Den 29 juli 1939 smyger en jägare igenom skogen utanför Adolf Hitlers residens Berghof i Bayern. Snart har jägaren – kanske av en slump, kanske inte – Hitler i sitt kikarsikte. Han trycker av sitt tomma gevär. Laddar. Men just som jägaren avlossar skottet blir han upptäckt – och kulan slår i ett träd.
Fritz Langs film Människojakt från 1941 hör väl inte till regissörens främsta verk. Däremot har filmen behållit sin kittlande ”what if”-kvalitet. Något den spanske författaren Javier Marías tog fasta på när han inledde romanen Tomás Nevison med skottet som brinner av i Människojakt.
Tomás Nevinson publicerades 2021 och blev Marías sista roman. Det var en uppföljare, eller kompanjon, till hans föregående roman Berta Isla (2017). Där introducerades läsaren till Tomás Nevinson, en spanjor-britt vars uppfostran och studier i Oxford leder till att han rekryteras av den brittiska säkerhetstjänsten. I Berta Isla, som berättas ur hustrun Bertas perspektiv, är Nevinson försvunnen i 12 års tid. I Tomás Nevinson har maken återvänt från den exil han tvingades till efter att ha infiltrerat IRA. Gömd under antagen identitet bildade han en ny familj innan han återvände till Madrid. Nu dras Nevison av sin gamla uppdragsgivare in i ett fall med den baskiska terroristgruppen ETA. Han utpressas att anta en falsk identitet för att närma sig tre kvinnor. En av dem var decenniet tidigare involverad i en serie bombdåd – och kan tänkas slå till igen.
Javier Marías som dog vid 70 års ålder hösten 2022 hörde till Spaniens mest uppburna författare. Romantrilogin Ditt ansikte i morgon, vars första del utkom 2004, etablerade Mariás mix av spionintrig och borrande i Spaniens mörka samtidshistoria och gjorde att hans namn återkommande nämndes på Nobellistorna. Recensioner och essäer om Marías har sedan dess frossat i de litterära referenser romanerna är fulla av. Mariás var även översättare, exempelvis prisad för den spanska översättningen av Tristram Shandy. Som anglofil vävde han flitigt in Shakespeare i böckerna och dess titlar, som Hamlet i min favoritroman Thus bad begins (2014).
Betydligt mindre energi har däremot lagts på Mariás flitigt förekommande filmreferenser. Det är särskilt anmärkningsvärt som Mariás lutade sig mot filmen i sina karaktärsteckningar, intrigtrådar, etiska diskussioner liksom i hur han använde film och fotografi för att visa på skillnaden mot det skrivna ord som var hans verktyg.
Filmmediet var både biografiskt och konstnärligt en uppenbar inspiration och ett ämne han ständigt återkom till. Som 14-åring rymde Mariás till Paris för att skriva sin första roman och bodde hos sin morbror, regissören Jésus Franco. Jess Franco, namnet han är mer känd under, brukar kallas för Europas Ed Wood på grund av sina omkring 200 lågbudgetfilmer. De mest kända är hans Dracula-film med Christopher Lee (1970) och 1971 års Vampyros Lesbos. Marías har berättat att han på Jess uppmaning såg 85 ”sådana filmer” under sin tid i morbroderns lägenhet.
I en öm essä om Jess och hans betydelse för Marías – som inkluderade släktingens erotiksamling och porrfilmerna han regisserade under pseudonym – nämner Mariás hur morbrodern skolade honom i vikten av att känna till B- och C-filmskådespelare (Uncle Jésus i antologin Between eternities & other writings, 2017). Jess Franco arbetade med alla från Christopher Lee till Klaus Kinski. Men det var okända skådespelare han verkligen brydde sig om, delvis av budgetskäl.
På samma sätt som Jess Franco vred och vände på hur ett okänt ansikte passade just den film han stod i begrepp att göra märks det hur Mariás i scen efter scen karvar fram karaktären i mötet med världen. Spionerna hans värld befolkas av, och de är inte romanernas enda dubbelnaturer – tvärtom – byter ansikte både fysiskt och emotionellt. Även, vilket känns igen inte minst från Alfred Hitchcocks frossande i doppelgänger-motivet, med varandra. Mariás växte själv upp i exil och undervisade bland annat i Oxford. Författaren skriver fram parallellen mellan utlandslivets och flerspråkighetens dubbelhet och spionlivet men där spionens moraliska bryderier fördjupar gråzonerna.
Det var inte bara spiongenren Marías använde för att diskutera sin samtid.
I författarens essäer om westernfilm märks hur puritansk och politiskt korrekt han ansåg att väatvärlden hade blivit – rädd för att påtala skillnader mellan könen till exempel. Westernfilmen, skriver Marías i The hero´s dreadful fate, har ”traditionellt förkroppsligat attityder och beteenden – alltid seriöst och utan att bli karikatyrer – som nu tycks chockerande för en hycklande massa […] som desperat vill distansera sig från passioner som alltid har varit del av mänskligheten”. Man kan tycka vad man vill om påståendet, men det fångar känslor i Mariás romaner som han sida upp och ner vrider på.
Marías kunde även använda sig av filmen som startmotor för sin fiktion. Novellen Bad Nature, or with Elvis in Mexico (1998) utgår ifrån ett bargräl med Elvis under inspelningen av Fun in Acapulco. Berättaren är en regissörstyp någonstans mellan Almodóvar och Kurosawa. Voyeurismen som kickar igång Förälskelser (2013), liksom romanens historia om besatthet, är som lyft ur Hitchcock.
I Thus bad begins är huvudpersonen Juan assistent åt en B-filmproducent (med tydliga drag av Jess Franco) som ber honom att gräva i en bekants bakgrund. Vad ägnade sig denne egentligen åt under diktaturen? Marías skriver med oöverträffad moralisk intelligens om människans handlande och relation till sin nästa under förtryck oavsett politiskt styre. Vilket gör att Thus bad begins kan läsas lika väl i det postkommunistiska Prag, eller i Santiago de Chile och Buenos Aires som i Madrid.
Romanen utspelar sig på 1980-talet och skildrar hur inbördeskrigets arv och Franco-åren ligger kvar i den unga demokratin. Av ett land där folk hindrades i karriärer, där bitterhet och korruption samt oförrätter i den politiska och kulturella eliten ligger kvar. Där alla vet vad den andre gjorde innan kappor vändes efter vinden. Romanen kan ses som Marías egen Cría cuervos (1976), filmen Carlos Saura gjorde när diktatorn Francisco Franco låg döende. Titeln kommer ur ett spanskt ordspråk: ”Uppfostra korpar och de kommer att hacka ögonen ur dig”.
Intrigen blandar friskt ur morbroderns och Marías pappas liv (en Franco-kritisk filosof) och kryddas med detaljer ur B-filmer och inspelningarna av dem. Mindre bekant idag är nämligen hur regissörer som Jess Franco utmanade regimen med sin genrefilm. Det som idag är ihågkommet som mjukporr var i Francos patriarkala Spanien, där kvinnor fråntogs rättigheter, högst subversivt. Publiken visste vad de såg när lesbiska vampyrer hämnades på män och på den borgerlighet som i verkliga livet upprätthöll regimen.
Intressant nog betraktade författaren själv sina romaner som ofilmbara och processade mot regissören Gracia Querejeta för att få bort sitt namn när denne 1996 baserat filmen Robert Rylands’ Last Journey på Marías roman Alla själar.
I Tomás Nevinson dyker det plötsligt upp ett fotografi på en sida. Det är det enda fotografiet i boken, en bild tagen minuterna efter den baskiska terroristgruppen ETA:s bombdåd i den katalanska staden Vic den 29 maj 1991. En bilbomb exploderade utanför Guardia civils kaserner där gendarmerna levde med sina familjer, och dödade tio personer, fem av dem barn. I förgrunden av det svartvita fotografiet syns en polisman med blodigt ansikte och en flicka i famnen. Marken täcks av bråte, luften bär på partiklarna som fortfarande hänger kvar efter detonationen och gör bilden dimmig i fonden. Man ser paret som stödjer varandra och drar en barnvagn samt en springande hukande kvinna med en annan flicka vid sin sida.
Det är en variation på fotografier som varje generation sedan nyhetsfotografiets födelse har sett pryda tidningar. Marías själv, som började använda fotografier i sina romaner redan 1989, ett år innan W.G. Sebald – som blev mer berömd för samma metod – har sagt att det bara är en snäll gest mot läsaren: ”Skriver man om konst ska läsaren få se den”. Men Marías gör ett mycket snävt urval av fotografier – han hade till exempel valt bort våldsamma bilder till tidigare romaner – och det är tydligt att han i Tomás Nevinson fäster vår blick på vad som syns i fotografiet, fruset i tiden, för att sedan använda det som moraliskt bollplank. När bilden dyker upp har händelsen redan omnämnts, och återkommer sedan flera gånger i boken. Men just där fastnar den i Tomás Nevinsons minne efter att han ställts inför uppdraget han tvekar kring – att hitta och sannolikt mörda en kvinna.
Kvinnan, en irländska-spanjorska som lånades ut av IRA till ETA, är en spegling av Nevinson själv – en engelsman och spanjor som lever under antagna identiteter och mördar för en högre sak. Med den skillnaden, intalar sig Nevinson, att hans mord och dubbeliv var sanktionerade av staten.
Vad som följer – vad romanens 640 sidor utgör från första stund som de vänder på Langs film – är en moralisk brottning. Liksom jägaren i Människojakt har Nevinsons möjlighet att trycka av. Denna gång medveten om att personen har mördat oskyldiga barn och kan göra det igen. Att Nevinson då tvingas återvända till fotografiets detaljer blir något som hans inre tankar om straff eller förlåtelse inte kan resonera sig ur. Och om det är så – bör han inte till skillnad från jägaren i Människojakt träffa sitt mål?
Så följer fotografiet och filmmediet – passande nog för ett författarskap som började i soffan hos en regissör – med till den allra sista sidan i Javier Marías sista roman.
Texten publicerades ursprungligen i FLM nr. 65, vintern 2023 med temat Spanien.
