Jag har äntligen sett filmen som Ingmar Bergman inte ville att någon skulle se. Det är spionthrillern Sånt händer inte här från 1950. Sedan premiären har Bergman själv förhindrat att filmen skulle visas och följaktligen har den varken visats i tv eller i något sammanhang världen över där den gamle mästaren har hyllats.
Sånt händer inte här är Bergmans nionde långfilm. Den producerades av Svensk filmindustri under ett knepigt kapitel av den svenska filmbranschens historia. Filmstoppet, som var en protest från branschen till följd av den höjda nöjesskatten, stod för dörren och SF ville därför snabbt göra en film för den internationella marknaden. I Bilder beskrev Bergman senare SF:s förhoppningar om en exportsuccé som ett utslag av ”ofattbar enfald”.
Till huvudrollerna anlitades två svenska stjärnor som redan uppmärksammats utomlands: Signe Hasso och Alf Kjellin. Signe Hasso hade filmat i Hollywood med Gary Cooper, Spencer Tracy och Cary Grant och redan gjort ett antal roller som liknade den hon spelade i Sånt händer inte här: Vera är en kvinna som lever i skuggan av en ondska som hotar att förstöra hennes liv – i detta fall förtryckarregimen i hennes hemland Liquidatzia. Alf Kjellin i rollen som den sympatiske polismannen Almkvist gör den sortens endimensionella hjälteroll som skulle leda till att han senare blev en flitigt anlitad tv-regissör i Hollywood. Den intressantaste rollen av de tre huvudrollerna gavs till Ulf Palme som fick spela skurken med det ”exotiska” namnet Atkä Natas. Palme hade redan haft ett antal filmroller men främst gjort succé på Dramaten som Jean mot Inga Tidblads Fröken Julie. Alf Sjöbergs klassiska filmatisering får premiär först året därpå.
Sånt händer inte här spelades in i Stockholm och Råsunda filmstad under juli och augusti 1950 och fick premiär på Röda Kvarn redan den 23 oktober 1950. Sedan spreds filmen även till Norge och Danmark, till England där den fick titeln High tension och till Tyskland där den fick heta Menschenjagd.
1950 var året då Hasse Ekman gjorde sitt mästerverk Fröken och hyacinter, Lars Eric Kjellgren gjorde sin fina ungdomsskildring Medan staden sover och svensk film bestod kanske främst av komedier med Sickan Carlsson, Elof Ahrle och Edvard Persson. Ingmar Bergman var vid den här tiden en 35-årig flerbarnsfar med två äktenskap bakom sig och ett intensivt kringflackande som teater- och filmregissör. Han var tillbaka i fadershuset SF efter ett par år ute i kylan – eller rättare sagt hos producenten Lorens Marmstedt som bland annat låtit honom göra Fängelse år 1949.
Intressant nog fanns det redan då något som beskrevs som ”bergmanskt”. I en recension av en film av Gösta Werner, Två trappor över gården, som också hade premiär 1950, står det så här: ”I någon mån förefaller Werner och manusskriptförfattaren (Nils Idström, min anmärkning) vara påverkade av den Ingmar Bergmanska synen på livet som ett fängelsehelvete.” Hasse Ekman var en av dem som reagerade på Bergmans människosyn och större delen av hans egen filmproduktion kan ses som en protest mot den ”bergmanska” världsbilden.
Men de filmer som Bergman gör efter sin återkomst till SF är inga helvetesskildringar. Till glädje och Sommarlek, som Bergman gör innan Sånt händer inte här, är snarare två kärlekshistorier med ett skimmer av den ljusa svenska sommaren och sorgen efter något som gått förlorat (ljuset, kärleken, empatin?). Men så kommer Sånt händer inte här och i den släpper Bergman ut djävulen i det intet ont anande svenska folkhemmet, i skepnaden av den rollfigur som spelas av Ulf Palme och vars namn baklänges blir Äkta Satan.
Det fanns en romanförlaga, som dock inte finns med i filmens förtexter. Den norske före detta motståndsmannen Waldemar Brögger publicerade romanen I löpet av tolv timer under pseudonymen Peter Valentin i Sverige 1944. (Romanen lär inte ha getts ut i Norge.) Filmmanuset skrevs av Herbert Grevenius, kritiker, manusförfattare, dramaturg på Dramaten och en av de mest inflytelserika pennorna i svensk film och teater under mitten av 1900-talet. Grevenius var också en nära vän till Bergman. Själv menar Bergman att han åtog sig uppdraget ”av ekonomiska skäl”.
Resultatet blir en intressant kulturkrock. Och en riktigt bra thriller som visar hur svensk film också påverkades av den utländska och amerikanska filmen. Det finns mycket i Sånt händer inte här som dels påminner om Alfred Hitchcocks Notorious från 1946, dels om Carol Reeds Den tredje mannen från 1949. Gunnar Fischer står för det stämningsfulla svart-vita fotot där skillnaderna mellan de skuggiga interiörerna och de ljusa sommarexteriörerna blir skrämmande och hotfulla. Mycket av filmen är dessutom inspelad på plats i Stockholm, vid Slussen, på Mosebacke torg, i Kungsträdgården och på Hornsgatan.
Ibland blir replikföringen ofrivilligt rolig. Som när Signe Hasso, som hela tiden ser härjad och trött ut, anländer till det hemliga mötet som flyktingarna från Liquidatzia håller bakom en filmduk på bion Lejonungen : ”Min man är död. Atkä Natas är död.” På polisstationen, frågar Kjellin ut Hasso när hon ska avlägga rapport om sin man, som hon tror sig ha mördat: ”Vem var han?” ”Det vet jag inte. Jag var bara gift med honom. Han bytte alltid skepnad.”
Sånt händer inte här är alltså en thriller, en film som innehåller både slagsmål, tortyrscener, mord, biljakter och ett spektakulärt självmord. Det är också en film om de godtrogna svenskarna som blåögt tar emot farliga gäster som gömmer sig bakom teaterscener och filmdukar och ägnar sig åt utpressning och tortyr medan radion står på högsta volym och spelar jazz. Samtidigt som historien är rafflande berättad är det intressant att filmen flera gånger gör en poäng av vår folkhemska förmåga att blunda för allt som inte passar in på våra lugna gator och lummiga trädgårdar. I en scen har Signe Hasso blivit kidnappad av Liquidatzia-agenterna, när bilen stannar på Hornsgatan. Bilen har fått punktering och medan agenterna byter däck, försöker hon slå sig fri. En folkmassa stannar och tittar på: ”Vad är det med brallisen?” frågar en kille. ”Hon är ju fullkomligt knall” säger en flicka, skadeglatt, medan en äldre kvinna uttalar sig om sedernas förfall.
I en annan scen vandrar en pistol mellan Kjellin och Palme, som dyker upp livs levande i Kjellins trygga förortshem, och även här tycks Bergman vara inspirerad av Hitchcocks eleganta balansgång mellan humor och skräck. ”Så tomt och tyst ni har det här i era trädgårdsstäder” säger Palme förbindligt, och försöker sedan skrämma Kjellin och Hasso genom att berätta om hur många läger, deportationer, avrättningar och mord han har upplevt. Kjellin svarar beskäftigt: ”Jag vet något om människan som ni inte vet. Här satsar vi på människorna. Ni – eliminerar dem.” Varpå Palme mumlar: ”I hetaste laget” och gör sig redo att fly.
Precis som i Notorious och Den tredje mannen handlar Bergmans film om en kärlekstriangel där kvinnan misstänkliggörs genom sin kontakt med en ond man. Och precis som i Notorious blir hon räddad av hjälten, i sista minuten. Skurken faller till sin död på ett sätt som för tankarna till flera Hitchcock-filmer: fallet från Albert Hall i Mannen som visste för mycket från 1934 och 1956 och fallet från Frihetsgudinnan i Sabotör från 1942. I Notorious heter förresten Cary Grants rollfigur Devlin, vilket är en minst lika subtil omskrivning av ”djävulen” som Atkä Natas.
Den tredje mannen var en viktig samtidsfilm som handlade om hur Europa såg ut efter kriget och vilka sår som en storstad som Wien fortsatte att dras med. Sånt händer inte här handlade visserligen om Stockholm, den orörda staden i det skyddade Sverige. Men Stockholm var också känt för att vara en spioncentral under kriget och när järnridån restes sågs staden, åtminstone i Hollywoods ögon, som något av den sista bastionen mot grannlandet Sovjetunionen.
I botten av filmen finns en otvetydig empati för flyktingarna från Liquidatzia, de som gömt sig här hos oss och försöker undkomma Atkä Natas och hans gelikar. ”Ska det vara så här? Är det rätt det?” frågar en av flyktingarna polisen efter att en av dem hittats död i början av filmen, driven till självmord av Liquidatzia-agenterna.
Bergman och hans film ger inga svar, men den innehåller en rad både gripande och omsorgsfullt orkestrerade scener som dröjer sig kvar. I slutet av filmen antyder bilden av en bil som skyndsamt lämnar hamnen, att Liquidatzias agenter förmodligen kommer att fortsätta att jaga flyktingar i Sverige. Men Alf Kjellin räddar Signe Hasso, som gömts ombord på ett skepp på väg tillbaka till Liquidatzia och Ulf Palmes Natas, precis som Michael Nyqvists skurk i den senaste Mission impossible-filmen, väljer att hellre dö än att förlora. Han kastar sig från Katarinahissen och slår ihjäl sig i ett hav av cyklar.
Filmen som Bergman menade hade ”cementerat en bottennivå” i karriären finns fortfarande inte i distribution, varken i Sverige eller utomlands. Det är synd på den bild av svensk samtidsfilm från kalla kriget som därmed går förlorad, och för de baltiska flyktingarnas skull, som enligt Bergman var tacksamma för den film han hade gjort. Och för Ulf Palme som med sin Atkä Natas gör en av svensk films mest fascinerande skurkar.
Sånt händer inte här blev filmen som man bara kunde läsa om. Nils-Hugo Gebers utförliga beskrivning av filmen i Svensk filmografi var i många år det enda sättet att uppleva filmen. Så småningom spreds bootlegkopior, kärleksfullt framställda, och när detta skrivs finns faktiskt hela filmen som Youtube-video. Undrar vad Bergman skulle ha tyckt om det.
I skrivande stund finns Sånt händer inte här inte längre på Youtube. Genom åren har den visats sju gånger på Cinemateket.
