Den 22 augusti invigde Cinemateket höstens ambitiösa programserie på temat Arbete. Kulturinstitutionen finansieras förvisso med statliga medel men få skulle nog få för sig att filmerna valts i syfte att indoktrinera publiken till att bli arbetande mönstermedborgare. Det beror inte bara på att Travis Bickle, den våldsamme ensamvargen med en tveksam taxilicens, pryder programseriens affischer utan även på att idén om ett politiskt arbetarideal känns främmande idag. Vi är knappast förskonade från yrkesmässiga dogmer men de som vi idag göds med talar medvetet mindre om arbete som utförande men desto mer om arbete som upplevelse. Effektivisering och nedskärningar förkläs till emotioner, du ska bara älska en agil vardag med rörliga lunchpauser.

Annat var det i det socialistiska Polen där Andrzej Wajdas film Marmormannen (1977) utspelar sig. Filmen visades tidigt under hösten och gav en fin chans att se verket som föregick Wajdas senare och mer berömda Järnmannen från 1981 (som visas på Cinemateket tisdag 9 september). I en lång och vindlande hektisk öppningsscen bryter sig filmstudenten Agnieszka (Krystyna Janda) in i nationalmuseets källare för att leta fram den marmorstaty som restes över muraren och mönsterarbetaren Mateusz Birkut (Jerzy Radziwiłowicz) 20 år tidigare. Nu ligger den undanstoppad på ett kallt golv. Vad hände med Birkut, och vad hände egentligen med Polen? Den thrillerartade metafilmshistorien dekonstruerar den korrupta propagandaapparat som mytologiserade sina medborgare för att sedan snabbt förpassa dem till förtryckets glömska.

Wajda ville att Agnieszkas grävande skulle avslöja att Birkut dött i hamnprotesterna i Polen 1970 men det gick inte för sig under censuren. Birkuts historia fick istället sin fortsättning i just Järnmannen, gjord efter att Lech Wałęsas fackföreningsrörelse Solidaritet grundats och tiderna börjat förändras. 

När Agnieszka hittar den overkligt stora statyn grenslar hon stenkroppen för att rikta sin kamera mot det svala ansiktets mjuka drag, en vinkel som bjuder in till ömhet mer än underdånig beundran. Hon granskar bilden av arbetaren – i detta fall en förstelnad, fallen marmorman – för att bakom gestaltningen försöka få syn på människan. Kanske är det vad Cinemateket kommer göra under hösten också. 


Läs mer om Wajdas Järnmannen och Cinematekets hela höstprogram här.