“Hold nu kæft og giv mig lige tre timer.”

När den danske filmklipparen Olivier Bugge Coutté i en intervju med Danska Filminstitutet från 2015 skulle beskriva sin kreativa relation med den norske regissören Joachim Trier formulerade han det som att de vid det här laget känner varandra så pass bra att han enkelt kan be Trier hålla mun och lämna honom ifred för att klippa klart en scen i deras film.

Nästa vecka har Triers film Sentimental value svensk biopremiär. FLM skrev redan efter premiären i Cannes ett par inte helt positiva paragrafer om filmens sensmoral men tänkte lägga betänkligheterna åt sidan för ett ögonblick för att istället få lyfta fram några andra aspekter.

I april på musikfestivalen Coachella utropade popartisten och filmälskaren Charli XCX en “Trier summer” (tillsammans med en Song summer, Cronenberg summer m. m.). Mot detta kan en vän av cineastisk ordning vilja invända att Trier är mer av en höstregissör än sommarregissör. Som Wera von Essen nyligen skrev i en essä i Svenska Dagbladet om filmen Oslo, 31 augusti som utspelar sig på sommarens sista dag, använder sig Trier av “brytpunkten mellan somrig lätthet och höstens uppfordrande klarhet” för att skildra en självmordsbenägen narkomans sista dag i livet.

Trier har med sin Oslo-trilogi, skräckfilmen Thelma och amerikanska Louder than bombs och nu Sentimental value både lyckats formulera, etablera och upprepat sin särskilda stil, en skandi-romantisk nya vågen-vibb vars relationsdramer ofta använder skaparkonstens yrkesdomäner och en välfärdskapitalistisk själslig letargi som fond för sina karaktärers drabbningar med motsägelsefulla minnen och de mellanmänskliga relationer som tidens gång å ena sidan förhöjer och å andra sidan har en förgörande effekt på. Historien i Sentimental value, om hur en åldrad och aningen förbisprungen filmregissör spelad av Stellan Skarsgård återvänder till sina vuxna döttrar och framförallt skådespelerskan Nora (Renate Reinsve) för att vilja spela in en film i deras gemensamma barndomshem är inget undantag.

Att regissören så tydligt lyckats odla sin egen stil beror till stor del på hans återkommande samarbete med några nyckelspelare, som manusförfattaren och parhästen Eskil Vogt, skådespelarna Anders Danielsen Lie med sina melankoliska mungipor och Renate Reinsve vars brunögda blick bränner hål på duken samt just klipparen Oliver Bugge Coutté. Trier och Bugge Coutté möttes när de båda gjorde en utbytestermin i England på 90-talet och har arbetat ihop sedan dess.

“Jeg har altid været inspireret af klipning, der står ud som et kunstværk og gør opmærksom på sig selv.” Klippning brukar ofta kallas den osynliga konstformen men i en gammal intervju från 2015 hyllar Bugge Coutté tvärtom klipp som gör publiken medveten om bildernas övergång sinsemellan. Och visst märks detta i Triers filmer som ofta rymmer glapp mellan tid och rum, ord och intention. En sommar övergår inte i höst utan att det känns och en bild byts inte ut mot nästa utan att det syns.

Sentimental value är inte Triers bästa film men vi kommer inte döma den som bänkar sig i biografen nästa fredag. Ibland kan lite formsäker sentimentalitet vara precis vad man längtar efter under septembers sista helg.


Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 19 september. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!