Ungefär samtidigt, på varsin sida om Östersjön, hade två feministiska dansfilmer premiär år 1990. Colin Nutleys Black Jack är en något undanskuffad syskonfilm till Aki Kaurismäkis mer upphöjda Flickan från tändsticksfabriken, men bägge filmerna navigerar bland genuskodade begärsmönster på discobelysta dansgolv. Musiken som det svänger om är svensk dansband respektive finsk tango och taktlösa män finns det både i Gävle och Helsingfors.

De kvinnliga huvudpersonernas konflikter på köttmarknaden skiljer sig dock åt. Kati Outinens fabriksarbetare blir antingen inte uppbjuden eller nobbas under förnedrande former medan Helena Bergströms rollfigur Inger, som återvänt till Gävle från Stockholm, får mer uppmärksamhet än hon önskar av traktens män.

Flickan från tändsticksfabriken har tagit hämndlektioner från Carrie, medan Black Jack är en briljant variant på ett annat tema ur amerikanska high school-filmer, nämligen upplägget med den töntiga men snälla killen som till slut vinner den eftertraktade tjejen i konkurrens med den snygga men elaka killen.

Det manliga persongalleriet i Black Jack är bedårande välbekant: Reine Brynolfssons spritglade butiksarbetare som har svårt att träffa tjejer, Johannes Brost frånskilde polis, Jan Mybrands försynte bilmekaniker och Carl Kjellgrens tuggummituggande trummis till kvinnokarl.

Det är de två sistnämnda rollfigurerna, Kaj och Tommy, som svärmar kring Inger. Tommy närmar sig henne med självsäker flörtighet medan Kaj beter sig vänligt men tafatt och omedelbart blir friendzonad. Men Black Jack är ingen film om raggningsteknik, och vi slipper dessutom den snälla killens triumf. Istället gör filmen något så ovanligt som att vända på perspektivet och låta Inger välja.

Slutscenen vid busshållplatsen, där en sårad Inger går sin egen väg, skulle kunna användas i kurser i feministiskt självförsvar mot förminskande filmromantik. Och bocken brinner i dubbel bemärkelse.