Vi som har röstat fram årets bästa biofilmer är: Jacob Lundström, Charlotte Wiberg, Sebastian Lindvall och Calle Wahlström. I omröstningen har vi utgått från svenskt premiärdatum och ej inkluderat titlar som gått direkt-till-vod. Gott nytt filmår!
1.
Moonlight (Barry Jenkins)
Årets bästa biopremiär kom till oss redan i februari – ungefär samtidigt som den utsågs till 2016 års bästa film på Oscarsgalan. Rätt film vann och Barry Jenkins atmosfärmättade Miamiskildring är väl för övrigt den första värdiga Oscarsvinnaren sedan bröderna Coens No country for old men.
Moonlight är en tredelad karaktärsstudie med fattigdom och machokultur i fokus. Lägg därtill att den har uteslutande svarta skådespelare på rollistan men ändå bara indirekt handlar om kriminalitet, och det blir uppenbart att Jenkins uppväxtskildring är något av en undantagsfilm.
Vi får möta Chiron som nioåring, sextonåring och tjugonånting. Vi får följa hans uppväxt i ett utsatt område i Miami där det är farligt att visa sig sårbar eller annorlunda. Han hittar en skyddsängel i knarklangaren Juan, som i en av filmens många vackra sekvenser tar Chiron från förorten till havet för att lära honom att simma. Och Moonlight är på många sätt en taktil upplevelse, helt enkelt en materialkänslig film. Det märks i hur Jenkins fångar när svetten lackar eller hur sanden känns i handen på Chiron när han för första gången hånglar med en annan pojke.
Moonlight för tankarna till Terrence Malicks sinnlighet och Charles Burnetts Los Angeles-klassiker Killer of sheep från 1978 i sin blandning av skoningslös socialrealism och längtande lekfullhet. I filmens första del finns till exempel en förhöjd scen där Chiron leker med sina kompisar på en äng, som visar hur oskyldiga nappatag blir till prövande omfamningar, och senare i filmen framgår det att brist på ömhet kan skapa hårda skal. Vem är du? undrar Chirons skolkamrat Kevin och storheten med Moonlight är att den lyckas förnya nyfikenheten på samma gamla existentiella fråga.
2.
Good time (Joshua Safdie, Ben Safdie)
Den första filmen av bröderna Safdie på den svenska biorepertoaren är en kinematografisk bergochdalbana, inklusive ett snyggt förvandlingsnummer av Robert Pattinson i rollen som problemförföljd småfifflare. Minst lika imponerande är dock Ben Safdies känsliga porträtt av hans bror. En energisk skildring av New Yorks marginaler som visades i alldeles för få och små salonger.
3.
The handmaiden (Park Chan-wook)
Ultravåld, förnedring, sadistisk katt och råtta-lek – tänk att slask och snusk skulle bana väg för ett filmlands segertåg över världen? The handmaiden bevisar att Park Chan-wook fortfarande är bäst på hemmaplan.
4.
Call me by your name (Luca Guadagnino)
Soldränkta bilder och antika kroppsideal i den avslutande delen av Luca Guadagninos trilogi om begär. Den sinnliga inramningen till sommarflörten mellan Elio och Oliver i Call me by your name är allt.
5.
Thelma (Joachim Trier)
Efter USA-utflykten med blindgångaren Louder than bombs är Joachim Trier tillbaka i Norge – men testar samtidigt ny genreterräng med Thelma. Det är bara att imponeras av en intelligent och olustframkallande film.
6.
120 slag i minuten (Robin Campillo)
Föreningsliv är kanske inte ett självklart ämne för filmdramatik men i 120 slag i minuten blir det aldrig långrandigt, trots att det tragglas dagordningar och mötesregler. Varje ord i Robin Campillos aidsdrama är på liv och död. Musiken – både Bronski Beats ”Smalltown boy” och Mr. Fingers ”What about this love” – ger syre när andnöden kommer för nära.
7.
Get out (Jordan Peele)
Årets amerikanska filmdebut stod Jordan Peele för med sin intelligenta skräckkomedi.
8.
La la land (Damien Chazelle)
Omdebatterad och oemotståndlig. En lika självmedveten som kärleksfull hyllning av det blåögt romantisk Hollywood, men också med klara influenser från Jacques Demy, rytmsäker ned till minsta bildruta. En musikalisk tour de force som gör det att förlåta Damien Chazelles antijazzfilm Whiplash.
9.
Korparna (Jens Assur)
Otack är världens lön för bonden Agne, magnifikt spelad av Reine Brynolfsson, i Jens Assurs koncentrerade bildbehandling av Tomas Bannerheds roman. Stark filmdebut som fångar fåordiga arbetsdagar utan slut i grymma landskap.
10.
Let the sunshine in (Claire Denis)
Svart men framför allt dråplig komedi om det postäktenskapliga livet för en medelålders kvinna i Paris. Juliette Binoche får briljera i huvudrollen, växlar mellan skratt och gråt inom loppet av några ögonblick, och i den briljanta slutscenen dyker Gérard Depardieu upp som spåman.
11.
Lady M (William Oldroyd)
Långt ifrån att bara vara en film om romantik med förhinder, visar William Oldroyds i alla avseenden grymma regidebut även hur hierarkier relaterar till hudfärg, vilket också gör det till en skoningslös film om vithetsprivilegier. Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh står för ett av årets starkaste genombrott.
12.
I am not your negro (Raoul Peck)
Angelägen dokumentär som skapar direktkontakt med det amerikanska undermedvetna genom träffande filmcitat – så var han inte heler bara aktiv intellektuell inom medborgarrättsrörelsen utan också cineast. Resultatet är som flaskpost från en annan tid.
13.
Dunkirk (Christopher Nolan)
Mästaren av bombasmer spar inte på krutet men gör samtidigt sin minst gråtmilda film på evigheter. Dunkirk är en närmast panikframkallade krigsfilm, tillika en blockbusterfilm som gränsar till avantgarde, som visserligen hyllar krigets hjältar men samtidigt är befriande snål med heroism.
14.
Elle (Paul Verhoeven)
Isabelle Huppert klarar balansgången åt den holländske provokatören som gjort ett udda bidrag till subgenren som brukar kallas ”rape and revenge”. Brottsoffret i filmen verkar först känslomässigt avstängd och Elle är ingen entydig hämndhistoria utan skildrar en alternativ katarsis. Förtätat obehag.
15.
Paterson (Jim Jarmusch)
Adam Driver gör den kringdrivande huvudrollen i Jim Jarmuschs mest välkomponerade film sedan Ghost dog.
Läs Calle Wahlströms text här.
16-25.
Sameblod (Amanda Kernell)
Ljus i natten (Aki Kaurismäki)
Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Juho Kuosmanen)
Kedi (Ceyda Torun)
Efter stormen (Hirokazu Kore-eda)
Frantz (François Ozon)
Wolf and sheep (Shahrbanoo Sadat)
I called him Morgan (Kasper Collin)
Villebråd (Agnieszka Holland)
Läs Johannes Hagmans text här.
God’s own country (Francis Lee)
Glöm inte att ta del av hela vår tredelade årssammanfattning i FLM Weekend vecka 49, 50 och 51.
