När jag gick på högstadiet brukade jag skolka från skolan för att åka in till stan när det visades franska nya vågen-filmer på Cinemateket. Jag var på den tiden övertygad om att det var en mer värdefull utbildning att tillbringa eftermiddagen med Truffaut och Varda, än något vi lärde oss i klassrummen. På den tiden var Varda knappast en lika självklar del av denna kanon som hon är idag. Mina modskompisar hade gärna affischer hemma med Pierrot le Fou eller Ifjol vid Marienbad, men sällan något av Varda.

När jag på senare år återvänt till Vardas tidiga filmer, i synnerhet Cléo från 5 till 7 från 1962, framstår de som överlägsna nästan alla andra samtida regissörer. Just Cléo har åldrats med så mycket mer värdighet, kanske för att så många andra imiterat henne att det nu känns som att återvända till ett referensverk, själva grundplåten för modern europeisk film. Men också för att den inte bara är formmässigt innovativ utan även fångar en mänsklig skörhet, med en psykologisk skärpa som gör den tidlös.

”hon har postumt blivit en av de där ikonerna som knappt kan nämnas utan att alla i rummet demonstrativt reser sig upp för en slow clap.”

Om Varda marginaliserades under min uppväxt så riskerar hon numera det motsatta problemet: att bli ihjälkramad. Det går knappt en månad utan att det dyker upp en ny dokumentär eller en ny hagiografi. Sedan hon lämnade oss 2019 har hon postumt blivit en av de där ikonerna som knappt kan nämnas utan att alla i rummet demonstrativt reser sig upp för en slow clap. Det är lite som med Werner Herzog, Joan Didion eller David Lynch – vars personligheter riskerar att överskugga deras verk, reducera dem till maskotar i stället för konstnärer.

I det Varda-industriella komplex som vuxit fram det senaste decenniet har personkulten ibland skymt blicken för de subtila filmerna. Den som utsatts för den här svallvågen av Varda som kultfigur snarare än konstnär, måste skala bort allt detta för att kunna återvända till det som gör så mycket av hennes konst så oförglömlig: hennes blick och känsla för det individuella och de subtila psykologiska signaler med vilka hon fångar varje människa, hennes sömlösa förening av humor och tragedi, den lövtunna balansen mellan förtvivlan och harmoni.

Jag närmar mig den ambitiösa Agnès Varda-utställningen på Paris anrika och pampiga stadsmuseum Musée Carnavalet med viss försiktighet, beredd på ännu en odyssé genom Varda som charmig excentriker, snarare än konstnärligt geni.

Men jag möts lyckligtvis av något annat: ett elegant presenterat möte med hennes estetiska vision, där Vardas livsverk kontextualiseras med hennes liv som invånare, medborgare, i Paris. Vi får primärt lära känna henne som en ivrig innovatör, ett nav i ett konstnärligt ekosystem av otåliga nytänkare, som rörde sig mellan olika discipliner – skulptur, litteratur, film, måleri. Framför allt får vi verkligen möta fotografen Varda. En person som älskade kameran och aldrig slutade fundera över vad den gör med vår syn på tillvaron och på varandra.

Utställningen är värd att besöka enbart för alla de skickligt presenterade rummen med hennes tidiga fotografier: porträtten av vänner och grannar, konstnärer hon jobbade med, förbipasserande rörmokare och städerskor i Montparnasse, kring huset på 86 Rue Daguerre. Hennes dotter Rosalie Varda har hjälpt museet välja och vraka ur ett arkiv med mer än 27 000 fotografier och negativ, varav de flesta är från hennes tidiga verksamma år på 1950-talet och många aldrig ställts ut förut.

Flera av porträtten är häpnadsväckande starka, med intima och uttrycksfulla ansikten som påminner mig om de där gripande närstudierna hon senare åstadkom när hennes kamera så nyfiket följde Corinne Marchands ansikte, skådespelaren som förevigade hypokondrikern Cléo – en karaktär som idag känns så tidlös att hon måste skrivas utanför sin titel, som Hamlet eller Albertine. Fotografierna ger en föraning om det storverket. “Jag ville visa hur hennes foton banade väg för filmerna”, säger Rosalie i en intervju med France Culture.

Själva kompositionerna är ofta traditionella, personerna får vila i generöst ljus mitt i bilden, avskurna strax under axlarna, så att vi kan koncentrera oss på deras ansikten, som glimrar av samma individuella kraft som en Madonna av Antonello eller Fauym-porträtten. Här finns också gott om porträtt på rustika farbröder, arbetarfamiljerna och grannarna i södra Paris under de ödmjuka år då staden ännu inte fått tillbaka sitt självförtroende, eller självklara arrogans, efter ockupationen. Den ackumulerade psykologiska närvaron hos alla dessa parisbor som hon lärde känna, som nästan alltid hade kommit från någon annanstans, precis som Varda själv (grekisk familj, född i Belgien) ger en glimt av ett neorealistiskt projekt som aldrig blev film, men lade grunden för hennes filmer. 

 

Som hängiven läsare av Mavis Gallants oförglömliga noveller från samma tid och platser – Montparnasse, sent 1950-tal –  känner jag igen de där trasiga och vilsna människoödena, denna urbana cocktail av rent liv som känns självklar som ett led i den kreativa labyrint som ledde henne fram till Cléo.

Det blir till slut en befriande frisk fläkt när utställningen löper vidare med hennes lyckliga och generösa porträtt av de närmaste kompisarna och konstnärerna. Fellini som får kliva runt bland en hög tegelstenar, och Alexander Calder, som får vara goofy och glad på bilderna, med hatten nästan cirkusaktigt på sned. De kärleksfulla porträtten av Calder ger mig även en ny blick på hans verk från samma period. Det konstnärliga släktskapet mellan Varda och Calder, kanske inte helt intuitivt, antyds här, med gemensamma intressen för ljuset och rymden, det fiktiva och det dokumentära, mötet mellan det kosmiska och det vardagliga.

I fotografierna lär vi framför allt känna hennes blick för både det gravallvarliga och det dråpligt absurda, det som också präglade så många av hennes filmer, inte minst hos Cléo från 5 till 7. Det är en film som brottas med både det banala och de största existentiella frågorna, utforskar livets sköra trådar, tidens ångvält, men till slut kulminerar i en stumfilmsscen med absurd slapstick. 

Det är nog ingen slump att utställningen, där hennes oöverskådliga produktion behändigt avgränsas till de verk som har en direkt koppling till staden Paris, till slut leder oss till ett särskilt rum, en liten katedral, där besökarna får sitta på en bekväm bänk och se så mycket av Cléo de har tid med. Jag fastnar på bänken bredvid två kvinnor från Vardas generation, i samma pottfrisyrer, som entusiastiskt pekar ut kaféerna, gatorna, som de känner igen från andra sidan Seine.

I arkivet från regissören Chris Marker, som Varda kände väl, har det också delats foton från en film jag inte tidigare kände till, och som vi tyvärr aldrig kommer att få se: Vardas korta episodfilm från Loin du Vietnam (Långt från Vietnam) som Marker beställde. Där visar Varda ruckel och förfall i Paris, genom en berättelse om en mamma vars medvetande plötsligt blandar ihop hemstaden med krigets Vietnam, i ett försök att bygga en bro till förödelsen på avstånd. Krigets helvete framträder som ett relativt färskt minne i Paris och en samtida verklighet, fem tidszoner österut. Där möts också det småskaliga, vardagliga och det globala.

I gallerierna med Vardas foton finns också gott om självporträtt och jag inser hur skickligt hon redan från början odlade sin egen image, inte som ett opportunistiskt karriärprojekt, utan som en del av det konstnärliga utforskandet av jaget, mer som Dührer än en influencer. Inför ett av de tidiga svartvita självporträtten, välbekant för den som förkovrat sig i det Varda-industriella komplexet, med luggen redan då klippt som Lilla My, får jag genom katalogen veta att hon själv sminkade sig för att accentuera de mörka linjerna i ansiktet, framhäva käkbenen, de mörka ringarna under ögonen och ett ansiktsuttryck så gravallvarligt och bestämt att det påminner om en romersk kejsare på väg ut i strid.

Varda avskydde Paris när hon först kom hit, såg staden som “omänsklig och deprimerande” enligt utställningens curator. Det gjorde ju så många konstnärer efter andra världskriget, när staden var fattig, trasig och grå, och alla de bohemer vi nu romantiserar trängdes i sina dragiga lägenheter med möss överallt. Den nostalgiska myten om 1950-talets Paris som en bohemisk utopi krossas så fort du öppnar en bok, eller ännu hellre en dagbok, om Baldwin eller Giacometti, eller betraktar valfri gestalt i de här otroliga porträtten. Vi ser gatumiljöer och en stökig vardag vars verklighet mer påminner om Bruce Robinsons film Withnail & I än Hemingways Paris-memoar A moveable feast.

Förstås var staden vacker också, till och med i Vardas mest brutalt nakna foton, där blicken aldrig viker från det trasiga, de förfallna husen, slummen som då fortfarande fanns mitt i staden, runt hörnet från de haussmannska boulevarderna och den pittoreska charmen på (delar av) Rue Daguerre. I dessa kompositioner skär de stökiga strecken och linjerna rakt igenom fotots rektangel, med plankor som nonchalant ligger kvar rakt över kullerstenarna. 

Jag påminns om att Varda både var den minst sentimentala skildraren av Paris och den som fått mig att mest otåligt vilja vara just där.