Det är inte den här textens syfte att upprepa en uttjatad white saviour-kritik av Hollywoods filantropi, eller att väcka diskussion om altruistiska kontra strategiska motiv för välgörenhet – känns tveksamt om man ens kan separera de två. Men frågan kvarstår: är det just på grund av denna typ av kritik som Angelina Jolies regidebut är spårlöst försvunnen från internet?
Det är på det hela taget slående hur lite uppmärksamhet hennes regikarriär har fått – Jolie är ändå en av Hollywoods största stjärnor. Samtidigt: att hennes olika adopterade barn och ex-män är mer välkända än hennes dokumentärer och krigsdramer förvånar nog ingen som känner branschen (1). Låter någon av dessa titlar bekant? Unbroken (2014), In the land of blood and honey (2011) eller First they killed my father (2011)? Jag hade inte – och har ärligt talat fortfarande inte – sett någon av dem, men alla som känner sig manade kan finna dem via streaming. Men hennes debutfilm, där Jolie skickar kändisvänner på resor över hela världen, den vill jag ju se!
Så, jag sätter mig ner och genomsöker alla mer och mindre tvivelaktiga vrår av internet som jag kan komma på i jakt på A place in time från 2007. En sammanfattning av filmen är lätt att finna: “A look at the daily lives of people in more than two dozen countries around the world during the course of a week, including those in orphanages, refugee camps and other areas of concern.” Det låter i och för sig inte så saftigt, men låt gå. Jag hittar trailern som ändå ropar ut hög kändisfaktor och patos. Men finns filmen tillgänglig för streaming? Nix. Webbutik? Kanske ett av Sveriges bibliotek? Inte det heller. Jag antar att jag kan hitta en t*****t på P****e B*y. Vafalls! Allt ska väl finns där, eller? Vi får tydligen nöja oss med trailern (2).
“Anne, how’s Cambodia?” ropar Angelina Jolie över telefonen i trailerns första klipp (3). Året är 2005 och hon har skickat ut vänner med filmteam över hela världen. Vilka var Jolies vänner för tjugo år sedan? Det har inte varit lätt att hitta en komplett lista över filmens ”rollbesättning”, utöver de vi ser i trailern. Tanken slår mig att detta är information som, tillsammans med själva filmen, kanske avsiktligt har raderats. Vi får åtminstone skymta Ryan Gosling i Tchad, Colin Farrell i Italien och Anne Hathaway i Kambodja. Även Bai Ling, Jude Law och Jonny Lee Miller. Vilken vacker bukett med ansikten från 2005. Filmens idé formuleras explicit: “What if you could look through the eyes of others across the globe at the same moment, we wondered? So in January 2005 crews traveled across the world to be in place at 12 noon Greenwich Mean Time and turn their cameras on for three minutes at precisely the same moment.” Ahh, just det: iphone hade inte lanserats ännu (4).
Mycket har hunnit hända sedan Jolie ville visa oss världen genom andras ögon. Idag är detta inte längre något vi behöver föreställa oss, om vi känner oss vilsna kan vi bara plocka upp vår smartphone och klicka fram valfri livestream. Jolies skarpa profetia gick alltså i uppfyllelse! Men isåfall: vad nu? Det slår mig hur naiv filmens premiss var: det framstår som om Jolie såg att en bättre värld vore möjlig, om bara fler av oss kunde se mer av den. Eller var det kanske inte så naivt?
Idén om att kraftfulla bilder skulle kunna förändra världen är lika gammal som bildmediet självt. Den franske filosofen Jacques Rancière är bland dem som har skrivit utförligt om detta – särskilt i The emancipated spectator (2008). Här diskuterar han bland annat begreppet ”den outhärdliga bilden”: idén att vissa bilder – särskilt av lidande och nöd – har en inneboende förmåga att skaka om oss, väcka oss, mobilisera oss. Men han frågar sig också om sådana bilder faktiskt kan göra skillnad i en medievärld som är mättad på det spektakulära. Vad krävs då för att bilden ska ha den effekten – vad gör den outhärdlig?
Frågorna belyser på ett intressant sätt Angelina Jolies projekt. När Jolie skickar ut Hollywoodstjärnor i världen med kameror sker detta i ett sammanhang där deras berömmelse både möjliggör och undergräver projektets ambition. Önskan är att vända kameran bort från glamouren, ut i världen, men strålkastarljuset följer filmstjärnorna lika väl. Är det Lara Croft vi ser där ute i öknen? Hathaway kommer hem med en personlig uppenbarelse – ja, kan vi till och med kalla det karaktärsutveckling? I trailern kan vi höra henne sitta och resonera på sin kammare: “I don’t actually remember the last time – if ever – I’ve sat here aware that elsewhere in the world, people were just doing something. Or caring what other people were doing. I don’t remember the last time that’s happened, and it felt really special.” (5) Ja, filmen ville nog ge oss en känslomässig förlösning: Våra älskade stjärnor har lärt sig empati genom att bevittna en vardag så olik deras egen, de har alltså fått en massa nya saker att tänka på. Det har vi också, nu när Jolies profetia har blivit verklighet. Men jag tvekar inför att beskriva upplevelsen som “really special” (6).
Trots den orättvisa som flera av filmklippen i A place in time utan tvekan återspeglar, framstår det inte som Jolies avsikt att skaka om oss. Snarare verkar bilderna, och därmed vår position som åskådare, förstärka vår känsla av trygghet? Allt vi bevittnar i dem, bevittnar vi på säkert avstånd. Det verkar som att vi glatt kan konsumera bilder som visar upp en verklighet som illustrerar att vi inte bör tolerera.
Men när dessa bilder istället kommer från vittnet som inte har något annat val än att vittna – kan vi då luta oss tillbaka med samma lugn? Till skillnad från 2005 möts vi idag ständigt av vittnesmål från människor som tvingas utstå det lidande de själva dokumenterar. Bilder från Gazaremsan når oss i strömmen på våra smartphones – och vi kan ta del av dessa bilder i så gott som realtid, precis som Jolie fantiserade om. Jag tror att få människor delar Hathaways glädje över en fragmenterad närvaro, något som vi lever med dagligen. Ge oss tillbaka vår närvaro i nuet! Väl? För fragmenterad är den verkligen – tillsammans med vittnesmålen på sociala medier blandas en hop av banaliteter, reklam och underhållning in. Ingen bild står isolerad, som Rancière säger – de tillhör istället ett system av synlighet som i sin tur avgör vilken uppmärksamhet de får (7). Dämpas allvarskänslan i denna bildström som når oss? Trivialiseras det grymma, eller blir det snarare ännu mer outhärdligt, i ljuset av den skarpa kontrasten?
För att bilder ska vara ”outhärdliga”, för att de ska kunna framkalla en lämplig reaktion, måste de ge oss dåligt samvete – och inte bara som en eftertanke. Ranciere menar att de måste presenteras för oss på ett sätt som fängslar oss i nuet och får oss att känna den grundläggande orättvisan i att vi ens kan bevittna detta perspektiv. Det vill säga, man bör konfronteras med det faktum att ens privilegierade blick illustrerar och vidmakthåller en global orättvisa. Han skriver:
For the image to produce its political effect, the spectator must […] be convinced that she herself is guilty of sharing in the prosperity rooted in imperialist exploitation of the world. And she must further feel guilty about being there and doing nothing (8).
Jag påstår inte att det var detta Angelina försökte göra när hon ville visa oss världen genom andra människors ögon – det påstår hon nog inte själv heller (9). Få filmer som vill locka en publik lär väl ha ambitionen att få åskådarna att se på sina egna liv som orimliga (10). Men om vi fortsätter att fundera över detta tillsammans med Ranciere så kan man föreställa sig att potentialen i den effektfulla medvetandehöjning som Jolie eftersträvar lär dämpas av den mediekanal hon använder.
Vi behöver inte längre (strängt taget behövde vi nog aldrig) se Ryan Gosling iscensätta vårt moraliska ansvar på barnhemmet i Tchad. För som deltagare på samma digitala plattform är vi idag alla där det händer – nu framträder både imperialismens vinnare och förlorare som aktörer i samma system. Känner man sig lite skyldig då, som är där, på samma plattform, och inte agerar? I motsats till filmtittarens position konfronteras användaren direkt med sin handlingsfrihet – där man behöver bestämma sig för om man ska dela eller inte. Även det senare känns plötsligt som ett aktivt val. ”Vad säger det om mig om jag inte använder min plattform?” (11) Men så stannar man ändå kvar, i detta slutna virtuella rum – där man ser, och delar, och ser, och delar (12). Vi verkar precis som Jolie fortfarande ha förtroende för själva bilden – i sig.
I ett avsnitt från Dostojevskijs Bröderna Karamazov (1880) berättas fabeln om inkvisitorn som uppmanar Kristus att överge mänskligheten. Människan, säger han, kan inte bära det moraliska ansvar som Kristus ger dem. De vill hellre ha auktoritet, bröd och mirakel. Kanske är det just detta som tittarna erbjuds med dokumentärer som A place in time: inte ansvar att bära andras smärta, utan ett mirakel (se, vi kan göra något), en auktoritet (se, vi ska visa dig) och bröd (se, nu vet du, bra jobbat). Trots det lättsamma spektakel som omger lidandet i dagens saliga ström av bilder, så har kanske den ”outhärdliga” bilden som Rancière beskriver ändå krupit närmare inpå. Inte bara på grund av ett frekventare tillskott av brutala bilder, utan för att vi själva nu står på samma virtuella mark som de som delar med sig av sina vittnesmål. Till skillnad från den i mörker dolda filmåskådaren synliggörs man här som ett vittne. Inkvisitorn skulle inte ha varit nöjd: ”Vem är auktoriteten här, och var är miraklet?” Med den allseende Guden på fickan: måste vi själva bli Messias? Skapa miraklet på egen hand? Snarare väljer man att koppla bort sig.
År 2005 skickade Angelina sina vänner till flyktingläger – idag skickar Jeff Bezos sin flickvän tillsammans med popstjärnan Katy Perry ut i rymden. Jolie försökte sig på mirakel på jorden. Kanske har vi gett upp det – slutat att tro mer än vi har slutat se. Kanske för att vi har sett för mycket. Det är nog dags att hitta nya höjder för det spektakulära. När allt kommer omkring är det sensationslystnaden som fängslar mig med A place in time. Det är vad vi mest allt vill ha från våra stjärnor. Så, om någon lyckas hitta Jolies regidebut blir jag bara glad. Jag ser gärna solbrända Gosling leka med barnen i Tchad.
(1) Hon och Billy Bob Thornton bar kapslar med varandras blod runt halsen när de gifte sig tidigt 2000-tal. Hoppas andra bidrag i detta nummer tar en närmare titt på hennes fas som bad-girl.
(2) Om du inte tror mig – och kanske vill visa att du känner till ännu mer avartiga krokar av internet än jag – sätt igång! Jag uppskattar all hjälp.
(3) Anne Hathaway svarar: “I couldn’t have asked, really, for a better experience. Everything has been so wonderful and mind blowing and beautiful, and it’s just great!”
(4) Undrar vad Jolie kände då den gjorde det – samma år som dokumentären lanserades.
(5) Genom “andras ögon”, men det är likväl mycket av Angelina och vännerna i fokus – men återigen, om vi skulle vända på det: vad hade barnen i Kambodja velat filma om de fick kameran? Antagelig kändisarna, eller hur. Och om de fick besöka Kalifornien? Kanske göra en hus-safari i Beverly Hills, som de vi kan se på youtube? Man undrar om inte alla ögon leder till Hollywood.
(6) “I think we’re all kinda speechless,” säger Ryan Gosling, från sitt hörn. “It’s gonna take a couple of months to process it all.”
(7) För Rancière handlar det inte om att bilden är för stark för att tålas, utan om hur den får (eller förlorar) sin mening genom sättet den visas på.
(8) Jacques Rancière, The Emancipated spectator, översättning: Gregory Elliot (London: Verso, 2011) s. 85.
(9) Men hon vill väcka medvetenhet och sprida information, det är uppenbart. Den del av synopsisen som säger att filmen skulle ”öka medvetenheten”, hittar jag bara på en av sidorna jag läser om filmen. Men det var uppenbarligen syftet. Filmen distribuerades genom National Education Association och visades för bland annat 600 elever från gymnasieskolor i New York vid premiären på Tribeca Film Festival.
(10) Det hade nog varit en rätt dålig debutidé av Jolie, eller? ”Hej fans, västvärldens barn! Jag ska visa er att er blotta existens är orättvisa materialiserad. Hoppas ni också ser min nästa film om Bosnienkriget!”
(11) Plötsligt är vi fler som betraktas på samma sätt som Angelina och de andra kändisfilantroperna. Är det på grund av altruistisk motivation, egen vinning eller identitetsmarkering, som jag vill eller inte vill göra detta?
(12) Dessa plattformar som leder till att underbetalda arbetare i utvecklingsländer tränar AI-modeller så att vi kan se ännu mer personligt innehåll i feeden.
Artikeln publicerades urpsrungligen i FLM NR 71, sommaren 2025, vars tema handlade om den amerikanska skådespelerskan Angelina Jolie. Missa aldrig ett nummer, prenumerera här: shop.flm.nu
