“Jag har aldrig fått stöd från Filminstitutet. Jag sålde mitt hus på Dalarö och la alla pengarna i filmen”, säger en avslappnad Baker Karim uppe på scenen. Med sig har han lillebrorsan Alexander Karim, som långsamt skakar på huvudet och flikar in: “Vem gör ens något sådant?”
Bröderna har tidigare samarbetat i SVT-serien Familjen Babajou (2009). Nu sitter de på biografen Skandias scen inför visningen av Baker Karims senaste film The dog, i vilken Alexander Karim spelar huvudrollen Montezuma, MZ.
The dog är en neo noir-thriller som utspelar sig i den kenyanska staden Mombasas undre värld. Att Karim vill använda thriller-genren som en actionfylld kuliss för att banka in djupare poänger om moral och självbedrägeri undgår nog ingen i publiken som lyssnar på scensamtalet. Om de nya, informativa glasögonen jag precis fått på mig hjälper eller stjälper upplevelsen är däremot en fråga som hänger kvar i bakhuvudet under visningens gång.
Den inledande scenen växlar rytmiskt mellan svarta rutor och MZ som förtvivlat skriker och spottar blod. Som tittare förstår man snabbt att något har gått riktigt snett. När skriket ebbat ut vrids filmens kronologi tillbaka tre veckor, och vi möter MZ när han skyndar sig fram längs Mombasas gator för att sälja knark. En dag får han i uppdrag av stadens gangsterboss att skjutsa Kadzo (Caroline Muthoni), en lyxeskort som drar in storkovan och därför blivit Bosslady Saddams (Caroline Midimo) favorit. Kadzo har en förmåga att göra männen som köper henne fullkomligt vansinniga av begär, och MZ anlitas för att se till att torskarna inte bryter mot några överenskommelser. Trots varningar från Saddams närmaste lakej är det till slut MZ själv som faller för den undersköna Kadzo. För att rädda henne från prostitutionen behöver han pengar och bestämmer sig för att försöka ro i land en internationell droghandelsaffär. När planerna snabbt går i stöpet blir det startskottet på en ond nedåtgående spiral.
“The dog är som Pusher fast i Mombasa”, förklarar Baker Karim för publiken. Likheterna med Nicolas Winding Refns klassiker är uppenbara: samma intensitet, samma fixa-pengarna-asap-annars-är-det-kört-intrig. Jag är långt ifrån den första att se paralleller till Taxi driver (1976), där scenerna i bilen och den drömska bakgrundsmusiken tydligt influerats av Martin Scorsese. Filmen hade likväl kunnat pitchats som “Taxi driver i Mombasa”, för referensen cementeras ytterligare när MZ säger till Kadzo att han vill tvätta gatorna rena från allt elände för hennes skull. En fin blinkning till en av Robert De Niros repliker i Scorseses film.
Scenerna i bilen är tacksamma då de bjuder på en stunds vila i en annars högt pulserande berättelse. När Kadzo blickar ut genom fönstret framstår staden som vacker och lugn. Men utanför bilen gör sig cellskräcken snabbt påmind. Mombasas smala gator och gränder förvandlas till ett bildspråk som speglar karaktärernas alltmer klaustrofobiska tillvaro. För det är inget annat än ett instängt liv att vara fast i gangsterbossens våld – som prostituerad, som knarklangare.
Anledningen till att filmen utspelar sig i just denna kenyanska stad får jag veta strax innan visningen. Något skämtsamt säger Baker Karim att “det lät bara så fett med namnet Mombasa”. Jag vill inte anklaga Karim för att kokettera, men förvånas under filmens gång över svaret. Som regissör vittnar han om en finkänslig och uppmärksam blick på Mombasa genom att låta dess säregna kontext vävas in i berättelsen: en jakt på liv och död bromsas upp av en flock getter i en gränd och av en skolklass i till synes traditionella kläder. En adrenalinpumpande biljakt blir nästintill skrattretande då färdmedlet i fråga är en slags hybrid mellan bil och moped. Fordonet är långt ifrån bilarna i filmserien Fast and the furious men tack vare en resa till just Mombasa i ungdomen kan jag gå i god för att de var ett återkommande inslag.
Trots att Alexander Karim lärt sig att prata swahili från grunden inför sin roll så är språket inget som står i vägen för hans prestation av vad jag kan avgöra. Han tar sig an rollen som MZ med självklarhet medan Caroline Muthoni trollbinder mig som Kadzo. Några slarviga missar i klipprummet gör dock att jag stundtals faller ur. I en scen har Kadzos blonda peruk stora lockar, i nästa är den spikrak för att sedan återgå till lockigt. Detsamma gäller nätet som träs över huvudet för att fästa peruken. I en upplösande scen skriker Kadzo till MZ att hon själv valt livet som prostituerad. Visst är det en stark scen, men det enda jag kan tänka på är hur det klipps mellan att hon har nätet på huvudet och ibland inget alls. Synd! För scenen gestaltar väl arrogansen i MZ:s räddarkomplex. I Kadzos arsenal av peruker finns nämligen ingen med en lång fläta att släppa ner från ett torn.
Att MZ faller pladask för Kadzo har jag däremot svårt att förstå. Hon tycks inte uppbåda intresse för särskilt mycket mer än mat och pengar. Vad hennes karaktär däremot symboliserar gör mig aningen mer intresserad än vad deras kärlekshistoria har att säga. Om MZ sitter på våldskapital så besitter Kadzo det sexuella. Hon är väl medveten om värdet av sitt kön och hur hon ska anta olika roller för att maximera profiten. Det är också Kadzo som bäst kan översätta sexuellt kapital till våld. Att stanna i tolkningen att Kadzo är utsatt i egenskap av prostituerad och MZ en räddare är att göra filmen en björntjänst. Under samtalet på Skandias scen poängterar Karim att filmen gjorts i kontrast mot den typ av propagandistisk ideologi han tycker sig se i amerikanska thrillers. Karim fortsätter berätta att hjälte-narrativet bygger på en individ som är förmögen att lösgöra sig från verklighetens premisser och har därför all rätt att bruka våld, hur många som än tar skada.
Även om The dog kvalar in i actiongenren vill regissören att filmen ska ses som en anti-gangster noir för att ordentligt kunna syna MZ:s minst sagt tvivelaktiga moral. Både filmkritikerna Fredrik Sahlin och Jonna Vanhatalo, samt regissören själv har alla lyft fram att det toxiska i MZ stammar ur hans maskulinitet. Men om ingen hade sagt detta till mig hade det helt och hållet flugit över mitt huvud. Att MZ genom större delen av filmen lever under hotet om att hans pungkulor kan komma att åka av blir en indikator på att regissören intresserat sig för att utforska temat maskulinitet. Men att manligheten i fråga skulle vara toxisk? Nja. Jag kan nämligen inte tänka mig något mer toxiskt än att någon, som dessutom är ens chef, kräver en på pengar utifrån en abstrakt idé om “idiotskatt” och hotar med att vara fullt kapabel till könsstympning. Att chefen dessutom är en kvinna skapar än fler frågetecken kring huruvida manligheten verkligen är roten till problemet.
Det är inte våldet – svingande järnrör och avskurna pungkulor – som drabbar mig mest med The dog, utan undersökandet av vilka kapital människor har i en värld där alla personer är varor vars rörelseförmåga kan reduceras till transaktioner. Den scenen som stannar kvar hos mig efter att filmen är slut är när MZ övertalar Raha (Lorna Lemi), en småbarnsmamma som han likt en lös hund springer fram och tillbaka till för att växelvis ha sex med och sälja droger till, att agera mulåsna å hans vägnar. Desperat över att rädda den misslyckade droghandelsaffären lägger MZ allt sitt hopp till att Raha ska svälja påsar med heroin och stiga på ett plan till Mogadishu. Rahas enda villkor för att gå med på uppdraget är att få en ärlig kyss vilket MZ, med livet som insats, uppbådar all kraft han har för att iscensätta. Det är en smart skildring av kroppars olika värden – vilka som kan räddas och vilka man kan kasta bort. För MZ kan sätta sig själv i rejält med trubbel för att rädda en lyxeskort, men utan större problem skära upp magen på en annan. Frågan om vem som egentligen har makt ställs på sin spets och sträcker sig långt utanför huruvida man väljer att vara prostituerad eller ej, alltså om man behöver räddas eller inte.
Tyvärr upplever jag inte att Kadzos dramaturgiska båge kommer särskilt mycket längre än så. Hon blir en symbol för den utsatta, kanske kan man till och med säga för den Andre. Även om symbolen i fråga “pratar tillbaka” (för att damma av Gayatri Spivaks klassiska verk) trampar hon mest vatten som en gestaltning av en idé. Förmodligen borde jag inte ha lyssnat på samtalet innan jag sett filmen för stundtals känner jag mig inträngd i en smal gång där didaktiska neonskyltar pekar mig i rätt riktning. För det är inte uppgörelsen med den toxiska maskuliniteten som stannar hos mig medan eftertexterna rullar, utan det våldsamma i att be om en kyss av en man som precis bett en riskera sitt liv utan att älska en. Då bränner det till i ögonen och jag kommer på mig själv med att vända bort min blick snabbare än när pungkulorna sen åker av.
