Den brittiska filmtidskriften Sight & sound har precis, för sjunde gången i ordningen, presenterat sin världsomspännande gallup om filmhistoriens främsta ögonblick. Vart tionde år får en växande skara filmexperter – i år hela 846 stycken – anledning att ompröva sina tidigare klassikerstämplar. Eller för att prata sommelierspråk: undersöka vilka filmer som fortsatt att mogna som fina årgångsviner respektive förlorat sin bouquet.
Fram träder bilden av en sammanslutning av smakdomare till filmprovare som silar filmhistorien genom sina känsliga synnerver. Mer troligt är att ingen av de röstberättigade ser om alla nominerade filmer (vilket är förlåtligt eftersom de är många tusen) utan går på gamla favoriter (nu talar jag för mig själv).
I 2010-talets upplaga röstades Studie i brott fram till den bästa filmen genom tiderna. Även om den puttade ned Citizen Kane från tronen, var det kanske inte någon sensationell överraskning med tanke på att Hitchcocks höghöjdsthriller innehade andraplatsen vid förra omröstningen. För filmvärldens kremlologer bjuder årets topplista ändå på en del tänkvärda rockader. Varför har Singin’ in the rain rasat flera placeringar? Är det ute med glädje?
Det ligger en del i kritiken som brukar riktas mot dylika listprojekt. Som att det mest handlar om att knäböja inför och resa monument över döda mästare (som därtill nästan alltid är män) eller att det kritiska urvalet hämmas av inlåsningsmekanismer, eftersom filmerna i topp utgör referensramen och tenderar att dröja kvar på färskare filmers bekostnad.
Vad är det som gör att vissa filmer rankas högre än andra? Det är lätt att betrakta kanon som ett resultat av en närmast mytisk process, som är omöjlig att förstå genom att försöka kartlägga orsakssamband.
Samtidigt är omröstningar av det här slaget upplyftande eftersom de ändå understryker att filmhistorien inte är ett avslutat kapitel, liksom de lite lagom uppfordrande erbjuder ett tillfälle att (åter)upptäcka luckorna i vår egen filmbildning. Den kritiska massans cineastiska konsensus är i slutändan intressant både genom vilka filmer som väljs ut och vilka filmer som väljs bort, både genom närvaron och frånvaron av genrer, konstnärskap och ämnesval.
Föga förvånande är det fortfarande Ingmar Bergman som är Sveriges främsta listexport – i Sight & sounds omröstning hamnar Persona på sjuttonde plats. Samma sak på filmdatabasen Imdb:s användargenerade topplista där trion Det sjunde inseglet (plats 117), Smultronstället (125) och Persona (181) finns representerade.
Det måste vara trösterika uppgifter för den oroat sig över att svensk film numera är mer känt för rape & revenge-tatueringen i Män som hatar kvinnor än den schackturnerande liemannen i Det sjunde inseglet, som branschtidningen Variety påstod i våras. Men trots att Bengt Ekerots svartklädda gestalt kanske har blivit Bergmans mest ikoniska – se bara på den kommande 200-lappen – handen på hjärtat: håller verkligen Bergmans gravallvarliga digerdödendrama?
När vi beslutade oss för att ta rygg på Sight & sound och göra en egen omröstning för enbart svensk film, var det inte minst för att upptäcka smakvariationer över tid. Ge en ögonblicksbild som går att jämföra med tidigare ögonblicksbilder för att studera hur dagens tycke skiljer sig från listorna i filmtidskriften Chaplin för snart 50 år sedan och resultatet av Nöjesguidens omröstning år 1995. En gång en klassiker, alltid en klassiker?
Vi har tillfrågat ett kvalitativt urval av Sveriges filmkritiker och -akademiker och fått svar från 50 stycken. Vi meddelade att omröstningen gällde “svenska långfilmer”, men har inte protesterat mot röstsedlar med Eric M Nilssons 20 minuter långa Munnar eller bara snäppet längre Europa 1900. Till och med “Roy Anderssons reklamfilmoeuvre” har vi valt att godkänna, utan att för den skull insinuera att hans dråpliga tablåer för ketchup och lotto skulle vara lika sammanhängande som scenerna i hans långfilmer.
I huvudsak har ändå våra tillfrågade kännare hållit sig innanför de gängse ramarna: nästan samtliga 128 filmer är svenskmärkta produktioner som passerar 72 minuter. Och som framgår av resultatet har inte tiden stått stilla – Det sjunde inseglet har rasat från en sjätteplacering 1995 till en delad 25:e plats. Schack om än inte matt, således.
Vad är det som gör att vissa filmer rankas högre än andra? Det är lätt att betrakta kanon som ett resultat av en närmast mytisk process, som är omöjlig att förstå genom att försöka kartlägga orsakssamband. Men även om svensk filmkanon skenbart omskapas i det tysta och fördolda – kanske bakom lyckta dörrar under filmkritikerförbundets hemliga rådslag? – går det att spåra mer eller mindre sannolika delförklaringar.
Bland annat innebar comebacktriumfen med Sånger från andra våningen år 2000 en återupptäckt av Roy Anderssons debutfilm från 1970, som hade nypremiär på bio tre år senare. Och till skillnad från 1995 återfinns En kärlekshistoria numera i toppskiktet. Vidare har förmodligen ett mognat feministiskt medvetande bidragit till att Mai Zetterling fått en mer framskjuten position. Efter att ha negligerats vid tidigare omröstningar, har hon sedan millennieskiftet bland annat varit föremål för en filmvetenskaplig avhandling av Mariah Larsson och ett retrospektiv på Cinemateket, samtidigt som hennes filmer har givits ut på dvd. På topp 25 återfinns numera både debuten Älskande par från 1963 och det vid premiären utskällda Lysistrate-experimentet Flickorna från 1968.
Andra regissörer och filmer har däremot inte hållit jämn takt med tiden. Men att flera av Bergmans filmer har tappat mark i toppen beror kanske inte lika mycket på ett hårdnackat motstånd mot den baskerade mästaren, som på en viss mättnad på hans magnifika uppburenhet. Å andra sidan är det få som kommer ifrån honom – hans filmer förekommer nästan två gånger per röstsedel.
Alf Sjöbergs kräftgång fortsätter dock – Hets har halkat efter och Fröken Julie, som i Chaplin år 1964 utsågs till den bästa svenska ljudfilmen genom tiderna, har knappt fått några röster alls. Det finns förstås fler exempel på försmådda filmare: Arne Sucksdorff har fått tre röster, Gustaf Molander två, Arne Mattsson likaså, Kjell Grede en och Erik “Hampe” Faustman med flera namnkunniga 1900-talsregissörer summa summarum noll stycken. Ingen förutom Faustman och Molander kan skylla på att det beror på att deras filmer inte finns tillgängliga för allmänheten.
Förhoppningsvis är resultatet av vår omröstning inte bara en guide som inspirerar till filmhistorisk förkovring, utan också utbrett missnöje bland dem som fått se sina favoritfilmer bli grovt nonchalerade.
Röstfördelningen mellan årtionden avslöjar också ett mönster som missgynnar regissörer verksamma före 50-talet. Förvisso är 30-talet känt som ett fördömt årtionde, för att låna ett omdöme från Leif Furhammars Filmen i Sverige, men även det mer löftesrika 40-talet rankas i omröstningen betydligt lägre än det 80-tal som knappast brukar lyftas fram som någon tredje guldålder.
Det är mindre överraskande att 60-talet utmärker sig som den rikaste perioden i den svenska filmhistorien. Det är sannolikt också den tidsperiod som svenska filmkännare är mest bevandrade, oaktat om de upplevde den när det begav sig.
Antalet kvinnliga regissörer på listan är som väntat ytterst få – trots lutningen mot den senare halvan av filmhistorien i omröstningen, som ökar chanserna för kvinnlig närvaro i registolen. Filmer regisserade av kvinnor får, förutom i fallet Zetterling, endast enstaka röster.
Historielöshet är en dålig sak, men det är inte heller lätt att vaska guld i blindo. Den begränsade tillgängligheten av äldre svensk film påverkar utfallet och filmer som ingen kan se har svårt att rucka på kanon. Det visar exemplet En kärlekshistoria som på grund av rättighetskrångel länge bara kunde visas i slutna sällskap. När får en svensk film nypremiär på bio nästa gång?
Förhoppningsvis är resultatet av vår omröstning inte bara en guide som inspirerar till filmhistorisk förkovring, utan också utbrett missnöje bland dem som fått se sina favoritfilmer bli grovt nonchalerade. En kanon är alltid preliminär, även när den som här finns på pränt. Men kanske ger topplistor oss en bra anledning att prata om det. Betrakta gärna listan som en provokation och gör din egen revision. Jag har börjat med att beställa Suzanne Ostens Skyddsängeln på dvd.
