som skulle kunna lära oss av dem.
Det som just nu utmärker den spanska filmen i allmänhet och den katalanska i synnerhet, är de senaste årens genomslag av kvinnliga regissörer. Carla Simóns Summer 1993 (2017) och En persikolund i Katalonien (2022) utgör tillsammans med Elena Martíns Creatura (2023) några exempel på filmer som nått framgång på den internationella festivalscenen. De tillhör ett stort nätverk av produktioner, som har gemensamt att de är filmade på katalanska, med ett ofta lokalt, kvinnligt perspektiv. Taget ur sin kontext låter det kanske inte så anmärkningsvärt, och i en perfekt värld hade det inte varit någonting utöver det vanliga. Men Alba Cros berättar att dessa filmer är en del av den nya våg som förändrat filmlandskapet på mindre än tio år.
”Vi testade många olika saker för att bygga karaktärerna och försökte spela in en mängd olika känslor. När vi sedan påbörjade klippningen upptäckte vi att det kanske fanns en långfilm där.”
Hennes egen karriär fick en oväntad start med examensfilmen Agata’s friends (Les amigues de l’Àgata, 2015), som hon gjorde tillsammans med tre klasskamrater på Universidad Pompeu Fabra i Barcelona. Gjord i dokumentär stil skildrar filmen ett gäng med tjejer. Det blir sena kvällar på barer, nätter i stökiga sängar där vännerna sover i en enda hög och trötta morgnar vid frukostbordet. Huvudpersonen Agata, som händelsevis spelas av en ung Elena Martín, befinner sig lite vid sidan om de andra redan från början. När hon får nya vänner på universitetet börjar gruppens starka sammanhållning att hotas.
– Nu i efterhand undrar jag hur vi kunde göra en hel film men vi visste inte att det var det vi gjorde. Vi hade bara kul. Vi skulle egentligen göra en kortfilm, men samtidigt spelade vi in repetitionerna med skådespelarna för att lära oss att använda kameran och utrustningen. Vi testade många olika saker för att bygga karaktärerna och försökte spela in en mängd olika känslor. När vi sedan påbörjade klippningen upptäckte vi att det kanske fanns en långfilm där. Men vi gjorde den bara för universitetet.
Cros och hennes medregissörer var vana vid att arbeta i grupp, så de gjorde allt tillsammans utan att det i sig var något som de tänkte på. Från manus till foto, regi och klippning. På inspelningen vandrade kameran från hand till hand. Av en ren slump fick filmen sedan spridning då en spansk filmkritiker som hade kontaktat universitetet på jakt efter nya talanger fick en tidig version av Agata’s friends skickad till sig av en lärare. Kritikern insisterade på att den skulle skickas in till festivaler där den från början visades som en work in progress och snabbt väckte stor uppmärksamhet.
Cros upplevde att hennes examensfilm utlöste en förändring i filmindustrin. Den inspirerade unga tjejer som ville göra film och visade att det var möjligt att åstadkomma någonting stort även med mycket små medel.
Hur såg den katalanska filmbranschen ut på den tiden, var den väldigt mansdominerad eller auteurbaserad?
– Både och skulle jag säga. Det fanns såklart kvinnliga regissörer, Isabel Coixet och säkert fler. De gjorde jättebra filmer, men de var redan inne i branschen och de skildrade familjen och sådana saker. Men bara några få av dem var aktuella. Det som gjorde att folk reagerade på Agata’s friends var att vi inte bara var en utan fyra kvinnliga regissörer, som dessutom var så pass unga. Vi var 22, bara barnen. Det gick emot föreställningen om att film skapas av ett enda geni. Sedan handlar filmen också om kvinnliga ämnen och kvinnlig vänskap. Det fanns inte så många berättelser om det då. Vi öppnade för ett nytt ämne, en ny fråga. Det var väldigt annorlunda.
Cros upplevde att hennes examensfilm utlöste en förändring i filmindustrin. Den inspirerade unga tjejer som ville göra film och visade att det var möjligt att åstadkomma någonting stort även med mycket små medel. Filmens känslor sipprar fram ofiltrerat från en väldigt specifik tid i livet, då vännerna fortfarande betyder allt. När detaljerna i vem som hänger med ut, stannar hemma eller försvinner från festen utan att säga någonting kan orsaka stor dramatik.
– Vi hade ingen distans, vi levde ämnet som vi skildrade. Kanske är vår generation så. Vi ser till oss själva och våra liv när vi gör film. Det här var samma tid som Lena Dunhams serie Girls kom ut. Den var en viktig referens för oss och vi ville göra någonting liknande.
Lena Dunham är också ett exempel på en kvinnlig filmskapare som gör allt från att skriva och regissera till att skådespela. Det verkar också ha blivit vanligt bland filmskaparna i dina kretsar att ”göra allt” på det här sättet?
– Det är det, men jag vet inte varför. För att vi är kvinnor? Kanske behöver vi legitimera oss och bevisa att vi kan göra allt, för att vi har patriarkatet mot oss. Kanske är det en konsekvens av en begränsad budget. Vi har mindre pengar så vi måste göra mer själva. Men jag ser det som ”empowerment”. Vi kvinnor kan göra allt. I Katalonien är många filmer väldigt…lokalproducerade. De handlar om lokala historier, om vår kultur, och allt är väldigt hemmagjort. Jag tycker det är fantastiskt att kunna göra allt där filmskapandet inbegriper hela processen, från manus till klipp.
Cros berättar att hon och hennes kollegor har en stark känsla av samhörighet. Att de är en grupp som ställer upp för varandra och som för samma kamp för att förändra branschen. Hon är till exempel inte alls intresserad av att skådespela, men när hennes vän Zaida Carmona bad henne att ta på sig en roll i den lesbiska komedin Girlfriends and girlfriends (2022), där Cros redan arbetade som filmfotograf, kunde hon inte säga nej.
– Det var den enda gången. Jag gjorde det för Zaida och för de lesbiska.
Vi ser varandras filmer, vi hjälps åt med manus, klippning och vi stöttar varandra mycket. Vi har till exempel en Whatsapp-grupp för kvinnliga filmskapare, så vi har konstant kontakt.
Känner du att det samarbete ni har bland kvinnliga filmskapare i Katalonien bidragit till att så pass många kunnat slå igenom med sina filmer? Är det en av anledningarna till att filmindustrin har kunnat förändras så snabbt?
– Ja, det har inte gått många år. Vi ser varandras filmer, vi hjälps åt med manus, klippning och vi stöttar varandra mycket. Vi har till exempel en Whatsapp-grupp för kvinnliga filmskapare, så vi har konstant kontakt. Man har Carla Simón bredvid sig som hjälper en när man behöver någonting. Katalonien är som ett land men det är väldigt litet. Den katalanska regeringen har lagt mycket pengar på filmindustrin, vilket märks. Inte för att det finns massa pengar, men vi har verkligen en känsla av kamp i Katalonien. Vi måste överleva allt.
Ni har även den feministiska organisationen Dones Visuals, som verkar ha haft ett stort inflytande?
– Jag satt tidigare i styrelsen. Nu har jag tagit en paus för att arbeta med Acadèmia del Cinema Català, men sedan kommer jag tillbaka dit. Dones Visuals bildades för ungefär tio år sedan, och man har gjort ett jättebra jobb. De är en superpower, och en sak jag verkligen uppskattar är att de tror på intersektionell feminism. De arbetar inte bara för kvinnor utan de jobbar mot många olika sorters förtryck. De går till den katalanska och den spanska regeringen med sina krav, och de har ändrat lagar för att få den kvinnliga filmen att växa. Man lägger alltid fokus på att skapa samarbeten. Organisationen jobbar bland annat med att vidareutbilda filmfotografer och andra A-funktioner, för att vi ska kunna nå längre och få större uppdrag. Och allt är gratis. Dones Visuals är framtiden.
”Här i Barcelona får vi mycket sol, men vi bor ovanpå varandra i höga hus. Det gör att vi ser ljuset typ två timmar om dagen. Klockslaget då ljuset når in i ens sovrum är speciellt. Så i många år var jag besatt av ljus. Nu filmade jag människorna i mitt liv, de jag älskar, eftersom de är mitt ljus i livet.”
Tidigare i år fick Cros långfilm Otherness premiär, en dokumentär om lesbiska identiteter som hon regisserade tillsammans med Nora Haddad. Och i november får kortfilmen Longing for light internationell premiär på IDFA. Med den tar Cros steget bort från att samregissera till att arbeta helt själv, även denna gång som både regissör och fotograf. Det är dessutom första gången hon filmar analogt, på 8mm.
– I många år har jag gått på CCCB här i Barcelona, Centre de Cultura Contemporània. De visar experimentell film, konstfilm. Barbara Hammer och Jonas Mekas. Ibland är det bara ljus, färg och blixtar. Jag har alltid velat göra sådan film. Dagboksfilm, vardagsliv, intimitet. Jag ville filma min valda familj, som ett familjeporträtt. Som om jag var familjefadern! Jag kommer från en by där jag hade utsikt överallt. Här i Barcelona får vi mycket sol, men vi bor ovanpå varandra i höga hus. Det gör att vi ser ljuset typ två timmar om dagen. Klockslaget då ljuset når in i ens sovrum är speciellt. Så i många år var jag besatt av ljus. Nu filmade jag människorna i mitt liv, de jag älskar, eftersom de är mitt ljus i livet.
I Longing for light finns en återkommande textskylt: ”This is not a political film”. Du har en aktivists sätt att se på filmskapande, så vad betyder den textskylten för dig?
– Det är ett sorts skämt. Jag såg Jonas Mekas film Walden, där han säger: ”This is a political movie”. För mig var det chockerande. Jag tänkte: Okej, han har sin historia, men han är fortfarande en vit man och han avbildade sin familj med orden: ”Det här är en politisk film”. Jag kände att jag som är gay, jag ska filma mina vänner och min valda familj med orden: ”Det här är inte en politisk film”. För att vara gay och filma sitt privatliv är det mest politiska man kan göra. Att se queers i deras egna intimitet. Så jag gjorde filmen i dialog med Jonas Mekas, som jag respekterar och tycker om. Såklart är min film politisk. Men jag försökte få folk att fundera kring varför den är det och sedan göra den än mer politisk genom att säga att den inte är det.
”Ibland frågar folk till och med om alla mina filmer kommer att handla om lesbiska: ”Har du funderat på att göra någonting annat?” Då svarar jag att filmerna inte handlar om lesbiska, de handlar om kärlek, om identitet, om livet. Men jag är gay, så karaktärerna kommer att vara gay.”
Hur skulle du säga att villkoren är för queera filmskapare i Katalonien? Är det som att man stannar i indie-scenen och underground? Är det svårt att ta sig in i branschen och hur tas filmerna emot?
– Det är hela poängen, för även om samhället har kommit långt är branschen fortfarande gammal, vit och manlig. Det är väldigt svårt. Girlfriends and girlfriends är underground, Otherness är en dokumentär med låg budget. Nu när jag arbetar med min nästa film, är jag lite rädd att den kommer vara för radikal och att jag inte kommer få finansiering. Branschen är inte riktigt redo. Man förstår att HBTQ-filmer behövs, så varje produktionsbolag gör typ en queer film. Men de är lite lost och vet inte vad de gör, eftersom de är straighta och vita och inte har tänkt på något i hela sina liv. Jag har erfarenheten av att ha gjort Agata’s friends som är ganska straight. Och ibland tänker jag att jag har privilegiet att vara i industrin tack vare den filmen. Om jag hade börjat min karriär med min dokumentär om lesbiska identiteter, då hade jag varit på en annan plats nu. Nuförtiden tänker jag så. Ibland frågar folk till och med om alla mina filmer kommer att handla om lesbiska: ”Har du funderat på att göra någonting annat?” Då svarar jag att filmerna inte handlar om lesbiska, de handlar om kärlek, om identitet, om livet. Men jag är gay, så karaktärerna kommer att vara gay.
Den långfilm som Alba Cros nu skriver på ska bli en queer utopi.
– Just nu är jag antagen till Katalanska Akademins skrivarresidens, och jag kommer att skriva med lön från dem i nio månader. Vilket jag är väldigt glad för. Min film är lite galen, men den utspelar sig i Katalonien på katalanska. Så de låter mig göra vad jag vill!
Nu när hon möter den yngre generationen i Barcelona, märker hon att de inte alls upplever samma utanförskap och förtryck som hon känt av som ung kvinna i branschen.
– Mycket har hänt på bara tio år. Men jag säger alltid till dem att vi är där vi är idag tack vare de som var här innan oss, och som har kämpat mycket. Vi får inte glömma det. Detta är en kamp vi måste fortsätta att föra hela våra liv.
San Sebastiáns filmfestival pågår till och med 28 september. Intervjun publicerades ursprungligen i FLM Nr. 65, vintern 2023.
