När jag såg Celine Songs nya film Materialists som hade svensk biopremiär 15 augusti så slogs jag av framförallt två saker: för det första att filmen var så annorlunda i ton från Songs förra film Past lives (2023), och för det andra hatt 1950 och 60-talets stora filmstjärna Doris Day kunde ha varit den som spelat Dakota Johnsons roll i ett annat decennium.
Men där Past lives kändes känslomässig och innerlig i diskussionen om vad relationer är, förblir Materialists pragmatisk. Där Past lives har långa tagningar där man som åskådare kan vila i scenerna, väljer Materialists att gå snabbt fram med tvära kast mellan olika situationer. I filmen följer vi en kvinna som är självständig, bra på sitt arbete och självsäker. En karaktär som liknar de roller som Doris Day brukade spela i komedier under framförallt det tidiga 1960-talet.
Dakota Johnsons rollkaraktär Lucy Mason har starka och säkra åsikter om kärleksrelationer och vem som passar ihop med vem. Lucy jobbar som matchmaker och är en av de mest framgångsrika på företaget Adore. När filmen börjar får vi veta att ett par hon tidigare har matchat ihop nu ska gifta sig, målet för alla hennes kunder. Det är det nionde av hennes par som gifter sig. Själv är hon inte i en relation. Hennes senaste långa förhållande var med den fattige skådespelaren John (Chris Evans). I en tillbakablickande scen som fungerar som en sinnebild för deras förhållande får vi se dem köra runt och runt på New Yorks gator på jakt efter en parkeringsplats medan de blir allt mer sena till bordsbokningen på den fina restaurangen där de ska fira sin årsdag. Konflikten byggs upp när John inte kan betala för parkering men inte heller vill låta Lucy slänga in kontanter. Mannen behöver alltså ha pengar för att de inte ska gräla, och detta är en av anledningarna till att ett av Lucys främsta krav på sin nästa kille är att han ska vara rik. Men under filmens gång kommer hon att ändra åsikt om vad en relation ska baseras på. Fast filmen utspelas i nutid i rika miljöer i trendiga New York, känns personerna som porträtteras och deras idéer om ett säkert system som ska kunna avgöra vem som bör vara med vem som något man har sett förut. Filmen har tydliga likheter med några typiska Hollywoodfilmer och Hollywoodstjärnor från tidigt 1960-tal. Historien i Materialists är i själva verket lika gammal som gatorna den utspelar sig på.
Filmen har tydliga likheter med några typiska Hollywoodfilmer och Hollywoodstjärnor från tidigt 1960-tal. Historien i Materialists är i själva verket lika gammal som gatorna den utspelar sig på.
Doris Day var sin tids stora stjärna. I filmerna från 1960-talet spelar hon ofta en arbetande kvinna, men i Älskling, jag ger mej…! från 1962 (eller That touch of mink som den heter på engelska) är hon en kvinna som söker arbete men inte får någon anställning eftersom männen – även han som delar ut bidraget på arbetsförmedlingen – bara vill få henne i säng, något hon inte är intresserad av. Runt och mellan åren 1955 till 1965 fanns genren ”sex comedy” i Hollywood, och Älskling, jag ger mej…! tillhör utan tvekan denna kategori. Tamar Jeffers McDonald, professor i filmvetenskap, beskriver i sin bok Romantic comedy: Boy meets girl meets genre (2007) filmerna inom den här genren som filmer där kvinnor skulle motstå männens försök att få dem i säng. Genren kan också kallas ”Battle of the sexes”.
Sexkomedierna är gjorda under perioden som började med upptiningen av produktionskoden i Hollywood, eller The Hays Code som den också har kallats efter Will H. Hays, den första chefen för Motion Picture Producers and Distributors of America. Produktionskoden var Hollywoods självcensur som bland annat styrde hur relationer kunde porträtteras på film. Det fanns, till exempel, en princip att ”Pure love, the love of a man for a woman permitted by the law of God and man, is the righful subject of plots. The passion arising from this love is not the subject for plots”. Censuren blev tidigt en del av Hollywoods historia, men infördes på riktigt 1934 och hade filmindustrin i ett säkert grepp fram till dess att Alfred Hitchcock fick igenom mycket ”olagligt” i Psycho (1960) och därmed lyckades börja luckra upp koden. Sexkomedierna som beskrivits ovan hade sin storhetstid fram till dess att preventivmedel blev mer lättillgängligt i samhället under 1960-talet varpå narrativet om personer som inte skulle eller kunde gå till sängs innan de var gifta blev daterat.
Två filmer som ingår i den här genren, och som i likhet med Materialists för fram tydliga åsikter om män och kvinnors relationer, är Sex and the single girl / Sexig som synden (1964) och Boys’ night out / Drömbruden (1962). Precis som i Materialists handlar det i dessa filmer om romantiska relationer där den centrala delen i historien bygger på att det finns en stark faktabaserad idé om vilka relationer som fungerar och hur man ska hitta rätt partner. Lucy i Materialists är lika säker och ledande i sin karriär som Natalie Woods rollkaraktär, psykologen Helen Gurley Brown, i Sexig som synden eller Kim Novaks sociologistudent Cathy i Drömbruden. Här är det ofta kvinnan som brukar ha idéer om hur relationer skapas och männen som ska försöka att bryta igenom den så att de kan bli ett par. Alla filmerna utspelar sig i storstaden New York, som vi upprepade gånger genom filmhistorien har lärt oss är där de rikaste och mest framgångsrika människorna bor. Därför är det också värt att följa deras liv.
Matematik och värde är två ord som Lucy i Materialists ofta använder när hon pratar om kärlek. Värde i förhållande till vad man kan ge varandra statusmässigt inom ramen för en relation och matematik i relation till om det värde man ger varandra går jämnt upp. Lucy är öppen med att hon vill gifta sig med en riktigt rik man efter att ha varit med hennes före detta partner som inte hade pengar och heller inte ville låta henne bidra ekonomiskt. I Älskling, jag ger mej…! är Shaynes finansiella rådgivare, Roger (Gig Young), besatt av att Cathy (Doris Day) ska stå emot Shaynes (Cary Grants) pengar, men när han ser att hon redan första dagen har gått med på att få en minkkappa blir han besviken. Han tycker Shayne och hon passar ihop, men att fokuset då inte ska vara på de lyxiga sakerna Shayne har råd att erbjuda, hon borde stå upp mot hans givmildhet! Filmens engelska titel kommer från Rogers kommentar om att sälja sig för ”that touch of mink”, alltså för något materiellt och luxuöst. Roger tycker att pengarna förstör människorna etiskt. Men som han själv påpekar, så framstår han också som högst neurotisk och som åskådare förstår man att man inte ska ta honom seriöst, trots att han arbetar med ekonomi.
I alla dessa filmer ser man ett koreograferat, manierat beteende kopplat till hur man agerar och reagerar i kärlekens tecken. I Sexig som synden överspelar alla, men man ser särskilt att det är kopplat till relationer. I tidiga scener mellan Bob (Tony Curtis) och Helen där hon tror på hans prat om relationer, blir hon väldigt engagerad. Samtidigt vet vi att hans plan är att syna hennes idéer om relationer och exponera deras felaktighet. I filmens början görs hon därför till åtlöje, men Bob får snart ångra sig. I Materialists har Lucy däremot mer kontroll. I bröllopsscenen tidigt i filmen, när vi hör att brud nummer nio får kalla fötter, så marscherar hennes brudtärnor i en synkroniserad takt för att hämta Lucy eftersom det tydligen bara är hon som kan fixa situationen. Första gången som Lucy själv ger uttryck för starka känslor är när hon kommer till Harrys lägenhet. Hennes reaktion befinner sig inte långt från Cathys i Älskling, jag ger mej…! när Shayne tar henne till ett lyxigt hotell på Bermuda. Lucy, som till skillnad från de andra kvinnorna inte har blivit särskilt uppspelt när prat om män och materiella önskningar kommit på tal, trampar nu plötsligt upp samma stig. Hennes steg rör sig dessutom i en välbekant koreografi som leder tankarna till tiden då Hollywoods censurkod inte tillät en filmkyss att pågå längre än tre sekunder. Ett känt exempel på hur man kringgick detta under produktionskoden är i filmen Notorious (1946) av Hitchcock. Huvudrollerna Ingrid Bergman och Cary Grant kysser i två och en halv minut, men avbryter sig var tredje sekund för några korta dialogutbyten. Denna produktionskod har kanske gått ur tiden men Lucys sätt att mellan kyssarna vända sig bort och häpet se sig om i Harrys otroliga våning i Tribeca – värd $12 millioner! – som ska vittna om hennes materiella glupskhet påminner desto mer om dåtidens kyskhetsklausul. På den tiden kunde arbetet med den klassiska produktionskodens restriktioner bli ett sätt att samtidigt tydliggöra hur kvinnorna imponeras av vad killarna har kunnat skaffa sig materiellt vilket därmed kopplade kärleken till materialismen.
När Sexig som synden hade premiär, skrev Howard Thompsons i sin recension i The New York Times, 26 december 1964, att ”’Sex and the Single Girl’ brought out the single gals in droves and clusters yesterday.” Deras engagerade beteende – likt det vi ser i filmerna – gjorde att ”One mildewed bachelor, fearing disaster, bravely latched on to a balcony perch and finally exited with a slight stagger”. Hans reaktion visar på filmens överväldigande popularitet, särskilt bland singelkvinnor. Sextio år senare säger Lucy upprörd till John att det är så typiskt att dejtande är något som bara tjejer bryr sig om. Ändå ser man i Materialists att både män och kvinnor vill hitta någon som är perfekt för dem. Trots detta kvarstår det faktum att i alla filmerna jag skriver om här, inklusive Materialists, så finns det alltid en manlig huvudroll som är den besinnade när alla andra, män som kvinnor, är desperata att hitta en partner. Bob är i kontroll över situationen och styr Helen i Sexig som synden tills det att han är på väg att förlora henne. Shayne förblir lugn i mötet med Cathys förälskade beteende i Älskling, jag ger mej…!, då han har svårt för att förstå att det är ett förälskat beteende eftersom han själv inte reagerar på samma sätt.
Det vi ser i filmerna är att huvudrollsmännen är de som behåller fattningen. Filmforskaren Wes D. Gehring noterar i sin bok Romantic vs. screwball comedy (2008) att det avslappnade, sofistikerade sättet som Cary Grant beter sig på i Älskling, jag ger mej…! fortfarande idag är standarden för hur den manliga huvudrollen ska bete sig i en romantisk film. Att Gehrings tanke stämmer ser man i Pedro Pascals roll som den stiliga, självsäkra, lugna och inte minst rika Harry i Materialists. Harry uppvaktar Lucy och lyssnar in hennes behov och verkar som den ideala mannen inte bara för henne, utan för alla. Han beskrivs redan från början som en enhörning, alltså en person som man inte tror finns, en som är för bra för att vara sann. Det visar sig också att han är just det – för bra för att vara sann. Upptäckten av hans utseendekomplex exponerar hans sårbarhet, men Lucy tycker bara det gör honom mer mänsklig. För henne slutar han ändå att vara en enhörning. Trots det kvarstår faktumet att han genom hela deras förhållande beter sig precis som Cary Grant i Älskling, jag ger mej…! : han är generös och behandlar henne på alla sätt väl, även när de bestämmer sig för att inte ses mer.
Fast pengar är det centrala vill filmerna säga att kärleken ska vara avgörande. Lucy och John bestämmer att de vill vara ihop oavsett pengarna. Ska hon nu plötsligt inse att hon har egna pengar och inte behöver hans? Då glömmer man att problemet från början var lika mycket hans syn på att mannen borde betala i ett förhållande. Men när John säger att han kan se dem som äldre med en familj blir det en stark anledning till att Lucy bestämmer sig för att hon vill vara med honom. Han beskriver en framtid hon önskar sig. Livet som familj är även det sista man ser i Älskling, jag ger mej…!. Shayne och Cathy – hon i en kjoldräkt, antagligen i bomull, i varje fall inte mink – är nu gifta och går med en barnvagn i Central Park. Även i denna film är det viktigaste att de är en familj. Materialists slutar också i den gröna lungan Central Park, parken där man kan dra sig undan kapitalismens New York, fast man fortfarande befinner sig mitt i den. Lucy sitter på en bänk och väntar på John som kommer – så klart, efter filmens regler – för att fria till henne. Strax innan dess ringer Lucys chef för att meddela att hon ska börja arbeta på Londonkontoret, så vill Lucy ta över hennes position som chef i New York? Det lär innebära en rejäl löneökning. Lucy säger hon ska tänka på det, hon hade egentligen tänkt att säga upp sig. Filmen slutar med att hon och John förlovar sig. Man får ändå känslan av att hon nog kommer tacka ja till jobbet – och gifta sig – och får då som i Älskling, jag ger mej…! det bästa av båda världar.
Synen på kärlek och relationer i en modern film som Materialists kändes svår att känna igen med skandinaviska ögon: hur kunde det som beskrivs i filmen framstå som att det är vedertaget? Men man inser snabbt att en central anledning till att det verkar allmänt accepterat är på grund av vem som spelar huvudrollerna: kommersiellt väldigt kända skådespelare. Att ha med Dakota Johnson, Pedro Pascal och Chris Evans är kändismässigt en stor skillnad från Past lives som hade strålande, men mindre kända skådespelare (Faktum är John Magaro som spelade Noras man Arthur i Past lives, gör rösten till våldtäktsmannen Mark P. som vi bara hör på telefon i Materialists).
Materialists slutar också i den gröna lungan Central Park, parken där man kan dra sig undan kapitalismens New York, fast man fortfarande befinner sig mitt i den.
I Sexig som synden och Drömbruden, som Älskling, jag ger mej…!, var det stora stjärnor, i den första: Natalie Wood, Tony Curtis, Henry Fonda och Lauren Bacall, och den andra: Kim Novak, James Garner och Tony Randall. Genom att använda kända skådespelare blir sättet som de beter sig på mer vägledande och normerande för oss åskådare. Tanken är att vi ser upp till dem, och då blir deras agerande ett starkt föredöme för oss. Filmhistorikern Paul McDonald skriver i inledningen till sin bok Hollywood stardom (2013) att Hollywoodstjärnor har ”cultural significance because through their on-screen performances they represent meanings about human identity”, samtidigt som den ekonomiska kostnaden av att använda dem är en indikator på hur mycket filmbolaget lär tjäna på att använda dem.
Celine Songs Materialists är alltså gjord i samma anda som sexkomedierna från tidigt 1960-tal. Många av ingredienserna återkommer, med koreograferade beteenden och där den kvinnliga huvudrollen har samma professionella, distanserade förhållande till kärlek som ska brytas av den manliga – ofta rika – huvudrollen. Skillnaden är att nu kan kvinnan framställas som den med pengar i relationen, men ändå garanteras ingen balans i kvinnans relation till mannen. För att kunna göra en film som framför tydliga åsikter om hur kärleksrelationer skapas och samtidigt säkrar att filmen ska lyckas kommersiellt och brett, är det viktigt att den har redan kända och etablerade skådespelare för att vi ska köpa det vi ser. Filmstjärnorna förmodas bära på ett ideal om hur livet ska vara som bidrar till hur sanningsenlig publiken upplever historien. Att strukturen är så lik 60 år senare, visar att en film som Materialists lär oss något om samtiden, men också till vilken grad amerikansk film och dess publik är sig lik. Sensmoralen är nu som då att kärleken är viktigast men – icke att glömma – att det materiella är centralt för att relationen ska fungera.
