I tider av uthålliga manusförfattarstrejker och påvra tv-tablåer fick det amerikanska folket, och svenska populärkulturskribenter, lov att vända sig till en alternativ följetong: den amerikanska presidentvalskampanjen. Spinndoktorer och politiska kommentatorer har nämligen varit undantagna från strejken, trots att de skapar stor dramatik på bästa sändningstid med ständigt nya vändningar. Väljarna har naturligtvis bidragit till den nagelbitande ovissheten genom att ibland rösta tvärsemot prognoserna i de olika primärvalen. Förståsigpåare har försökt tolka tecknen i tiden men förhastat dömt ut än den ena kandidaten, än den andra, och opinionsundersökningsinstitut har försökt sia i framtiden, men förgäves. Ingen vet vad som händer härnäst, alltså precis så som ett bra drama ska vara. CNN slår tittarrekord.
I nyhetsmediernas speglingar av kampanjturerna är personcentreringen närmast total och politiken sekundär. Huvudkaraktärerna syns i varje nyhetssändning och årets persongalleri har varit ovanligt blandat. De demokratiska huvudkandidaterna har rentav diskuterats i egenskap av symboler mer än någonting annat. Hillary Clinton är (vit) kvinna och Barack Obama är svart (man). Det vill säga, ingen av dem är en vit man. Politikerna är inte dummare än att de försöker påverka den så kallade mediedramaturgin för att kunna definiera sin egen roll i den. Någon försöker vara ”the underdog”, en annan ”the comeback kid” och en tredje, kort och gott, ”the one”.
Det finns emellertid något som gäckar kampanjstrateger som vill ha kontroll över sin politikers offentliga bild; väljare vill, åtminstone i egenskap av mediekonsumenter, ha autenticitet. Det får gärna vara drama, men karaktärerna måste vara trovärdiga för att vi ska ta dem till oss, och då räcker inte den medietränade autopiloten till. Politikern ska också kunna agera utan förberedelser, utan manus, ur hjärtat.
Ta Hillary Clinton. Trots eller kanske på grund av att hon har levt under mediernas lupp (åtminstone) sedan maken Bills presidentvalskampanj 1992, har många varit osäkra på vem hon är – egentligen. Enligt Carl Bernstein, en av hennes otaliga biografskrivare, har Hillary Clinton en unik anpassningsförmåga. Det är antagligen politiskt nödvändigt men gör onekligen att bilden av henne blir problematiskt obeständig. Därför hette det att hon visade äkta känslor när hon efter valförlusten till Obama i Iowa i januari fällde en tår inför kamerorna. Med ens höjdes dock tvivlande röster. Var det verkligen trovärdigt? Spelade hon inte bara på den så hett efterfrågade autenticiteten? Minns en gammal sanning i show business: ”The most important thing in life is sincerity. Once you can fake that, you’ve got it made.”
För dokumentärfilmaren João Moreira Salles är politik alltid teater. ”Bakom masken hittar du alltid nya masker. Inbillar du dig att någonsin kommer att nå under huden är du dömd att misslyckas. Vad du kan sträva efter som dokumentärfilmare, eller för den delen journalist, är istället att visa på föreställningens kvalitet.” I Entreatos från 2004 följer Salles Brasiliens nuvarande president Luiz Inácio Lula da Silva och hans entourage under den historiska valkampanjen 2002. ”Men det faktum att politik är teater betyder inte nödvändigtvis att den är falsk eller lögnaktig. Det betyder bara att det bakom kandidaten alltid kommer att finnas talskrivare, regissörer, biroller, statister och kostymörer.”
Och publik. Omkring 1,5 miljoner tittare bänkade sig för att få en närmare titt på Göran Persson i förra årets mest uppmärksammade politikerporträtt, Erik Fichtelius tv-serie Ordförande Persson. Trots kritiken som riktats mot serien lyckades Ordförande Persson åtminstone med föresatsen att visa en annan bild av den socialdemokratiske ledaren. Produktbeskrivningen politikerporträtt är dock en aning missvisande, i alla fall om man med politiker enbart avser själva yrkesrollen. Ordförande Persson är snarare ett porträtt av människan bakom politikern. Vem är han innerst inne? En alldeles vanlig människa som du och jag med fel, brister, sorger och besvär, lyder det banala men väntade svaret. Göran Persson är ömsint ibland, småsint andra gånger, stundom trevlig men också elak. Fel, brister, sorger och besvär är å andra sidan ammunition i den politiska korselden. Det finns gränser för hur mycket autenticitet vi kan acceptera. Inte undra på att Göran Perssons samtal med Erik Fichtelius hölls hemliga under många år och att inget material visades förrän efter hans avsked till politiken. Salles var å sin sida intresserad av människan i rollen som politiker snarare än människan bakom politikern. Han följer Lula ombord på flygplan, hos barberaren och i omklädningsrum. Salles medger att det som dokumentärfilmare finns en risk att komma för nära. ”Det stora dilemmat för dokumentärfilmare rör inte estetik eller epistemologi utan etik: vad kan jag egentligen göra med en karaktär som faktiskt också existerar utanför filmen? Bara dokumentärfilmaren själv kan svara på den frågan. Det är ett ensamt beslut.” Av etiska skäl valde Salles att utelämna scener där det privata övergår i det intima – till exempel när Lula säger saker som egentligen bara är menade för hans nära vänner eller familj. ”När du filmar en person under en lång tid börjar personen efter ett tag att missta dig för en god vän. Det är du inte, och som dokumentärfilmare ska du inte utnyttja det misstaget för att attackera personen ifråga.” Istället för att som Fichtelius föra förtroliga samtal med Persson, nöjer sig Salles i Entreatos med att bara befinna sig i Lulas närhet. Jag frågar honom vilka fördelar hans arbetsmetod innebär. ”Med tiden händer det alltid något. Långtråkighet, väntan och tystnader är guld värt för dig som dokumentärfilmare eftersom det är vid dessa stunder som improvisationen börjar.”
Salles är i grunden utbildad ekonom. Det ligger i släkten. Pappa Walter Moreira Salles var till exempel känd bankman och ett tag Brasiliens finansminister. Men Joãos bror Walter fick honom att på slå in på filmens bana på åttiotalet. Walter har sedan dess haft framgångar med filmer som Central do Brasil och Dagbok från en motorcykel, medan João har ägnat sig åt dokumentärfilm. Han gjorde bland annat Notícias de uma Guerra Particular om gatuvåldet i Rio de Janeiro tillsammans med Katia Lund, som fyra år senare skulle komma att göra världssuccén Guds stad tillsammans med Fernando Meirelles. (Notícias de uma Guerra Particular finns med som extramaterial på en del dvd-utgåvor av Guds stad.) På fjolårets upplaga av Paris dokumentärfilmsfestival, Cinéma du Réel, vann Salles det stora priset för sin personliga dokumentär Santiago om familjens avlidne butler. När jag når honom är det inte långt till deadline. Han är förutom dokumentärfilmare också redaktör för tidskriften Piauí – Salles arbetar lika gärna med berättande journalistik på papper som på film. Piauí är en nykomling på den brasilianska tidskriftsmarknaden. Medan Brasiliens många veckotidningar är nyhetsorienterade, kommer Piauí ut en gång i månaden och ställer inga krav på sig själv att bevaka den senaste politiska skandalen. Det är ingen hemlighet att den är inspirerad av utländska tidskrifter och annan berättande journalistik, men Salles har slagit ifrån sig påståenden om att Piauì skulle vara ett slags ”New Brazilian Yorker”. Den är lika inspirerad av den inhemska och oppositionella tidskriften Pasquim som grundades under militärdiktaturen i slutet av sextiotalet, enligt Salles. Men det går i alla fall att konstatera att Salles i och med sitt porträtt av Lula har något gemensamt med nuvarande New Yorker-redaktören David Remnick, närmare bestämt det nära intresset för makthavare. Men medan Remnick har följt toppolitiker i slutet av deras respektive mandat, till exempel Tjeckiens Václav Havel och Englands Tony Blair, var Lula år 2002 en politiker på väg mot presidentposten. Varför ställde han upp? ”Framförallt för att han var så säker på att vinna. Jag skulle nog inte fått samma utrymme om loppet varit jämnare. Sedan förstod Lula valets historiska betydelse. Som du vet var det första gången i landets historia som någon med Lulas arbetarbakgrund blev vald till president. Det är också fullt möjligt att Lula lät mig filma av demokratiska skäl; att han tyckte att det var viktigt att hela den politiska processen skulle synas på nära håll. Men visst kan det även ha berott på fåfänga – en mäktig allierad till alla dokumentärfilmare. Men fåfänga i det här sammanhanget är mänskligt och ska ingalunda betraktas som ett dåligt karaktärsdrag.”
Salles ville göra en film om vad politikern säger när han inte står inför publik i direktsändning och Entreatos (portugisiska för mellanspel eller intermezzo) innehåller inga av de sedvanliga bilderna på Lula, fackföreningsrörelsens starke man, känd som en talare som fångar sin publik och talar direkt ur hjärtat. Därför följer Salles istället Lula bakom kulisserna. Bara för att där alltså hitta ännu mer teater. ”Jag ställer kanske inga direkta frågor i filmen, men när kameran rullar intensifieras föreställningen. Kameran pockar på uppmärksamheten: visa för mig hur du vill bli sedd. Så jag tror inte för en sekund att observation är någonting passivt. Den så kallade flugan på väggen är aktiv. En del saker i filmen utspelar sig tack vare att kameran finns närvarande. Jag tänker till exempel på scenen där Lula jämför sig själv med Lech Walesa.” I en av flera scener från det trånga flygplan som Lula och kompani färdas i tvärs över Brasilien, förklarar en uppjagad Lula varför Lech Walesa är en sell-out medan han själv inte är det genom att berätta en anekdot om deras möte i Rom 1980. Walesa kom inte till makten i Polen tack vare organisering, heter det, utan genom den konservativa kyrkans försorg och finansiering. ”När du följer människor under en längre tid pendlar de mellan medvetenhet och glömska om kamerans närvaro. Men du vet aldrig vilka av dessa tillfällen som är mest avslöjande. Som Jean Rouch uttryckte det: tänk inte i termer av teater eller sanning utan av teater och sanning.”
Entreatos visar hur den offentliga versionen konstrueras, och mer än så kan man inte hoppas på att hitta enligt Salles. I detta avseende har hans film en del gemensamt med The War room, Chris Hegedus och DA Pennebakers inifrånskildring av Bill Clintons kampanj 1992. Vi kommer inte särskilt nära Bill (han skymtar någon gång förbi iklädd t-shirt, keps, korta shorts och tubsockor) och filmen följer istället valstrategen James Carvilles och den kommunikationsansvarige George Stephanopoulos arbete. Det vill säga de som har till uppgift att skapa bilden av Bill och skydda den från fientliga motbilder. Tillsammans med andra valarbetare redigerar de tal, ändrar ordföljd och verb. Bill har att rätta sig efter deras slagfärdighet och behöver egentligen bara agera ut texten med största möjliga trovärdighet. The War room är politik som teater inför öppen ridå, och liknande scener återkommer i Entreatos. Lula är känd för att tala direkt ur hjärtat, men vi får se hur han noga studerar telepromptern inför en reklamfilmsinspelning, hur han briefas av sina medarbetare inför debatter, och så vidare. Knappast främmande företeelser i politiska kampanjer, men ändå anmärkningsvärd som bild eftersom den är så sällsynt. ”Jag trodde inte att de skulle låta mig filma förberedelsen inför den avslutande tv-debatten, men jag lyckades hålla mig kvar i femton minuter. Du kan se i den färdiga filmen när jag blir ombedd att lämna rummet.” Lula är nästan alltid i bild i Entreatos, men under den andra valomgångens avgörande tv-debatt följer vi inte honom utan är alltjämt kvar bakom kulisserna och får följa hur hans medarbetare agerar sufflör. En medarbetare pratar med en kollega på plats och säger att Lula borde prata mer om att skapa jobb. Snart hör vi från tv-apparaten hur Lula upprepar samma fraser. De använder sig av en fokusgrupp för att få reda på vad Lula borde ändra på i sitt beteende för att framstå som en bättre ledare och sedan vidarebefordrar de instruktionerna till honom.
Olof Palme sa att ”Politik är att vilja”. I Ordförande Persson säger Persson att ”Politik är att läsa av stämningar, bilda opinion. Vi rör oss i beteendevetenskapen väldigt mycket.” Det vill säga, inte bara kämpa för det man tror på utan helst anpassa det man kämpar för efter opinionen. Är förskjutningen från idealism till pragmatism farlig? Enligt Salles väckte Entreatos liknande frågeställningar funderingar i Brasilien. Närmare bestämt hur den politiska processen påverkas av konsulter, rådgivare och nödvändigheten att kompromissa med det man tror på för att kunna bilda koalitioner med andra partier.
Salles följde Lula under valturnén och i varje stad möttes han av jättelika folkmassor. Det går inte att komma ifrån de messianska kvaliteter hans anhängare såg i honom. När Hugo Chavéz valdes till president i Venezuela 1998 startade en trend i Sydamerika – arbetare, bönder och jordlösa började rösta på ledare som såg ut och pratade som dem. Lulas roll som karismatisk protagonist i ett större, omvälvande drama ska inte underskattas. João Salles igen: ”Symboliskt vändes det politiska systemet i Brasilien upp och ned när Lula valdes till president.” Förändring har också varit ledordet i valkampanjer på andra håll i världen. I USA är ”change” kandidaternas darling i år, Nicolas Sarkozy i Frankrike har talat om ”rupture” och Roms borgmästare, Walter Veltroni, har lanserat ”la nuova stagione” – den nya säsongen – som ett steg på vägen mot Italiens premiärministerpost. Men det är en förändring som inte får framstå som omstörtande eller hotfull utan måste vara inkluderande. Inte lika mycket ”vi mot dom” som ”vi allihop”: alla ska med. En förändring som först och främst beskrivs som ett bättre sätt att komma överens. Obama har lyfts fram för sina block-, etnicitets- och generationsöverskridande kvaliteter, Sarkozy är fortfarande en kontroversiell figur men bygger politiska broar genom att utnämna namnkunniga socialister till tunga poster och här hemma lovade den borgerliga alliansen att värna om den svenska modellen och gick till val som ett slags reservlag till en trött socialdemokrati.
Inför valet i Brasilien hade Lula tonat ned sin vänsterradikala retorik och gjort affärsmannen José Alencar till sin vice presidentkandidat. Han försökte göra alla delaktiga i samma dröm. På ett möte i Entreatos betonas vikten av att övertala de väljare som är ”quasi Lula”; de som är försiktigt positiva men skräms av hans fackliga förflutna. Medan Evo Morales i Bolivia ännu 2005 kunde fira politiska triumfer i t-tröja (också en symboliskt viktig seger; följ den i Alejandro Landes dokumentär Cocalero från ifjol, där vi även får bilder på Morales ombord på flygplan) hade Lula redan 2002 frångått sin tidigare informella klädstil och bar nu kostym som alla andra politiker. Inte nog med det: i en scen i Entreatos berättar Lula att han alltid velat bära kostym och slips, tyckt att det är stiligt och elegant, ända sedan han arbetade i overall i fabriken. Något som fick en del anhängare att kalla honom för klassförrädare, trots att den röda stjärnan lyser på Lulas kavajslag filmen igenom.
En sen kväll uppe i luften erkänner Lula att han är orolig över sitt privatliv, över att han med andra ord ska gå samma öde till mötes som Göran Persson. Samtiden må vara personcentrerad, men Ordförande Persson handlar om en person som säger sig ha offrat sitt privatliv för partiet. Ensamheten, isoleringen och utsattheten från media tycks bäst känneteckna statsmannaskapet. En vemodig pianoslinga är seriens återkommande motiv och den hörs till och med i bakgrunden när publiken skanderar ”Göran! Göran! Göran!” på den valvaka som socialdemokraterna trots allt gick segrande hem ifrån 1998. Men det är inte bara det privata utan även det politiska livet som är ensamt. Persson känner sig missförstådd och tycks helst vilja bestämma själv, vilket kan kontrasteras mot Lula som inifrån sitt flygplan inskärper att det är partiet som måste säga ifrån och vara hans och ledningens kritiskt granskande samvete gentemot samhället, om han skulle vinna valet. Om João Salles idag gjorde en uppföljare till Entreatos skulle vi kanske få reda på om också Lula har slutit sig inåt.
Gunnar Ohrlander har skrivit i Aftonbladet att Persson i serien framstår som något av ”ett sensibelt råskinn”. En person som är ”känslig för egen del och hänsynslös mot andra”. Den förre statsministern kände inte igen sig själv i Ordförande Persson och skrev självbiografin Min väg, mina val som svar på tal – som motbild. I Brasilien väckte också Entreatos en del frågor om Lula. Debattörer ifrågasatte huruvida Lula egentligen hade några egna idéer. Tidigare, när alla tog honom för en marxist, var han verkligen en revolutionär eller var han i själva verket en reformist? Själva har Lula valt att inte se Entreatos – det skulle vara för ångestladdat. Att Entreatos kanske inte visar bilden av en ofelbar frälsare ligger så att säga i politikens natur. João Salles: ”Systemet är starkare än personen som styr det och systemet förändrar dem som blir en del av det, vilket Lula själv också understryker i filmen.” Lula säger sig vara rädd för att han och ledningen ska sväljas hela av den politiska maskinen, att de ska fastna i en institutionaliserad miljö där reglerna är förutbestämda och de blir så illa tvungna att spela med. Frågan är hur ensam Lula känner sig på toppen idag när till exempel stabschefen José Dirceu, som förekommer flitigt i Entreatos, har avgått till följd av en korruptionshärva. Har den politiska maskinen svalt honom? Vems manus följer han?
