Pressteamet har gett oss trettio minuter för att genomföra en intervju och jag inser snabbt att tiden kommer att bli knapp. Regissören och författaren Abdellah Taïa öppnar dörren till det lilla kontoret och vänder sig mot mig medan han fortsätter tala med en kvinna i personalen bakom honom. I ett svep lyckas han övertala alla att det blir bäst om vi två får stanna istället för att ödsla tid på att gå till ett separat intervjurum. Vi har bestämt träff dagen efter att hans andra film, Cabo Negro, haft världspremiär på Karlovy Varys filmfestival. Med tio böcker och två filmer bakom sig finns det trots allt en hel del att prata om.
Det slog mig i går att många av de historier, teman och bilder som återkommer i dina böcker även återspeglas i filmen. Men vilken var den första bilden som kom till dig innan du gjorde Cabo Negro?
– Den första bilden såg jag var från 2005 när jag åkte till staden Tétouan i Marocko och upptäckte gravplatsen som man sedan ser i filmen. Redan då sa jag till mig själv att jag måste skapa en film som utspelar sig på denna kusliga och vackra plats. Min första film, Salvation army, handlade om hur ensamt det är att vara gay i Marocko, men efter jag gjort den började jag se en ny generationen av HBTQ-personer växa fram. Även om lagarna och samhället fortfarande är emot dem, väntar de inte på att makten ska ge dem något tillstånd. De skapar egna rum ur ingenting. Det som slog mig allra mest var att dessa rum kommer från den marockanska verkligheten, det är inte en imitation av den västerländska gay-scenen. När jag insåg detta förstod jag att jag har en film. För det handlar inte bara om att berätta en queer historia, det skulle inte räcka, det måste vara ett estetiskt och politiskt projekt. För mig symboliserar gravplatsen i filmen minnet och historien, precis som Marockos minne lever i dessa nya queera rum. Det verkar som att heterosexuella inte bryr sig om minnet, det är de queeras roll att vårda och förnya det. Alla gester och traditioner du såg i filmen kommer från idén att dessa människor är så unga och utsatta för våld, ändå är de öppna för den marockanska historien, vardagslivet och estetiken. Jag fann detta revolutionerande.
Det är bara borgerliga människor på TV som pratar om litteratur, som om de fattiga inte har något litterärt värde.
Tror du att film har större potential att vara politisk och subversiv än litteratur?
– Jag har aldrig drömt om att bli författare, än mindre på franska. Jag växte upp i en mycket fattig familj som bara pratade arabiska. Att tala franska var för eliten, för de rika, överlägsna och arroganta marockanerna. Jag vet inte varför, men än idag har litteraturen en borgerlig aura kring sig, som om inte alla kan hålla i eller läsa en bok. Det är bara borgerliga människor på TV som pratar om litteratur, som om de fattiga inte har något litterärt värde. Naturligtvis är detta inte sant, men jag trodde det när jag var liten och i den verkligheten drömde jag aldrig om att skriva. Men när jag såg egyptiska filmer på marockansk TV öppnades en dörr för mig till filmens värld. Märkligt nog kändes drömmen om att bli filmskapare mindre borgerlig. Även om böcker och film på många sätt existerar i samma universum är film närmare människor. Därför kan det politiska budskapet förmedlas utan att utesluta de fattiga.
Taïa tystnar och fäster för en kort stund blicken i bordet innan han tittar rakt på mig och fortsätter att prata.
– Men jag förstår om någon känner att det här inte är deras typ av film. När vi pratar om otroliga filmskapare som Bresson eller Tarkovskij presenteras de ibland på ett sätt som om de har en överlägsen position. När du är fattig existerar en föreställning om att vissa filmer inte är för dig. Men en dag sitter du och tittar på Robert Bresson och frågar dig själv ”Varför såg jag inte dessa filmer tidigare?” Du förstår, den här idén om skillnad kommer inte från filmerna själva, den kommer från de borgerliga diskurserna. Voilà! Den här idén om att inte känna sig överlägsen andra människor är mycket viktig för mig. Inte bara i film utan även i mina böcker.
Filmen Cabo Negro handlar om de två vännerna Soundouss och Jaâfar som blivit inbjudna av Jaâfars älskare att tillbringa sin semester i en lyxvilla på badorten Cabo Negro. När de anländer till villan möts de av hushållerskan medan Jaâfars älskare Jonathan aldrig dyker upp. I väntan på Jonathan bestämmer sig de två vännerna för att njuta av sin semester. Även om livet i villan ger dem tid att reflektera över sina liv, blir deras ekonomiska otrygghet snart påtagligt kännbar. Under semestern möter vännerna människor som på olika sätt befinner sig i en prekär situation, samtidigt som deras vägar korsas av de som frodas i andras otrygghet.
Jag ville att filmen skulle utspelas där som en kritik mot makten, för makten säger ”de homosexuella existerar inte.”
Hur kom det sig att du döpte filmen till Cabo Negro, och varför utspelar den sig just där?
– Det är väldigt viktigt att filmen heter Cabo Negro eftersom det är en faktisk plats i norra Marocko. Som liten kände jag till stället för jag visste om att det var för de extremt rika, för de som styrde landet. De tillbringade sina somrar på en plats vi aldrig kunde besöka. Men de är där, och de kontrollerar oss, på ett osynligt sätt. När jag var tonåring tänkte jag för mig själv att den här platsen inte ens existerar. Det var som ren fiktion! Vad det faktiskt betyder är att makten kontrollerar oss på ett sätt vi inte är fullt medvetna om. När jag bestämde mig för att göra en film om queera ungdomar i Marocko så funderade jag över var den skulle utspela sig. Plötsligt kom jag ihåg Cabo Negro och att platsen inte existerar samtidigt som den gör det. Jag ville att filmen skulle utspelas där som en kritik mot makten, för makten säger ”de homosexuella existerar inte.” Lagarna är emot dem, vår religion och våra traditioner med. Och jag, genom min film, vill säga ’tror ni inte att de existerar?’ Jag ska göra en hel film för att visa er hur vackra dessa människor är. Det ständiga våldet ni utsätter dem för dödar dem inte utan gör dem endast mer öppna för världen och andra människor. Kanske kommer inte alla att se det, men det faktum att filmens två hjältar är placerade i en villa i Cabo Negro är redan en kritik mot allt som är borgerligt och som makten representerar.
Stranden är intressant som plats för att gestalta klassrelationer: Vem har tid att slappna av? Vem arbetar för den som slappnar av? Jag tänkte på migranterna som gömmer sig i skogen bortom strandkanten medan Jonathan som äger villan aldrig ens är där.
– Tack för att du lade märke till Jonathans frånvaro. Han är amerikan. Han äger villan. Han bjuder in Soundouss och Jaâfar men dyker aldrig upp. För mig är det en metafor för hur USA kan ingripa överallt, som i Afghanistan eller Irak. De kan bara dyka upp eller försvinna.
Du nämnde tidigare din kärlek till egyptisk film. Det kulturella inflytandet från Egypten är tydligt i dina böcker och filmer.
– Stort. Det är enormt.
Även om det var en härlig blinkning till Egyptens filmhistoria i scenen med filmaffischerna blev jag förvånad att det inte var mer musik, framför allt egyptisk, i filmen. Hur kommer det sig att vi bara hör musik två gånger i hela filmen när det alltid finns musik i dina böcker?
– Det stämmer att det alltid finns musik i mina böcker. Men när jag började skriva manuset till Salvation army hörde jag ingen musik. Samma sak hände när jag började skriva Cabo Negro. Jag var lika förvånad som du. När man lägger till musik manipulerar man publiken i hur de ska känna inför en scen. Det är inte vad jag vill. Jag vill ha scener som betonar olika element av filmen: språket, kameran, miljöerna och tystnaderna. Jag vill att publiken ska föreställa sig saker tillsammans med mig, speciellt då mina filmer bygger på att jag inte berättar allt. Det är väldigt mycket som händer utanför bioduken. Det är den typ av film jag vill göra. Men jag måste erkänna att det är svårt att uppnå. För när man filmar måste allt vara rätt, inget kan räddas med musik. Men det är en del av magin.
Jag läste nyligen en bok om den marockanska filmskaparen Ahmed Bouanani.
– Han är en fantastisk filmskapare!
Boken är översatt från franska till svenska och handlar om rörelsen Sigma 3 och deras diskussion om hur marockansk film ska förstås efter den franska kolonialismen.
– Väldigt, väldigt, väldigt, väldigt viktigt. Det gjordes många fantastiska filmer på 60- och 70-talet och Ahmed Bouanani är mer än en pionjär. Han är den första som tog den marockanska verkligheten med alla dess element och skapade en marockansk filmstil av det. Du anar inte hur många gånger jag har sett hans film Al-Sarab/Le mirage som dessutom är inspelad i min hemstad, Salé. Inte bara kritiserar han den franska kolonialismen, utan även den marockanska makten, samtidigt som han inkluderar allt marockanskt i filmen — historia, kultur, andlighet, det folkliga — och skapar ett otroligt kraftfullt filmiskt språk av det. Jag måste dock erkänna att jag upptäckte Bouanani senare i tjugoårsåldern. Det var de egyptiska filmerna som fanns tillgängliga under min barndom. De imponerade så mycket på mig och fick mig att inse att verkligheten i film är verkligheten i vårt dagliga liv. De skapade den länken för mig och det var då jag tänkte ”jag ska bli filmskapare” och göra film om min mamma, min mormor, mina systrar, om homosexuella som mig själv. Förstår du hur demokratiskt film är? Som en ömsint hand som hjälper dig att inse att man inte ska fly från verkligheten utan skapa något utav den. Det var egyptiska filmer som lärde mig det, det är därför jag alltid pratar om dem.
För att återkomma till Bouanani så framhåller han hur viktigt det är för ett koloniserat folk att skriva sin egen filmhistoria. Dessutom menar han att alla filmer, även de dåliga, bör vara en del av skapandet av en kulturell kanon. Jag är nyfiken, var skulle du placera Cabo Negro i den marockanska filmhistorien?
– Jag säger det här så ödmjukt som jag kan, men jag skulle placera Cabo Negro i hjärtat av Bouananis Al-Sarab. Hans stil är inte samma som min, men ingen av oss förkastar den marockanska verkligheten. Estetiken i min film, precis som i hans, utgörs inte av att imitera Tarkovskij eller Hitchcock. Även om jag beundrar dem båda, har de inget med vår verklighet att göra. Dessutom är vi fortfarande underkastade den västerländska kolonialismen och därför bör vi inte gestalta vår marockanska verklighet med en stil som inte har något med den att göra. För mig vore det falskt och fel, som om filmen är gjord för en västerländsk publik, vilket innebär en fortsättning på kolonialismen. Samtidigt beundrar jag Bresson väldigt mycket. Enligt mig är han den största filmskaparen någonsin. Jag vet inte hur han gör det men hans sätt att uppmärksamma föremål, detaljer och gester är något som jag också ser mig själv göra, även i denna film.
