FILM. Be natural (Pamela B. Green, 2018). Se filmen här.
Vem är Alice Guy-Blaché? Det är en enkel fråga som dokumentärfilmaren Pamela B. Green ger sig ut i arkivdjungeln för att besvara i filmen Be natural. Alice Guy är nämligen en av de första regissörerna i filmhistorien. Hon var 22 år när hon som sekreterare åt Léon Gaumont var med vid visningar av bröderna Lumières tidiga kortfilmer, i Paris runt 1896. Hon, som själv velat bli skådespelerska och tagit dramalektioner, såg möjligheterna i filmmediet och föreslog för Gaumont att hon skulle få filma några scener med vänner. Han gick med på det, på villkoret att experimenten inte störde hennes sekreteraruppgifter.
Hennes första och kanske mest berömda film, Blomkålsfe från 1896, är baserad på en saga som handlar om var barn kommer ifrån. I ett av de tidigaste exemplen på narrativ film dansar älvan runt bland kålhuvuden i en liten trädgård och plockar upp skrikande spädbarn. Filmen blev så populär att Gaumont gjorde Alice Guy ansvarig för all filmproduktion, samtidigt som han behöll henne som sekreterare.
Hon utforskade mediets potential bortom den tidens attraktionsfilm och använde sig av plot, färg och ljud. Hon skrev, regisserade, producerade och klippte hundratals filmer åt Gaumont fram till 1906, då hon flyttade till USA med sin man Herbert Blaché. Där grundade de Solax Studios i Fort Lee, New Jersey, som var ett slags mini-Hollywood innan filmindustrin bytte kust. I studion hängde hon en stor skylt till sina skådespelare: ”Be natural.”
Som studiochef fortsatte Guy-Blaché göra alla sorters genrefilm – draman, westerns och slapstick. Komedin Madame’s cravings från 1907 följer en höggravid kvinna som går runt och obekymrat snor åt sig det hon blir sugen på. I närbilder avnjuter hon ett barns klubba, en vinälskares absint, en försäljares pipa och en stackars tiggares strömming. I släptåg har hon sin förtvivlade lilla man, som i sin tur drar en barnvagn med vad man får anta är deras förstfödda och för tillfället bortglömda barn. Mannen får försöka blidka de arga stöldoffren medan Madame glatt vaggar vidare mot nästa munsbit.
Trots att Guy-Blaché var en av dem som fick filmindustrin i både Frankrike och USA att blomstra, nämnde den tidens filmhistoriker henne inte ens, eller så tillskrev de andra (läs: män) hennes filmer. Bland exemplen finns hennes största produktion i Frankrike, La Passion från 1906, som skildrade Jesu liv. Den skulle ha regisserats av hennes assistent.
När filmindustrin växte fram emot 20-talet, fick det samma konsekvenser för Guy-Blaché som för de flesta av den tidens kvinnliga filmskapare – de trängdes ut och glömdes bort. 1922 återvände hon till Frankrike och slutade göra film. Hon hade då regisserat fler filmer än både Edison, bröderna Lumière och Méliès. Det skulle dröja till 1953 innan hon fick erkännande för sina insatser inom filmkonsten och tilldelades Hederslegionen av franska regeringen.
Alice Guy-Blachés historia behöver inte den typ av dramatisering som Green sysslar med. I Be natural framstår det som att hon var totalt bortglömd, innan Green bestämde sig för att göra någonting åt det och var tvungen att praktiskt taget gräva fram information och filmer. Detta kan såklart stämma, men 2009 gav Gaumont ut en dvd-box med ”Gaumont treasures” som innehöll filmer av Alice Guy och två andra regissörer. På Youtube finns dokumentären The lost garden från 1995, som till stor del innehåller samma material som Greens film.
Greppet att låta intervjuobjekt från filmbranschen verka som månghövdad ciceron är charmigt (”Vad vill du ha med i filmen om Alice?”), men bidrar i längden till ett splittrat porträtt som hattar fram och tillbaka mellan olika aspekter av hennes livshistoria. Animerad plan över ateljén! Privatliv! Snabba klipp ur filmer! Det känns ibland som ett desperat försök att behålla tittarens uppmärksamhet, med resultatet att man aldrig går speciellt djupt in på någonting. Någon verkar dessutom ha blivit lite väl förtjust i animationer – man susar oupphörligt hit och dit på en karta, faktarutor poppar upp och försvinner så att man blir helt yr.
När nu filmens hela agenda är att uppmärksamma Alice Guy-Blachés konstnärskap, är det märkligt att Green inte lägger mer tid på att fördjupa sig i just det. Istället ägnar hon en stor del av filmen åt att beskriva sina egna upptäcktsfärder. Vilket i och för sig är underhållande, som när hon anlitar en man kallad ”The Face Guy”, som analyserar foton för att kunna fastställa om det verkligen är Alice på en filmrulle Green hittat. På det hela taget är filmen medryckande i sin entusiasm och upptäckarlusta, med sakletaren Green som visar upp allt hon hittat och hur hon gjort det. Det är inte filmkonst, men det är filmhistoria och en rätt spännande deckare.
