Bo Widerberg – folkets eller filmskaparnas regissör?

På väg ner mot Bio Rios kaffeservering passerar jag fyrans buss när den svänger ut från Hornstull. Dess baksida är täckt med en stor annons för dokumentären I huvudet på Bo. Kanske är det bara en satsig reklaminvestering från produktionsbolaget B-Reels och distributören Triarts sida. Kanske säger det något om bilden av Widerbergs larger-than-life-persona. Trots att han varit borta i snart 30 år känns det ändå självklart att hans bild ska drapera Stockholms kollektivtrafik. 

Jon Asp är redaktör för den digitala filmtidskriften Point of View, filmkritiker på Svenska Dagbladet och gör nu filmdebut med dokumentären om Bo Widerberg, som han skrivit manus till och regisserat tillsammans med Triart-distributören Mattias Nohrborg som även producerat filmen. Jag träffar Jon på Rios kaffeservering en mulen septembermorgon, några månader efter filmens internationella premiär i Cannes klassikersektion.

Var det alltid självklart för dig att en film om Widerberg skulle ha sin plats i Cannes?

– Det kändes väl aldrig självklart, även om Widerberg varit på den franska radarn länge och hans filmer historiskt sett har prisats i Cannes men när det bara var några veckor kvar till festivalen hade vi fortfarande inte fått svar, trots att de älskat filmen sedan de först sett den i januari. När mejlet till sist kom en söndagkväll så försvann oron och det kändes väldigt roligt att den i och med premiären på festivalen skulle få en så bra plattform.

Dokumentären skildrar Widerbergs liv och verk, från uppväxten i Malmö på 1930-talet, till den omsusade regidebuten med Barnvagnen 1963. Filmen följdes snabbt av Kvarteret Korpen som utkom senare samma år och ofta lyfts fram som en av den svenska filmhistoriens mästerverk. Lust och fägring stor utkom 1995 och blev Widerbergs sista film innan han avled i cancer två år senare. 

– Widerberg har varit död i nästan 30 år och har delvis försvunnit ur folkets minne. Jag tänker att det är viktigt att påminna om de stora filmarna som vi har haft och Widerberg var inte alltid så bra på att ta hand om sig själv och sitt arv, till skillnad från Bergman som har en stiftelse i sitt namn. Samtidigt ville vi nyansera en etablerad bild av Widerberg som jag tycker är lite romantiserad men också väldigt polariserad i förhållande till Bergman. 

Den polariseringen var något som Widerberg i högsta grad själv bidrog till när han 1962 publicerade debattartikeln ”Visionen i svensk film” i vilken han förklarade allt som var fel med svensk film och att en del stor del av det berodde på Bergman som han kallade för ”vår andes dalahäst i världen.” 

– Jag och Mattias ville delvis bygga vidare på de bilder av Widerberg som har förmedlats i Stefan Jarls dokumentär Liv till varje pris och sonen Martin Widerbergs Alla är äldre än jag. Samtidigt ville vi ge en mer heltäckande bild av ett konstnärsskap och ett liv, som blomstrade framför allt på 1960-talet. Jag tänker att det har funnits en viss idealiserad och förenklad bild av Widerberg, som en människa som var ganska vänster och som ville mycket men inte fick göra så många filmer eftersom han motarbetades av branschen. 

En berömd anekdot om Widerberg som inte finns med i filmen men som återges i Mårten Blomkvists biografi Höggradigt jävla excentrisk (2011) är hur Widerberg, efter att ha ombetts presentera ett manus för filmen Elvira Madigan, argt tågade upp på Harry Scheins kontor och tog en bit papper på vilken han skrev ner ordet ”Hallon.” Där hade Schein sitt manus. 

När jag läste film på Valand minns jag att anekdoterna om Widerberg cirkulerade som en nostalgisk idé om hur det var att få göra film förr. Friare?

– En del av romantiseringen runt honom handlar också om tiden. I Widerbergs fall så innebar det att han kunde härja ganska fritt, inte behövde skriva så mycket ansökningar eller förhålla sig till regler. Men efter -68 blev det mer protester mot de etablerade filmarna, samtidigt som Widerberg var en svår person. Han förlorade flera medarbetare som han satte högt värde på och var beroende av – som Waldemar Bergendahl, Sven Fahlén, Kalle Boman – och då blev det svårare för honom att löpa linan ut. Det märks också i filmerna, på gott och på ont. Vår film är inte ett ställningstagande för att det var bättre förr. Men det var bättre för Bo Widerberg. 

Filmen visar upp en ömsom varm, ömsom ganska negativ bild av Widerberg som kollega, make och far. Vilka avvägningar gjorde ni i det personliga porträttet av honom?

– Det var hela tiden vår ambition att filmen skulle vara ett porträtt av personen Bo Widerberg eftersom liv och verk är så sammanflätade i hans fall. Genom bilderna från filmerna skulle man också känna att något står på spel, både professionellt och privat, och få en förståelse för att folk har offrat saker på vägen dit. Det har varit tacksamt att alla människor som vi kommit i kontakt med har varit positivt inställda till filmens grundidé. Jag tror att det har funnits ett behov, även hos nära och kära, att vilja uppdatera bilden av Widerberg lite grann. 

Filmens dynamiska sammanflätning av arkivmaterial, intervjuer och scener från filmerna kan delvis tillskrivas klipparen Kaveh Akaber som har flera skickligt sammansatta dokumentärer bakom sig, bland annat Historjá – Stygn för Sápmi och Lena, om Lena Nyman.

– Kaveh är en fantastisk klippare. Det viktigaste var att vi försökte se några av Widerbergs filmer ihop innan vi satte igång. Allt blir enklare när alla är inne i den här bildvärlden eftersom den är så central. 

Tidigt i dokumentären kommer den berömda så kallade Vivaldi-scenen från Barnvagnen, i vilken Tommy Berggren och Ingrid Taube lyssnar på klassisk musik på ett bibliotek. Det var en scen som man påmindes om så sent som 2023 när Mika Gustafson lekfullt parafraserade den i Paradiset brinner. Skulle du säga att Bo Widerberg främst är filmskaparnas regissör, mer än cinefilernas regissör?

– Till viss del skulle jag nog hålla med om det men sen har vi inte en så stark cinefil kultur i Sverige. Samtidigt är han också folkets filmare. Största saken som saknas i dokumentären är tv-teatern, genom vilken Widerberg försökte ta ner Ibsen och Strindberg från hyllan och göra dem tillgängliga för folket. Den strävan som kommer ur folkhemmet hade han med sig hela tiden. Trots att han inte gjorde avkall på sina konstnärliga ambitioner eller kompromissade så tog han tidigt rygg på olika företeelser för att nå en större publik. Att filmskapare håller honom högt tror jag beror på, utöver bilderna han skapade, att man hört olika anekdoter om hur han löste saker på inspelningar och kunde bryta ner situationer med hjälp av sitt detaljseende. Men vad tänker du? Kritikerna har väl ändå varit mer Widerberg än Bergman? 

Bergman är också lite tråkig att hylla för att han är så självklar. Widerberg känns fortfarande som något man kan få upptäcka på egen hand, han är kanoniserad och underdog på en och samma gång. 

– Det lustiga är samtidigt att man kan stöta på människor på en fotbollsplan som knappt vet vem Widerberg är, men de kan en film som Mannen på taket i detalj. En ambition med vår film är att visa att Widerberg inte bara var Kvarteret Korpen och Elvira Madigan. Samtidigt ryms också en grundfråga som är att man kan undra om de filmerna hade tagits emot på samma sätt idag. I slutet av Kvarteret Korpen överger huvudpersonen sin gravida flickvän och lämnar mamman med den alkoholiserade pappan för att leva ut sin konstnärliga ådra. Det är en ganska magstark bild och det är fascinerande att den aldrig har ifrågasatts.

Hur menar du att den inte har ifrågasatts? Det känns samtidigt som en självklarhet att personerna i hans filmer sällan är särskilt uppbyggliga eller heroiska. 

– Det handlar väl under vilka former det sker, som i slutscenen i Korpen när Tommy Berggren går ut till ljudet av högstämda trumpeter. Sen handlar det om vilken läsning var och en gör. Jag tolkar det som att det är bilden av Bo Widerberg och att han gjorde det som behövdes för att leva ut det som var oförlöst i honom. Det är inte ett ställningstagande från mig som filmskapare men vi vill att publiken ska ställa sig frågan, hur långt kan man gå i att förverkliga sig själv och skita i andra? Även när Widerberg hamnade i tvivel och svarta hål så hade han en tro på att han skulle skapa och fick med andra på detta, oavsett om det var släkten i Småland som byggde en skrivarstuga åt honom eller fruar och flickvänner som renskrev hans manus eller föräldrarna som ställde upp för honom i vått och torrt. 

Det är fint att filmen lyfter fram att föräldrarna och framförallt mamman lät honom ”gå och dra.” De satte ett värde på kultur och trodde på honom, vilket kanske bryter med en förutfattad bild av en arbetarson som har kämpat sig upp i motvind. 

– Det var väl en annan tid? Idag är det kanske mer uppdelat, antingen kulturellt eller mindre kulturellt där man förväntas skaffa sig ett riktigt jobb. 

Det är spännande att filmen kommer ut samma höst som regeringens omdebatterade kulturkanon presenteras. Det är så tydligt i Widerbergs filmer att han tycker skönhet ska få tillhöra alla och samtidigt är något som alla borde vilja ha i sina liv. Idag känns det som att det råder en mer polariserad uppdelning mellan vad som anses folkligt och elitistiskt, vilket också gör det svårare att förmedla vad konsten har för betydelse i folks liv. Vad tänker du om Widerbergs syn på kultur och konst? 

– Han hade å ena sidan en traditionell syn på konstnären – åh, ser du broöppningen?

Jon avbryter sig och pekar ut genom fönstret mot Liljeholmsbron. I just det ögonblicket klyvs bron i två delar som reser sig mot den grå himlen för att båtarna ska kunna passera genom viken. Vi tittar båda två förundrade på det lilla spektaklet innan vi återvänder till samtalet.

– Det där är en så fascinerande stadsbild. Men tillbaka till det vi pratade om tidigare, så såg Widerberg nog på sig själv som den utvalde men också som en konstnär som vill påminna om de små detaljerna som gör livet vackert och värt att leva. I alla hans filmer, från protestsångaren i Joe Hill till paret i Elvira Madigan, så finns det så mycket som står på spel men det som de ägnar sig mest åt är små saker som att sjunga eller äta. Eller musicera som i Ådalen 31. Den historiska trilogin med Elvira Madigan, Joe Hill och Ådalen 31 har också varit viktigast internationellt.

Varför tror du att det varit så?

– Av olika skäl, Madigan har en väldigt amerikansk ådra och sammanföll med liknande filmer som Bonnie och Clyde. Det är rätt intressant att tänka på. Och att fokusera på de stora politiska händelserna i de andra filmerna och samtidigt våga vara poetisk och intim i den politiserade tillvaron runt 1968 gjorde Widerberg ovanlig.

Men jag tänker att många filmer gjorde just det i den tiden, som Godard, där man går efter detaljerna och det lilla livet. Widerberg var väl en del av sin tids strömning?

– Kanske, men i en svensk kontext så var det nog mer ovanligt. 

Hur känns det nu när du är klar med filmen? Lämnar du Bo bakom dig?

– Jag kommer inte att lämna Bo, snarare har arbetet gjort det lättare att gå tillbaka till hans filmer. Jag såg Barnvagnen på Fågel Blå häromdagen i en väldigt intim salong. Det är märkligt hur vissa filmer kan upplevas på ett helt nytt sätt när man ser dem igen. Vilken gillar du mest av hans filmer?

Ja, vilken är Widerbergs bästa film? Jag biter mig i tungan medan jag tänker efter och får svårt att svara. 

– Eller så är han kanske inte din favorit av svenska filmskapare?

Svårt att säga men det är nog den jag har sett mest av i alla fall. I Kvarteret Korpen når han på något sätt höjden av allt som han senare visar prov på att han kan. Där förenas det vackra och högstämda i Elvira Madigan, men också det vilda och anekdotiska som i Mannen från Mallorca. 

– Man behöver inte heller välja sida, bara att Barnvagnen och Korpen kunde komma under samma år säger så mycket, den ena ett impressionistiskt drama och den andra ett kammarspel efter ett noga genomarbetat manus, först skriven som en teaterpjäs. 

Det fina med hans filmer är ju att man mest minns enskilda scener och ögonblick? Lust och fägring stor är inte jättebra men scenen när pappan står i det rullande tågets sista vagn och högt för sig själv sjunger psalmen som de precis innan har spelat på hans sons begravning är kanske en av de bästa scener som gjorts i svensk film. Det är ingen idé att ställa den mot Korpen. Hela hans filmografi kanske snarare ska ses som summan av de där olika delarna, ett förgrenat verk? 

– Så är det med många regissörer men kanske ännu mer i Widerbergs fall. Det är därför man vill göra en film om honom, för att han finns där i bakgrunden, i just alla de där enskilda delarna. 

 

I huvudet på Bo hade biopremiär 10 oktober.