Namn: Louise Hollerup
Yrke: Dokumentärfilmsregissör
Aktuell med: Kortfilmen Bilder av dig
1. Senaste gången du tänkte att nu ska jag aldrig mer arbeta med film?
Jämt. Jag oroar mig över att behöva leva på gatan som pensionär. Men det är i filmskapandet mitt liv känns som mest meningsfullt så jag fortsätter väl och hoppas att jag dör ung.
2. Utifrån ett projekt du nyligen har arbetat med: vilken var den första bilden du såg framför dig när du började arbeta med filmen?
Jag ser faktiskt inte så många imaginära bilder framför mig. Jag skulle hellre säga att jag upptäcker dem.
3. Hur ser du på din roll som regissör?
Mitt sätt att regissera är relationellt och förmedlat genom kameran. Att filma är ett sätt för mig att vara nära. Här kan min blick till exempel vila obehindrat på den andra. Jag tillåts vara väldigt nyfiken. Oftast har blicken en katalyserande social effekt och det uppstår ett samarbete kring filmskapandet med den medverkande. Att rikta in kameran är som att ställa en fråga: Vem är du?
Sedan är min tankevärld grundad i socialantropologin. Jag vill artikulera nya perspektiv på den kulturella värld som vi är underkastade. I mina filmer finns bara människor som jag genuint tycker om, men de kan fortfarande vara del av förtryckande strukturer. Det finns människan och det finns strukturen. De två är relaterade men inte samma, och det tycker jag är jätteintressant.
Slutligen är jag konstnärlig arbetsledare och tar den uppgiften på allvar. Jag försöker vara en trygg och tydlig person gentemot de jag jobbar med, både framför och bakom kameran.
4. En person du gärna skulle vilja visa ditt arbete för?
Min fina mormor. Hon gick bort innan filmen om henne blev klar. Mycket skulle ha varit annorlunda om hon fanns kvar. Men det kan ändå kännas som att hon har stått med på sidlinjen.
5. Senaste gången du tänkte att det här är anledningen till varför jag gör film?
I september satt jag i en biosal i Nuuk tillsammans med 400 gymnasieelever som skulle se min kortfilm Bilder av dig. Det var en väldigt speciell plats för en film som utspelar sig inom ramen för Danmarks kolonisering av Grönland.
I mörkret hörde jag ungdomarna skratta med huvudkaraktären, min mormor. Jag kände tyngden i rummet när de förstod att hon nu var död. Samtidigt som de sörjde hennes bortgång, följde de med i filmens allvar: kommentaren på den historiska situationen, som de delvis själva lever kvar i, gick hem.
När skärmen blev svart och publiken gav sitt bifall började jag att gråta från en plats långt inne. Jag var i mål med en omöjlig uppgift. Hela anledningen att göra den här filmen – att materialisera en idé, ett perspektiv, en relation i rörlig bild – fanns i applådernas värme.
Texten publicerades ursprungligen i FLM NR 65, vintern 2024. Missa aldrig en FLM, beställ en årsprenumeration HÄR!
