Årsbästakalendern är vår nedräkning av 2015 års 24 bästa biopremiärer.
Jag utnämnde filmens soundtrack till 2014 års bästa, men om man ska vara kinkig med premiärdatum, och det är vi ju i årsbästakalendern, gick Mia Hansen-Løves Eden inte upp på svenska biografer förrän i somras. Den blev ingen hit, lockade bara cirka tusen besökare, vilket känns både signifikativt och poetiskt.
Det går att ställa filmen mot årets stora musikaliska biosuccé, Straight outta Compton, en framgångsberättelse om hur svarta ungdomar som är på kant med hela systemet ändå tar sig upp ur fattigdomen. Trots tragedier på vägen landar de i ett välförtjänt välstånd tack vare talang och jävlaranamma.
Eden handlar också om en ung man som viger sitt liv åt musiken, men Paul är vit och uppväxt i franskt medelklasshem. Han gör sig ett namn på Paris housescen på 90-talet och börjar spela på allt större klubbar. Men sedan är det som att filmen bara fortsätter. Åren går och huvudpersonen står kvar och stampar takten i dj-båset. Euforin blir vardag och övergår så sakteliga i melankoli, utan att filmen alls blir gråtmild.
Paul började från mitten och nu är han här, det vill säga luggsliten av droger och långa nätter men ändå kvar på ungefär samma plats. Eden är på så vis en film om privilegier, samtidigt som den träffsäkert punkterar den manliga framgångskult som underblåser mainstreamfilmens dramaturgiska bågar. Men vi vill inte se filmer om unga män som misslyckas.
Årets bästa filmer:
20. Eden (Mia Hansen-Løve, Frankrike)
21. Sagan om prinsessan Kaguya (Isao Takahata, Japan)
22. Crimson peak (Guillermo del Toro, USA)
23. Victoria (Sebastian Schipper, Tyskland)
24. Revolten (Kornél Mundruczó, Ungern)
