Alla som har sett amerikanska rättegångsfilmer kan schablonerna. Den lömska åklagaren och den idealistiska advokaten, en ålderstigen domare och en jury bestående av tolv edsvurna, men något partiska, män. Det får gärna utspelas i sydstaterna också. Rättegångar är tacksamt stoff i amerikansk underhållningsfilm: de rättvisa berättelserna erbjuder en förhoppning om att den lilla och svaga kan utmana den stora och starka och dessutom vinna. Som om intelligens, list och rättvisa väger mer än pengar, makt och inflytande. Orättvisa rättegångar, däremot, utgör utmärkta tragedier. När rättvisan sviktar väcker det upprördhet, empati och engagemang. Domstolen representerar mer än bara en plats där den åtalade frias eller fälls.
Filmhistorien kryllar av välgjorda rättegångsfilmer, vare sig det är historiska redogörelser av kända rättsfall som Vad vinden sår och En man för alla tider, vårdnadstvister som i Kramer mot Kramer och Marriage story eller filmatiseringar av litterära verk som Skuggor över södern och 12 edsvurna män.
Den amerikanske domaren Alex Kozinski skriver i förordet till boken Reel justice: The courtroom goes to the movies från 1996 att filmkonsten ligger nära det rättsliga förfarandet och att filmskaparens uppgift bär många likheter med advokatens. ”Båda måste fånga, på en mycket kort tid, ett ögonblick av en mänsklig existens och få publiken att se en berättelse ur deras specifika perspektiv. Båda måste veta vilka fakta som ska inkluderas och vilka som ska utelämnas, när man ska vädja till känslor och när man ska använda logik, vad man ska servera publiken på ett fat och vad de själva ska lista ut, när man ska göra det förväntade och det oväntade, när man ska följa ett manus och när man ska improvisera.”
Men rättegångsfilmer är nästan alltid amerikanska, undantagsvis brittiska. När franska Justine Triets Fritt fall (vars franska titel Anatomie d’une chute i betydelsen “anatomi av ett fall” var en vinkning till Otto Premingers ikoniska rättegångsdrama Anatomy of a murder) kom ut var det många som fann det befriande med en välgjord rättegångsfilm utanför Amerika.
I svensk film är det svårt att överhuvudtaget komma på en enda film som utspelas i rättssalen, trots att intresset för brott aldrig har varit större. Det finns förstås undantag. Man kan nämna partier i Män som hatar kvinnor, Arne Mattssons Yngsjömordet och Alf Sjöbergs Domaren. Tv-produktionerna är fler, med exempelvis Jan Guillous Förhöret, Rosenbaum med Erland Josephson och tv-filmen Hammarbymordet i serien Svenska brott. Vidga begreppet rättegångsfilm och ni hittar dessutom en förgrundsgestalt i ingen mindre än Ingmar Bergman. Få har som han valt att framställa privata rannsakningar och smärtsamma konfrontationer som intrikata förhör. Ta drömsekvensen i Smultronstället, när Isak Borg kallas till tentamen och inte kan besvara en enda fråga, eller Ansiktet, som är en uppgörelse mellan konstnären och kritikerna där de sistnämnda representeras av en polismästare spelad av Toivo Pawlo. Hos Bergman fungerar rättegången som ett koncentrat av mänskliga konflikter.
Men all den nordic noir som vi matas med handlar nästan uteslutande om det polisiära arbetet. Eller som i Quick om rättsskandalen kring Sture Bergvall, där fokus ligger på journalisterna Hannes Råstams och Jenny Küttims avslöjanden kring hans oskuld. Bergvall själv, porträtterad av David Dencik, fungerar nästan som en comic relief, en mysfarbror från Dalarna med en fäbless för strikta rutiner och wienerbröd. De ökända vallningarna på brottsplatserna, som bidrog till att han spärrades in på felaktiga grunder, skildras ingående. Rättegångarna, däremot, avhandlas i ett snabbt montage.
Varför är då rättsavgörandet så pass ointressant för den svenska publiken? ”I Sverige är en rättegång egentligen en väldigt tråkig sak. Det är formalia som ska följas, det är väldigt sällan spektakulärt att titta på”, säger krimreportern Oisín Cantwell när jag når honom på telefon. Han sitter på Aftonbladets kontor, det är en hektisk vecka, men han tar sig tid en torsdagseftermiddag för att diskutera varför rättegångsfilmen aldrig har slagit igenom i Sverige. ”För att göra om det till spännande tv- eller biounderhållning, så krävs liksom en viss hantverksskicklighet. Man måste i grund och botten kunna det juridiska spelet och sedan snabba upp det och klippa bort de långtråkiga transportsträckorna. Det är möjligt att det är den kunskapen som inte finns.”
Säkert har den stela domstolsmiljön i Sverige avskräckt många producenter och regissörer. Här har vi inga försvarsadvokater som ropar ”objection” eller ”overruled” eller domare som slår för hårt med klubban i bordet. Det närmsta vi kommer är det numera klassiska Grotesco-avsnittet ”The trial”, om storstadsadvokaten Mactew Maconahuloiduhewylewydu som försvarar en svart man som står anklagad för ett brott han inte begått. Det är ett graciöst mord på rättegångsfilmer av John Grisham-karaktär, framförd på bästa låtsasengelska där ”your honor” blir ”your onion”.
”Det finns ju tveklöst mer spektakulära inslag, inte bara i USA, utan även i Storbritannien. Alltså den här anglosaxiska rättsliga traditionen. I Storbritannien har de ju också de här perukerna. Det är mycket mer teater i rättssalen än vad det är i Sverige”, säger Cantwell.
Teater, ja. Vi kommer in på själva skådeplatsen, den ack så viktiga scenografin: rättssalen. Där ligger Sverige i lä. Bildgoogla ”courtroom” och du får upp påkostade mahognymöbler. Bildgoogla rättssal och det är bord och stolar i ljus björk som i bästa fall leder tankarna till ett väntrum på Folktandvården. ”Vi har ju fortfarande en del väldigt fina gamla rättssalar, exempelvis i Stockholms tingsrätt eller i Svea Hovrätt”, säger Cantwell, ”men den genomsnittliga svenska domstolssalen är en oerhört tråkig historia.”
Det ligger nära till hands att skylla på den svenska tråkigheten. Men inte var väl svenska filmpoliser särskilt sexiga för drygt femtio år sedan heller, när Bo Widerberg ännu inte hade tagit inspiration av The French connection och gjort Mannen på taket och när Sigge Fürst i Mästerdetektiven Blomkvist fortfarande var sinnebilden av den svenska filmsnuten? Idag, drygt 60 Beck-filmer och en rad Wallander, Johan Falk och Lassemajas detektivbyrå senare, har polisgenren byggt upp sin egen mytologi. Ett förhörsrum hos Martin Beck ser knappast ut som ett förhörsrum på en svensk polisstation.
”Man ska också komma ihåg att våld dominerar det amerikanska samhället på ett helt annat sätt än exempelvis det svenska”, säger Cantwell. ”Per capita har USA betydligt fler mord än Sverige. Även om vi de senaste tio åren har varit hårt drabbade av gängmord, så har vi en mordstatistik som inte är i närheten av USA.”
Bara i Chicago, som ungefär motsvarar Sverige i befolkning, är skjutvåldet tio gånger så vanligt förekommande som i hela Sverige. Och så har vi straffen. I amerkanska rättegångsfilmer hör det till vanligheten att den åtalade för ett mord riskerar dödsstraff. I Sverige, som av många beskylls för att ha för låga straff, kanske påföljden blir några år i fängelse. Är det kanske så att en courtroomfilm i svensk kontext får svårt att engagera tittaren om utfallet aldrig kan bli något annat än ett dramaturgiskt antiklimax? Nja, en spännande rättegångsfilm kan inte bara hänga på straffet, som väl många gånger får ses som en MacGuffin i de amerikanska filmerna. Genren har potential att handla om större saker än så. I svensk historia behöver man inte leta länge för att hitta fantasieggande språngbrädor för intressanta rättsliga draman. Misstänkta justitiemord som Kevinfallet eller åtalen mot Olle Möller måste ha sporrat en och annan manusförfattare. Frågan om vem som sitter på sanningen är många gånger större än vad för straff som utdelas. Eller för att återigen citera domare Kowinski: ”Rättegångsfilmer väcker också en av de mest grundläggande tvivlen kring människans existens: huruvida, och i vilken utsträckning, vi kan uppnå en objektiv och sann redogörelse för förflutna händelser.”
Det påtagliga intresset för genren i USA ligger i linje med att rättegångar kablas ut till allmänheten. Tv-kanalen Court TV och realityprogram som Superior court och Divorce court blev på 90-talet en lika naturlig del av det amerikanska slötittandet som tv-shop. Eller Judge Judy som i Sverige gick som Judys domstol. Manhattandomaren Judy Sheindlin blev folkkär och först efter 25 säsonger lades serien ned. Det är svårt att se en domare i Sverige nå samma popularitet. Här är det olagligt att filma under en huvudförhandling. Allmänheten får nöja sig med ljudupptagningar till illustrationer i Rapport. Att göra realityprogram av domstolen i Sverige är inte okontroversiellt. Den framgångsrika Rättegångspodden, som använder sig av ljudupptagningar från rätten, fick kritik när anhöriga till brottsoffer och gärningsmän fick höra sina vittnesmål klippas till lyssnarvänlig längd och spridas till allmänheten som true crime-underhållning.
Bilder föder bilder, och kanske är det just avsaknaden av rörliga bilder från rättegångar som har gjort att vi egentligen aldrig har hungrat efter dem. Eller är det vår historiska bild av Sverige som ett oskuldsfullt och rättvist land som är grunden till att svenska rättegångsskildringar går att räkna på ett par händer? På bara några år har Sverige gått från plats till 87 till 82 på listan över världens mest korrumperade länder, och vi är värst i Skandinavien. Debatten om strängare straff och införandet av anonyma vittnen är heta potatisar. De politiska och juridiska tillvägagångssätten för att förhindra våldsbrott och skjutningar sker i ständig dialog med frågan om vad det är för typ av samhälle vi vill ha. Diskussionen rör sig närmre den utveckling som sker i USA och andra länder i Europa (Danmark, Finland och Norge har redan infört anonyma vittnen i noga reglerade fall). Om samhället i stort alltmer börjar speglas i de juridiska förändringarna, så kan vi räkna med att det kommer att kommenteras mer i konsten. Någonting säger mig att det finns faktorer som talar för en framtida ”nordic courtroom”-våg.
Jag frågar Oisín Cantwell om det finns någon historisk svensk rättegång som han skulle vilja se filmatiserad. ”Ett gammalt väldigt intressant fall, det är ju allmänläkaren och obducenten, de som var misstänkta för att ha styckmördat en prostituerad. Det var ju ett väldigt öppet fall och det tror jag är avgörande för dramaturgin. Kommer de fällas eller inte? Jag menar så här… Ta Breivik. Där visste man ju redan från början att han skulle fällas. Det enda frågetecknet var: Blir det fängelse eller rättspsykiatrisk vård? Ett annat intressant fall är ju mordet på Palme och rättegången mot Christer Pettersson.”
Ja, vad hände egentligen med den där filmen med Thorsten Flinck som Christer Pettersson? Det räcker med att se en valfri intervju på Youtube med den misstänkte Palmemördaren, som dömdes i tingsrätten men friades i hovrätten, för att övertygas om att Flinck i huvudrollen hade kunnat bli en fullträff. Bara det borde vara ett skäl för svenska filmare att våga stiga in i rättssalen.
