Regnvatten rinner (i slow-motion) från ett hattbrätte, skvätter (i slow-motion) upp när en fot landar på en regndränkt gata efter att ha levererat en spektakulär hoppspark. Wong Kar-wais biografi över kung fu-legenden Ip Mans liv är inte en klassisk kampsportsfilm med koreograferade slagsmål skildrade i helbild, på behörigt avstånd, för att fånga kroppens hela/alla rörelser. Hos Wong är det istället detaljer som är av vikt, rörelser skildras i korta klipp, kroppar, slagsmål, och i förlängningen historier fragmenteras.

Under 80-talet applicerade filmkritikern Serge Daney konstbegreppet manierism på filmen, och som han i en text om Francis Ford Coppolas Cotton club definierar på följande vis: ”den manieristiska filmskaparen börjar med detaljer, men riskerar att komma bort sig under resan”, och lägger till att manierister är ”stimulerande eftersom de poserar en aning för mycket (de har manér), de förargar och gäckar”. Jämte Terrence Malick och Tony Scott är Wong Kar-wai en av samtidens största manierister, med manér tydliga redan i debuten As tears go by från 1988.

På ljudspåret av The grandmaster hör vi en slinga av Morriccone från Once upon a time in America, en film så grandios att den snor huvudrollen från New York och dess mafiosos. På liknande vis blir Tony Leung och Zhang Ziyi i huvudrollerna, Yuen Woo-pings koreografier samt spelplatsen Kina i The grandmaster alla överskuggade av den store mästaren i registolen. Ip Man kastas omkring i den första hälften av Kinas 1900-tal innan han till slut hamnar i exil i Hongkong. Delar av historier (Kinas, kung funs, Ip Mans) passerar; små fragment placerade karaktäristiskt okronologiskt, strukturerade och skört sammanhållna av Wongs minst lika karaktäristiska melankoli.

I sin text citerar Daney kollegan Jean-Claude Biette som kallade Cotton club för ”filmad film”. Manierismen uttrycker sig på samma sätt idag. Snarare en ”filmad film” än ”filmad kung fu”, ”filmad historia” eller ”filmad romans”, blir The grandmaster olidligt gäckande.