Runt 6400 filmer, till majoriteten långfilmer producerade i västvärlden efter 1950-tal, nämns i Mats Skärstrands under våren utkomna Filmerna jag minns, och de jag glömt – en högst personlig filmguide. Det är ett ganska stort antal titlar, även för en bok på så många som 419 sidor. Av rent praktiska skäl borde således inte mycket mer än just titlarna få plats, vilket också stämmer för denna publikation. Till sin form lånar boken den klassiska filmguidens – med betyg och kort beskrivning. En känd variant på detta är amerikanen Leonard Maltins, prydd med ett porträtt av dess leende författare.

Omslaget på Skärstrands bok framkallar däremot obehag med andra medel. En av Per Teljer tecknad dreglande man med penna och skrivblock bakom en hög av VHS-band och en pizzakartong. Är detta ett porträtt av författaren? Nej, det fotografiska porträttet återfinns på sida nio. Men det egentliga porträttet är, enligt författaren, de filmer som nämns i boken, ”de pusselbitar som tillsammans bildar en helhet och som format ett jag”.

Bokens idé för tanken till den franske filmkritikern Serge Daneys beskrivning av ”filmerna som vakade över vår barndom”. Av sina kamrater beskrevs Daney som en passeur, någon vars kunskap och entusiasm smittar av sig. En guide och en passeur är inte av nödvändighet samma sak, men inte heller oförenliga. Men vilken typ av kunskap och entusiasm kan vi smittas av genom att i Skärstrands bok läsa att Jacques Demys Lola anses lika bra som Rainer Werner Fassbinders Lola samt att de är gjorda på skilda platser, under skilda perioder, av olika människor och berättar olika historier?

Om frågan inte kräver något svar är det mindre på grund av svarets självklarhet än för att en sådan typ av kunskapsspridning troligtvis inte utgör ett av bokens faktiska syften. Jag skriver ”troligtvis” då Filmerna jag minns, och de jag glömt är ett svårplacerat objekt. Är det ett narrstreck om vår solipsistiskt självhävdande värld och om tyckandets tyranni som präglar filmmediet? Eller är det en nostalgisk hyllning till en publikationstyp som ersatts av de digitala listornas överflöd, en guide som ironiskt nog blottlägger formens inneboende meningslöshet? Eller är boken det uppriktiga om än svårpenetrerade självporträtt som författaren själv beskriver sitt verk som?

En bok har dock aldrig behövt vara enbart en sak. Med sina lösa konturer och oklara användningsområden blir Skärstrands guide ett entusiasmerande bidrag till den torra öken som är den samtida svenska filmboksutgivningen, där onyttan sällan räknas som en potentiell nytta.

 

Mats Skärstrands bok Filmerna jag minns, och de jag glömt – en högst personlig filmguide finns att inhandla i Filmhusets butik på Borgvägen 1 – 5 i Stockholm och att låna på bibliotek i Stockholm och Göteborg, se mer här.