Psykoser beskrivs ofta som en upplevelse där man inte kunnat urskilja vad som är verkligt och inte. Ett drömlikt tillstånd (eller snarare en mardrömslikt) där objekt, ljud, lukter och händelser är påtagliga, men egendomligt malplacerade. Man blickar ut över klippkanten och har samtidigt en intensiv vilja att ta ett steg bort – att öppna ögonen.
I dessa stunder kan man söka efter ett ”ankare”, det som mitt i det absurda och surrealistiska obehaget är något som känns familjärt, tryggt, stabilt och äkta.
Den psykosliknande upplevelsen kan karakteriseras av klaustrofobi, desorientering och vilsenhet, något som filmmediet har hittat olika uttrycksmedel för gång efter annan. Men få har som regissören Alejandro Amenabar dessutom lyckats förena detta med en vacker historia om kärlek och meningssökande. Den spanska filmskaparen föddes i Santiago, Chile, 1972. Året efter flydde han och hans familj till Madrid till följd av den chilenska militärkuppen. Madrid blev Amenabars nya hemstad och utgör den centrala platsen i hans mest unika bidrag till filmhistorien: Abre los ojos (1997).
Den blev en av de mest inkomstbringande filmerna i Spanien under det året och gjorde internationell succé, då med titeln Open your eyes. Tom Cruise köpte direkt rättigheterna för en amerikansk remake. I en intervju med lokaltidningen Lakeland Ledger berättade stjärnregissören Cameron Crowe om ett tillfälle när Tom Cruise hade bjudit hem honom till sig för att titta på Abre los ojos. Cruises förhoppning var att Crowe skulle vilja regissera filmen och mycket riktigt blev Crowe hänförd. “Det jag såg var en unik kärlekshistoria. Det var en typ av film jag aldrig hade kunnat skriva själv, men som ändå talade till mig” sade Crowe. Resultatet blev en film med Tom Cruise i huvudrollen, som låg etta på biotoppen i slutet av 2001 och därmed tävlade med Harry Potter och den vises sten och Oceans 11. Filmen var Vanilla sky.
Efter att Vanilla sky hade släppts och blivit en enorm succé, blev Crowe och Cruise intervjuade av talkshowvärden Charlie Rose. En entusiastisk Cruise svarade på vad han tyckte om den spanska förlagan: “När filmen var slut så hade jag en adrenalinkick. Jag satt som på nålar. Jag minns att jag svettades när filmen var över.” Crowe och Cruise gick sedan in på hur deras version av filmen utforskar populärkultur, sex och kärlek. Det är bara i förbifarten som de nämner berättelsens teman om sanning och sökandet efter något äkta – de två teman som är de främsta och starkaste i Abre los ojos.
Abre los ojos handlar om César (Eduardo Noriega), en rik, ung man som lever ett hedonistiskt och meningslöst liv. Filmen inleds med en svart bildruta medan vi hör frasen “abre los ojos” uttalas gång på gång, spanska för “öppna ögonen”. Klipp till bilden av en alarmklocka som visar sig vara ljudets källa. César vaknar och stänger av alarmet.
César är ytlig och narcissistisk. Han beundrar länge sitt ansikte i spegeln innan han sätter på sig sin beiga kavaj och blankpolerade skor. Det minimalistiska och stilrena hemmet är en replica av honom själv. Samtidigt antyder filmmusiken en annan sida, där det finns någon slags djup och vemod i César, dolt under fåfängan. Musiken blir en bärande röst i filmen, något som styrks av att det inte är någon annan än den mångfacetterade konstnären Alejandro Amenabar själv som står för kompositionen. The others och The sea inside är ytterligare exempel på hur Amenabar nästan varje gång som han har skrivit och regisserat en film också har komponerat musiken till den.
Efter sin morgonrutin av självbeundran kör César ut med sin bil på Madrids gator. Dock börjar han sakta inse att någonting är ur led och fel. Den vemodiga, lågmälda musiken börjar skifta över till något mer stressigt och anspänt. Madrid ser precis ut som vanligt men, likt en psykos, så är det samtidigt något som är fundamentalt annorlunda. Det är inte förrän César stannar bilen, går ut och kameran långsamt panorerar uppåt samtidigt som musiken stiger till ett starkt crescendo för att sedan avstanna tvärt, som tittaren får se att den vanligtvis proppfulla och bullriga storstaden är ekande tom och tyst.
Under en hemmafest träffar han Sofia (Penelope Cruz) som han, till sin egen förvåning, blir störtkär i. Plötsligt fylls tillvaron av mening. Men redan dagen efter festen får César sitt ansikte vanställt i en bilolycka orsakat av Nuria (Najwa Nimri), kvinnan han haft en tillfällig förbindelse med men sedan nonchalerat. Olyckan övergår i ett virrvarr av tidslinjer och platser. Vi är ständigt i Madrid, ser samma karaktärer, men vet inte vad som egentligen pågår, vad som är sant och verkligt. Det enda vi vet är att Césars enda mål är att hitta tillbaka till Sofia, personen som kommit att bli hans “ankare” i tillvaron.
Det finns många surrealistiska filmer som genom en twist ska få en att ifrågasätta allt som skådats i berättelsen. Psykologiska thrillers var inte minst vanliga runt tiden för millennieskiftet och i många avseenden sällar sig Abre los ojos till genren. Dock inte i avseendet att den stimulerar hjärnan mer än hjärtat. För den gör precis tvärtom när den utforskar sökandet efter något äkta och sant. Sökandet efter ett “ankare”.
Abre los ojos är en melankolisk berättelse som påminner om psykosliknande upplevelser präglade av obehag och vilsenhet. Men den går steget längre i hur den påminner om stunderna man håller fast vid sin “ankare”. Vid det som är tryggt och familjärt, mitt i ovissheten, vid det som är ens personliga Sofia.
Texten publicerades ursprungligen i FLM nr. 65, vintern 2023 med temat Spanien.
