Det är sent en tisdag kväll när John Skoog kommer till Citykrogen vid Stockholms central för att berätta för mig om sitt arbete och Säsong, hans första långfilm som nyligen hade världspremiär på Göteborgs filmfestival. ”Jag tänker att den här filmen är som ’Good Kid, M.A.A.D City’, fast Skåneversionen”, säger regissören. Han syftar på Kendrick Lamars andra album, som är en personlig skildring av rapparens uppväxt i Compton.
Säsong är, som nästan alla Johns tidigare kortfilmer, inspelad i och runt Kvidinge, där han växte upp. Och som flera av dem – Sent på jorden från 2011 och Förår från 2013 – är det en hybridfilm som rör sig sakta genom landskapet, bland människor och maskiner, djur och landskap. Den här gången i full sommarprakt.
Kan du berätta lite om din relation till Kvidinge?
– En av mina kompisar sa, när han kom till Kvidinge, att det är som min Monument Valley. Men det kanske är viktigt att ge någon sorts biografisk timeline till det bara för att förstå. När Kvidinge skulle fira 700-årsjubileum så bjöd de in mig som den ”unga talangen” att komma tillbaka hem till bygden, fotografera människorna och göra en dokumentär fotoutställning om platsen. Så jag var riktigt duktig och flyttade hem från var jag nu bodde. Gick och hängde med de gamla gubbarna i deras hus och med kidsen utanför Konsum och tog bilder. Men jag märkte rätt snabbt att jag bara fick precis de bilder jag förväntade mig. Och jag märkte att när jag visade bilderna pratade jag alltid om de historier folk hade berättat. Sen när det var tre månader kvar till vernissagen var det kaos. Jag insåg att det bara blev ett slags klichéartat fotoprojekt som gjorts tusentals gånger innan. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lade mig ner och lyssnade på hela Harry Potter i talbok från start till slut. Det tog en vecka. Och så spelade jag tetris samtidigt för att liksom stänga av alla tankar. När jag kom ut ur det så var det som att jag bara: ”I got it.”
Utställningen blev till slut 70 historier från trakten som alla presenterades på A4-papper som låg framme i högar och bildade ett slags sky-line. Och så fick åskådarna själva gå och göra sitt eget häfte och sätta ihop det i sin egen ordning. Och det var rätt banala grejer om någons dop eller om när man sågar av en gren som har fastnat uppe i taket och alla byskrönor. Men det jag tyckte var så jävla fint med det var, att var och en för sig var de rätt så banala eller vardagliga, men tillsammans började de teckna ett porträtt av en plats. Både specifikt om den här platsen men också generellt om en landsort, en by. Så jag fick en helt crazy idé om att det var mellan historierna som det berättades. Vilket också är någon sorts Derrida-idé om glappet, att det är där… men jag kan inte prata om sådant så det får du inte skriva.
Jag skriver ner allt ordagrant.
– Så, de historierna och sättet de fungerade på, har varit en utgångspunkt för manuset. Att det var i mellanrummen som man förstod livet eller som livet levde eller som porträttet målades. Det är som i en film när det klipps. Ibland är det så vackert, och det är egentligen bara klippet som är vackert. Varje klipp i Säsong försöker ha det där.
Men hur pass mycket är Säsong en skildring av just Kvidinge? För jag tycker också att filmens värld känns som en fiktiv plats? Nästan som en fantasiplats?
– Helt klart. Det är inte så att det är en dokumentär beskrivning av hur jag tycker det är att växa upp i Kvidinge, eller hur det känns i små orter i Sverige. Även om jag bara hade kunnat göra filmen där.
Vill du berätta lite om ditt samarbete med filmens fotograf, Ita Zbroniec-Zajt?
– Ja, Sent på jorden var, om man nu skulle kunna kalla det en produktion, så var det Itas första produktion i Sverige. Jag kände henne inte alls, jag hade bara sett en åkning hon hade gjort. Först skrev jag till henne och så svarade hon: ”Nej, tack. Jag har mycket annat att göra.” Då skrev jag att vi bara skulle filma efter att solen gått ned. Och då sa hon: ”Okay, let’s do it.” Efter det har vi filmat allt tillsammans. I nästan tio år har vi jobbat tillsammans nu.
Men den här filmen är inte helt i skymningsljus?
– Nej, men varje bild har sitt eget ljus. Det viktigaste är att man väntar på rätt ögonblick och filmar då.
Hur kommer det sig att det blivit viktigt för dig med skymningen?
– Med Sent på jorden var det ju hela idén. På franska heter det ”mellan hund och varg”. Det betyder både att när man är på väg hem på kvällen så kan man inte riktigt se om det är grannens hund eller en varg som står lite längre ner på gatan. Men sen är det också ett byte av vem som kontrollerar världen. Från hunden – civilisationen, till vargen – någonting annat. Skymningen är det gränslandet. Man ser men man ser inte riktigt, det är inte direkt tydligt vad någonting betyder. Hela filmen är det seendet.
Det är ju en bra riktlinje och ett sätt att beskriva vad man är ute efter ur regisynpunkt, för man förstår instinktivt vad det är.
– Ja. Sen är det ju också bra om man inte har så mycket pengar och ska filma, för man behöver inte ljussätta med massa dyra lampor. Det blir bra ljussatt av sig självt.
Sen har kameran ju en väldig närvaro, den är nästan som en egen spelare i filmen?
– Helt klart. Den här filmen är omöjlig att tänka sig utan Ita. Hon är helt magiskt skicklig på att få det att se bra ut även om det är rätt dåliga förhållanden. Att filma barn och djur och amatörer med ett jättebestämt, medvetet kameraarbete, och att få det att kännas så konsekvent och tydligt och säkert. Som att kameran vet exakt vad som ska hända, när hon egentligen inte alls gör det. Det är något slags koncentration – när hon sätter ögat mot sökaren så försvinner allt annat. Som att jorden skulle kunna falla samman omkring henne och hon skulle ändå bara fortsätta filma. Hon är som en magnet mot det hon filmar.
En en annan viktig grej i förhållandet mellan mig och Ita är den dubbla blicken. Nu är Ita väldigt van vid de här platserna, men det blir ändå ett slags unheimlich automatiskt i hur vi tittar tillsammans på någonting som är väldigt, väldigt bekant för mig och som ändå på något sätt är exotiskt för henne. Jag tror att det där med det bekanta och det okända, blandningen i den blicken är en viktig laddning i filmen.
Det finns absolut mycket obehag i filmen. Är det din känsla av den verkliga platsen eller är det någonting annat?
– Det är en riktigt bra fråga, men kanske svår att svara ärligt på. Man måste definiera lite vad man tycker filmen handlar om för att kunna säga det. Det finns någonting väldigt specifikt, men förhoppningsvis går det där specifika ut i någonting ganska generellt om nätverket mellan människor och djur, topografi, landskap och maskiner. Filmen handlar på något sätt om det här nätverket och istället för att berätta om det försöker den vara det nätverket.
Min partner Benedikte, hon brukar säga att alla filmerna handlar om olika typer av jordens undergång. Eller inte jordens undergång, men på något sätt den personliga jordens undergångar. Men jag tänker mer att de alla rör sig i en twilight zone. När någonting är på väg att hända. Vilket också är en extremt samtida känsla. När alla förutom vissa onämnda ledare av västvärlden vet att någonting håller på att gå under, men samtidigt så fortsätter man leva sitt liv.
Så hur skulle du säga att filmen förhåller sig till att skildra landsbygden?
– Nej, men där igen så hoppas jag att den här filmen bryter mot någonting. Jag tänker att svensk film som utspelar sig på landsbygden är antingen väldigt romantiserande eller nästan förlöjligande. Typ Plötsligt i Vinslöv. Båda är ju sant, men det finns något slags blandning av texturer som är exciting, med techno och mobiltelefoner. En digitaliserad landsbygd som faktiskt också är rätt vacker och rätt fucked och rätt sorglig och rätt ensam och rätt full av människor. Att det blir den här lite mer komplicerade blandningen av känslor, av texturer, av upplevelser. Ett sädesfält med Gigi D’Agostino är extra vackert. Det är helt annan textur.
Det är vackert, det är ju supervackert. Men det känns inte som en plats där man vill vara?
– Amina som var scripta, hennes pappa sade först när vi klippte filmen att den var finstämd och vacker. Sen när han såg den i biografen så sa han att det var som att bli överkörd av en traktor som sen backat fram och tillbaka på honom. Och han kallade filmen ”radically romantic”, det tycker jag är en riktigt bra genre.
Jag har hört att du har någon sorts idé om handling och dramaturgi? Eller, det jag har hört är: ”John Skoog hatar handling.” Vad säger du om det?
– Haha, ja. Nej, tvärtom! Jag älskar berättelser. Jag tänker snarare att jag älskar handling så mycket att jag försöker utmana det. Det är ingen lazy soffpotatis-relation, att vi tittar på tv tillsammans och inte pratar, utan jag och handling har en mycket engagerad relation. Vi går på långa promenader på söndagarna och diskuterar. Nej, men jag hatar verkligen inte det. Det finns ju ingenting bättre än att bli berörd av ett drama i en film.
Men det finns ett citat som jag tänker på. Anne Carson, hon skriver ju ett slags blandning mellan essä, poesi och dagboksanteckningar. Hennes böcker är helt fantastiska faktiskt. De är också helt fiktiva/dokumentära, det spelar liksom ingen roll. Hon blev i alla fall ombedd att försöka definiera poesi och då sa hon att om litteratur är ett hus, så är poesi en brinnande man som springer igenom det. Film är ju ett så otroligt poetiskt medium. Och om det är någonting man hatar med handling, om man nu hatar det, så är det väl när det läggs som ett lock eller en våt filt ovanpå allt annat.
Du vill att filmen bara ska ses på biograf? Kan du förklara lite vad det betyder för dig?
– Det är ju inte så att alla filmer måste ses på biograf, men just den här filmen passar nog väldigt bra för det. Den har ett väldigt specifikt bildspråk som man blir intagen av, och framför allt fungerar ljudet bäst så. Det ger en upplevelse av att vara i någonting istället för att titta på det. Filmen ska vara en fysisk upplevelse. Och då blir det också viktigt att se den stort.
Sen finns det någonting performativt i att se en film på biograf, som en live-upplevelse. Om man är nörd på Cinemateket har man den känslan hela tiden. Att det känns speciellt att gå och se en film, det är fint. Och den typen av intimitet som det skapar är den typen av intimitet som jag hoppas att vi också har gjort filmen med.
Så hur ser planen ut för filmen?
– Den ska komma ut på bio i maj, men den kommer aldrig släppas på dvd eller vod. Om vi inte får ett ”offer we can’t resist”. Men jag hoppas den kommer ut på Pirate Bay. Det vi gör med Folkets Bio är att välja ut tio biografer som är extra fina eller speciella runt om i landet. Så kommer den åka runt i små städer och visas innan den har premiär i Stockholm. Också för att understryka att det finns biografer som är riktigt fina runt om i landet, som ägs av små föreningar. Det pratas om biografdöden, men det är fortfarande ett rum som är jätteanvändbart. Kanske ännu mer i dessa dagar.
Så den här turnén på landsbygden är lika mycket för filmens skull, som för biograferna och för publiken?
– Ja, helt klart. Både för filmens skull, att den får komma ut och finnas till och möta folk, och för biografernas skull. Sen kommer den gå upp på Folkets Bio, och så går den en vecka. Sen är det slut och man får börja på nästa film. Det finns någon konstig idé om att avancerad film är något som visas i storstäderna. Men det är så fint det som Chantal Akerman sagt, att det behövs ingen förkunskap till hennes filmer. Det enda som krävs är att man sätter sig och tittar på dem. Och om man går med på filmens tempo behöver man inte veta någonting om film, man behöver inte veta någonting om litteratur eller feminism, utan det handlar bara om att titta. Det räcker.
Läs också: John Skoog söker ögonblicket i brytningstiden när allt är möjligt.
