Långfilm: The canyons
Regi: Paul Schrader
År: 2013
Land: USA
Speltid: 99 min
The canyons är en skandalomsusad filmproduktion om en film under produktion. Handlingen är simpel. Producentens flickvän Tara har en hemlig förbindelse med filmens huvudrollsinnehavare Ryan. Den klaustrofobiska, empatilösa stämningen etableras i inledningsscenens parmiddag när producenten berättar om de sexuella äventyr han drar in flickvännen i. Sedan fortsätter filmen, vars inspelning skildrades i ett oändligt reportage i New York Times, att porträttera samma ihåliga drivkrafter i sin fiktion som i skvallret om dess produktionsförhållanden.
Med mycket handhållen kamera och åkningar som gör en sjösjuk får vi följa de plastiga personligheternas interaktion. Det uttjatade metaperspektivet (typ ”vi är alla skådespelare i livets drama”) skapar ett slags ursäkt för avsaknaden av inlevelse. Men den bristande kemin mtellan rollfigurerna, vars otrohetsdrama utgör själva drivaxeln för handlingen, urholkar hela händelseutvecklingen. I en plågsamt utdragen caféscen förklarar en tårdränkt Tara att hon inte vill gå tillbaka till det fattiga livet vid Ryans sida – och det ser ut som om Lindsay Lohan försöker tänka på sin döda hamster för att kunna gråta.
Mest övertygande är faktiskt James Deen, som vanligtvis jobbar som porrskådis och castades av manusförfattaren Bret Easton Ellis via internet, som spelar producenten Christian. Han är en blekare Patrick Bateman-kopia som tyvärr aldrig blir riktigt skrämmande, men det beror snarare på hur rollen är skriven än Deens rätt imponerande minspel som psykopatiskt överbehärskad.
Temat är symptomatiskt för Ellis – det senkapitalistiska samhällets relationer, som avhumaniserats till empatilöshetens bortre gräns. Men manuset saknar den inneboende komplexitet som skulle behövas för att göra karaktärerna fascinerande. Suggererar gör filmen ändå. Efteråt sitter jag mållös med ett klibbigt cyniskt illamående i bröstkorgen – och frågar mig om någon egentligen har velat förmedla mer än så med den här filmen.
