Det borde inte vara så att man skall tvingas avstå från experimenterande och konstnärlig nyfikenhet bara för att man bestämt sig att dra fram och debattera vissa missförhållanden i det samhälle man lever i.
Mai Zetterling har i sin film Flickorna kritiserats framförallt för detta. Man har på sina håll ansett att filmen visar ett lite naivt sökande efter en internationellare filmstil, man har lite grötmyndigt dragit fram likheter med Fellini, man har inte utan skadeglädje påpekat hur hon misslyckats i sina försök att skapa ett vidlyftigare, generösare och mindre puritanskt filmspråk.
Till ens förvåning har återigen illusionen om definitiva värderingar vad det gäller konstnärliga produkter börjat visa sig. Under en period var experimenterandet, insikten om att inga fasta värderingar egentligen kan ges grunden för en friare syn på konstnärligt skapande, nu återigen denna höst hör man argument som lånat sin klang från Tegnér och ”Fänrik Ståls sägner”. Barnet hade så att säga knappt börjat lära sig att gå förrän det förvandlades till en marmorbyst på Nationalmuseum. För många måste detta givetvis innebära en stor trygghet: men andra som står i början av en osäker men intressant filmkarriär måste uppleva detta motstånd som ytterst nedslående. Mai Zetterling har inte ställt sig i några protesttåg, vinkar inte med flaggor i större politiska sammanhang, men hon talar gärna om något som hon definitivt känner till och som hon också länge har plågats av: att vara född till kvinna – som det så patetiskt heter.
Det är fortfarande lika besvärligt att vara kvinna i ett manssamhälle, i en värld som till största delen dirigeras av manliga idioter, som det var för några hundra år sedan. Därför kan en sådan debatt inte kännas ”gammal” annat än för dem som anser att alla engagemang är säsongsbestämda och att föregående års engagemangsdebatt förlorat sitt värde eftersom det är på modet att engagera sig i Skärholmen i år.
Det är fortfarande lika besvärligt att vara kvinna i ett manssamhälle, i en värld som till största delen dirigeras av manliga idioter, som det var för några hundra år sedan.
Idén om det absoluta, finpolerade mästerverket är en europeisk företeelse. På andra kontinenter inklusive det moraliskt underutvecklade USA har man länge intresserat sig för spontanare utspel som kanske går ut över formen. I Sydamerika publicerar en diktare 80 dikter av vilka kanske 14 är ”bra” ur vår nordeuropeiska bedömning, medan de andra dikterna så att säga rinner som levande floder genom sidorna – och lånar en lämplig mänsklig fond åt de ögonblick då en människa är redo att ge sitt bästa. Det skulle inte hjälpa vår skröplighet och vår felbarhet som människor om vi dagligen gick omkring i frack, vit skjorta och med nejlika i knapphålet. Filmer och dikter – konstnärliga verk som måste löpa nära den mänskliga naturen för att inte dö eller bli sterila. Men eftersom alla minoriteter måste respekteras – bör självfallet också den förstelnade lite murkna smaken kunna uppleva sin tillfredsställelse – dock utan att bli bestämmande.
Detta kanske inte handlar om Flickorna eller Mai Zetterling, men det är egentligen detta som hela hennes film handlar om. Hon är vanmäktig och förbannad, men med ett temperament och en intensitet som skymmer bilden – skymmer hennes konstnärliga ambitioner då och då, som gör att det blir oskärpt och stelt ibland – har hon dock lyckats förmedla sin absoluta förtvivlan över att vi har så lite att säga till om, över att vi fortfarande 1968 måste kämpa för att få komma i närheten av det som kan kallas mänskliga rättigheter. Detta gäller givetvis inte bara Sverige och problemet är inte isolerat utan hänger samman med sociala, psykologiska, politiska och religiösa förhållanden. Det finns ingenting i filmen som tyder på att Mai Zetterling skulle tycka illa om karlar. Tvärtom har hon som så många av oss insett vårt behov av männen – vår glädje och lust i detta släkte, som ju verkligen får finnas – men inte en samvaro i ett samhälle som är konstruerat på kvinnofientliga grunder och om inte direkt fientliga (vilket snarast är ett subjektivt uppfattat resultat av lagarna som bestämmer rollerna), så direkt alienerade från de rent primära mänskliga behov som kvinnor har. Jag syftar då inte på erotik.
Om männen i filmen karikerats och framställs som prototyper är detta därför att det gjorts mycket och skrivits mycket där man ger sig tid till att förstå ”alla parter”. Detta är givetvis nödvändigt och att rekommendera, men stinget kan ibland bli lidande på en sådan metod. Vad Mai Zetterling däremot underlåter att påpeka är att i denna sega och plågsamma frigörelse ur kvinnorollen har kvinnan så att säga självt ställt sig vid sidan av det allmänmänskliga och har glidit över i en ny zon som omger sig av en syrefattig atmosfär. Det gäller att inte bekämpa männen utan att frigöra dem. Att ge dessa en chans att följa den frigörelse som vi själva går igenom, för att om inte annat rädda potensen. Ytterst få män reagerar sexuellt inför ett slagskepp, även om det är de själva som konstruerat det.
Om männen i filmen karikerats och framställs som prototyper är detta därför att det gjorts mycket och skrivits mycket där man ger sig tid till att förstå ”alla parter”.
Idén om turnén med Lysistrate kanske kändes vital för Mai Zetterling som grund för filmens budskap – men dessa avsnitt upplevs så småningom som artificiella, medan flickornas reaktioner, fantasier, relationer till männen och omvärlden framstod som det centrala. Och i detta sammanhang fanns några avsnitt som bara kunde gjorts av en person som levat tillräckligt mycket utanför Sverige för att ha distansen och styrkan att uppleva bristen på mänsklig kontakt och människofientligheten så akut och allvarligt som samhällsproblem betraktat. Detta understryks sedan av den briljanta exposén av våra största hjältar marscherande över jorden symboliskt talat på en matta av människolik. ”Detta har ni gett oss”, säger hon.
Men det framgår också att kvinnan bär stor skuld genom sin ofta reaktionära hållning och sin ovilja att ge avkall på bekvämligheten och den kaffevarma tryggheten i den fasta kvinnorollen. Men å andra sidan får hon ju all hjälp för att hon inte skall förändra den.
Den nästan paranoida känslan som filmen ger uttryck för är en viktig faktor. När man länge upplevt ett behov av att kliva ur kategoritänkandet, rollerna, och få stå rak och fri som människa och konstnär – när man ständigt hindrats i detta av en fiende som ofta är så subtil och osynlig att man börjar tvivla på sitt eget förstånd blir ens reaktioner rent förföljelsemaniska. Man når inte in i kärnan av problemet och ens syn fördunklas ofta av att en skenbar frihet ges och en skenbar jämlikhet har upprättats, medan den stora klyftan tack vare detta löper en risk att fördjupas. Det glider över till att bli ett emotionellt problem där isoleringen av den kämpande är ett effektivt vapen. I sådana ögonblick kan man uppleva en sådan scen som Bibi Anderssons död och begravning till musik och hurrande människomassor! Detta är ett uttryck för en absolut adekvat känsla som jag vet många kvinnor upplever; det rör sig om en överdrift, men överdriften har sin grund i en plågsam konflikt där kvinnan masochistiskt upplever sig själv som det totala offret och mannen som den som dansar på hennes grav.
Det fanns avsnitt där flickorna höll tal: där kanske Mai Zetterling kunde gett sig mera tid att dra fram ett antal argument som varierar temat, just för att undvika klichébedömningen och för att belysa detta problem från nya infallsvinklar – mera socialt, psykologiskt och politiskt.
Det finns ju utmärkta saker som skrivits i ämnet. Men där det gäller att tolka ett neurotiskt konfliktläge av ganska konstant karaktär hos många kvinnor här och utomlands är filmen sann och modig och konstnärligt i dessa avsnitt helt övertygande, enligt det språk hon upprättat, de medel hon använder för sina ”tolkningar”.
Till hjälp har hon haft en utomordentlig stab av skickliga skådespelerskor och skådespelare. Flickorna spelas av Harriet Andersson, Bibi Andersson och Gunnel Lindblom där de tre gör fina porträtt av olika ”kvinnotyper”. Harriet Andersson är rolig och frän i sitt kända starka utspel av en personlighet, Bibi Andersson som står för filmens mest krävande roll följer sin gestalt så nära att man ibland uppfattar henne rent dokumentärt och detsamma gäller för Gunnel Lindblom, fast hennes röst är mera dämpad i sammanhanget. En överraskning var Åke Lindström – en underbar, lite klumpig svensk man som faller itu på mitten och svävar ut i världen med en fiskmås på huvudet, och en diplomatfåtölj under armen.
Filmen har brister, men också plötsliga ögonblick av snille som lägger en bit till den konstnärliga sammansatthet som Mai Zetterling representerar och vill uttrycka.
Texten publicerades ursprungligen i Chaplin nr 85, 1968.
