Foto: Max Green Ekelin
Judith Kiros har träffat Lina Mannheimer som bestämde sig för att åka till Normandie för att undersöka kärleken och makten.
I en mörk, gotisk hall rör sig en kvinna med en piska i handen. Vid hennes fötter krälar två män på alla fyra. Ovanför dem, på en trappa av marmor, står en äldre kvinna i svart och ser på. Hennes namn är Catherine Robbe-Grillet, och scenen är tagen ur Lina Mannheimers Ceremonin – en dokumentärfilm om Catherine, om hennes person, hennes effekt på de omkring henne, och hennes relation till BDSM.
– Idén till filmen föddes när jag var i Frankrike 2007, berättar Lina Mannheimer. Jag satt och tittade på ett franskt TV-program som handlade om tabun kring kvinnlig njutning. Så kommer det in en äldre dam, elegant, stram, som jag då fick för mig var en representant för katolska kyrkan. Och sedan börjar hon beskriva en scen i vilken en dominatrix piskar en halvnaken svart man vid flodkanten, och jag blev helt ställd! Vad säger hon? Till slut förstod jag att dominatrixen, den här scenen, den handlade om henne själv.
Samtalet gjorde ett starkt intryck på Lina. Kvinnlig sexualitet i sig är ett kontroversiellt ämne, menar hon, och när det dessutom involverar en äldre kvinna, samt dominans och underkastelse – då närmar man sig någonting ovanligt.
– Hon blev en sådan oerhört effektiv spegel på en massa fördomar jag inte ens visste att jag hade. Jag började titta efter henne, ta reda på vem hon var. Jag kände igen hennes namn, förstod att det rörde sig om filmmakaren Alain Robbe-Grillets änka, och fick tag på hennes böcker.
Två år senare skrev Lina Mannheimer ihop en projektidé och åkte till Frankrike för att diskutera den med Catherine Robbe-Grillet själv.
– Ceremonin utgår ifrån Catherine som är filmens huvudperson. Men en av de mest fascinerande sakerna om Catherine är den inverkan hon har på människorna omkring henne. Samtliga karaktärer vi möter i den här filmen är spännande, intelligenta och har rika liv, men alla behöver de Catherines kraft och hennes frihet. De tar henne i handen och går någonstans dit de inte kan nå själva. Och den storheten med Catherine var viktig för mig att skildra.
Var det inte svårt att regissera någon som Catherine Robbe-Grillet, som själv är van vid att regissera sina ceremonier och kontrollera sitt material?
– Det fungerande faktiskt väldigt bra! Beverly och Catherine kom till Göteborg och spelade sig själva, resten av rollerna spelas av dansare, skådespelare och amatörer från Sverige. Manuset är inspirerat av Catherines fantasivärld och är baserat på hennes böcker och våra samtal. Det var helt centralt att jag hade Catherine med mig. Vi hade dessutom så lite inspelningstid att det inte fanns rum för vidare diskussioner på plats. Vi förberedde oss tillsammans genom att jag i god tid innan inspelningen gick igenom manuset med Catherine och visade henne våra moodboards på interiörer, kostym och accessoarer. Hon kom med flera bra idéer och sedan körde vi! Hon pausar.
En extremt stor del av den här filmen har varit att arbeta fram ett ömsesidigt förtroende, för att komma så nära som möjligt. Jag har aldrig varit ute efter att klä av Catherine, metoden jag har haft är att bygga ett förtroende mellan karaktärerna och mig, sedan ger de mig helt enkelt det de vill.
I Ceremonin säger en av Catherines vänner att deras relation inte handlar om maktspel, utan om att någon är i kontroll för att andra ska kunna bli friare och upptäcka djupen i sig själva.
Kan man säga att det blev din roll som regissör?
– Om mina skådespelare tror på att jag lyssnar på dem och att jag fångar upp dem vad som än händer så skapar det en trygg plattform för dem att arbeta på. Och det händer ju saker under inspelningen, trots att där är en massa teknik, och omtagningar så bränner det till ibland. Ibland suddas gränsen mellan fiktion och verklighet ut. Jag tror att Jean Renoir sade till Bertolucci en gång att han skulle se till att lämna bakdörren öppen under inspelningen, verkligheten kanske hade lust att titta in. Det är ett bra råd.
