Sommaren 1965 dök Agnes Varda upp i Sverige för att leta skådespelare till sin kommande produktion. Hon passade också på att se ny svensk film och uttalade sig uppskattande om Kärlek 65 men avfärdade Käre John. I oktober samma år landade Alan Resnais och Yves Montand på Arlanda med ett franskt filmteam på 20 personer. De for vidare till Europafilms ateljé i Sundbyberg, där Ingrid Thulin anslöt, och började filma. När sedan även Jean-Luc Godard anlände för att i december spela in scener på Hotel Continental i Stockholm blev det avslutningen på ett ovanligt internationellt svenskt filmår. Förklaringen var det svensk-franska samproduktionsavtal som i mars samma år slutits mellan Svenska Filminstitutet och dess franska motsvarighet Centre National de la Cinématographie.
I avtalet som Harry Schein förhandlat fram beslutades att svensk-franska produktioner skulle ha samma förmåner som helt inhemska produktioner och i filminstitutets verksamhetsberättelse från samma år konstaterades att avtalet varit efterfrågat: ”Redan under avtalsförhandlingarna visade franska filmproducenter och regissörer ett intresse av att samarbeta med Sverige.”
De svenska aktörernas förhoppningar kring utfallet berördes inte i sammanhanget men ett par år senare, när de första filmerna ur samarbetet haft premiär, blickade Gunnar Oldin i en krönika tillbaka på stämningen. ”Då pirrade det i svedala. Nu jäklar skulle det bli samproduktioner. Svensk film skulle äntligen bryta sin nationella isolering. Våra filmbolagsgubbar bytte ut ’Helan går’ mot ’Marseljäsen’ och ställde plånböckerna på vid gavel. Det var bara solschein alltsammans. Men från fransk sida såg man tydligen bara Sverige som en fjällkossa som steg fram och tiggde om att bli mjölkad.”
Orsaken till Oldins indignation var ett resultat som sett till avtalets syfte var ett misslyckande. Samtliga filmer från första året var regisserade av franska regissörer och de svenska insatserna handlade, förutom huvudroller för Thulin och Eva Dahlbeck, i stort sett om teknisk personal, biroller och kapital. Men utfallet var samtidigt imponerande. De fyra filmerna var Kriget är slut av Resnais, Varelserna av Varda, Maskulinum – Femininum av Godard och Min vän Balthazar av Robert Bresson, och även om inte samtliga hyllades av eniga kritiker så måste man säga att det är en mäktig kvartett att blicka tillbaka på.
Visst kan man förstå den förutsägbara kritiken om att pengarna borde satsats på ny svensk kvalitetsfilm istället för en stjärna som Godard, särskilt när han utan att smörja svenska egon kommenterade sin inspelning så här: ”Det är den minsta produktionen i filmhistorien, så liten att den kanske inte ens kommer att upptäckas”. Men att Filminstitutet och några svenska bolag gick in med pengar i de här filmerna är väl i efterhand en ganska lätt historia att leva med.
Filmresultatet av SFI:s samproduktionsavtal med franska CNC:
Kriget är slut (Alain Resnais, 1966)
Svenska medverkande: Ingrid Thulin, Sissi Kaiser och Fylgia Zadig.
Varelserna (Agnès Varda, 1966)
Svenska medverkande: Eva Dahlbeck och Britta Pettersson.
Maskulinum – Femininum (Jean-Luc Godard, 1966)
Svenska medverkande: Birger Malmsten och Evabritt Strandberg.
Min vän Balthazar (Robert Bresson, 1966)
Svenska medverkande: Tord Pååg, Roger Fjellström och Sven Frostenson (även regiassistent).
