Eslam Saqqa och Ayman Alazraq är medlemmar av Gaza Film Unit och var Sverige-aktuella under hösten 2024 när de presenterade ett visningsprogram under Uppsala kortfilmsfestival. I det brokigt utmanande programmet Protecting the Palestinian narrative blandades dokumentär-, fiktions- och konstfilm från 70-talet och framåt. Tillsammans påminde filmerna om en längre historisk kontext och hur angeläget det personliga och poetiska perspektivet är, även mitt under pågående krig och misstankar om folkmord. Vi samtalade den 21 januari, två dagar efter att den första fasen i vapenvilan mellan Israel och Hamas inletts – samma dag som israelisk militär inledde sin så kallade Iron Wall-operation på ockuperade Västbanken. Ayman kommer från Västbanken men är idag baserad i Oslo där han är verksam som konstnär; Eslam, manusförfattare och filmkritiker, är från Gaza men baserad i Kairo.
Christian Rossipal [CR]: Hur och varför grundades Gaza Film Unit? Har ert syfte och era metoder förändrats över tid?
Eslam Saqqa [ES]: I Palestina föds ofta konstnärliga rörelser som en reaktion på politiska händelser. Detta har varit vår verklighet i årtionden, som konstnärer reagerar vi kontinuerligt på det ständigt föränderliga politiska landskapet omkring oss. Gaza Film Unit [som ligger under Palestinas filminstitut] etablerades i slutet av den israeliska ockupationens offensiv mot Gaza 2021. Redan från början insåg jag och mina kollegor, regissörerna Mohammed Al-Jabaly och Mohammed Al-Mughanni, det enorma ansvar vi hade gentemot barnen i Gaza. Vårt uppdrag var att lära dem att berätta sina egna historier på olika sätt. Vi är övertygade om att Gaza är en av de rikaste platserna i världen när det gäller berättelser, men ändå en av de minst produktiva inom narrativ film.
Folkmordskriget som utbröt efter den 7 oktober tvingade oss dock att göra en helomvändning. Detta krig utgör ett aldrig tidigare skådat, systematiskt försök att radera palestinierna i Gaza – deras historia, existens, kultur och framtid. Så vi skiftade snabbt fokus till att prioritera dokumentation, arkivering och visningar i solidaritetssyfte på internationella filmfestivaler.
Ayman Alazraq [AA]: Som någon sa till mig: ”Nu vet jag inte var mitt hem är. Om jag åker till stället där jag växte upp, så vet jag fortfarande inte riktigt om jag är på rätt plats”. Nu är det vapenvila och folk kommer att återvända norrut, men allt är förstört. Det är därför vi åker på festivaler. För att få kontakt med institutioner som kan hjälpa till med vårt arkivprojekt.
ES: Vi strävar efter att bevara Gazas historia både före och efter den 7 oktober, vilket är en skrämmande uppgift som blir allt mer utmanande för varje dag som går. När vi talar om arkivering menar vi alla former av visuellt material, från fotografi och video till konst och vardagsscener som fångats av enskilda personer. Projektet kan också omfatta texter som skrivits av belägrade Gazabor och som Gaza Film Unit skulle kunna bearbeta till visuella verk för att bevara dem som dokument för framtida palestinska generationer – vare sig de är forskare, konstnärer eller författare.
Gaza Film Unit har bland annat skapat The Palestinian Film Directory, en katalog över samtida palestinska filmer samt anordnat internationella festivalvisningar som den i Uppsala och skickat vidare alla arvoden till filmare som dokumenterar på plats i Gaza. Vårt samtal kommer in på om målet är en formell institution och ett fysiskt arkiv, eller snarare någon typ av levande arkiv som aktiveras i olika kontexter.
AA: Jag tycker om idén om ett ”levande arkiv” som är tillgängligt. När man tittar på hur en arkivinstitution arbetar så bevarar de saker i lådor som göms undan till dagen då någon som verkligen är intresserad kommer och tittar på det. Det är inga konstigheter; det är förmodligen så ett arkiv borde fungera. Men för mig, som konstnär och som en del av Gaza Film Unit, vill jag göra arkivet levande – aktivera det. Att bara stuva undan material för dess bevarande tjänar inte mycket till, i alla fall inte just nu – med tanke på vad som händer i Gaza och på Västbanken.
Om man blickar bakåt i historien ser man hur många gånger våra arkiv har förstörts. Gazas centralarkiv var bland det första som förstördes i kriget. År 1948 var arkiven också det första som raderades och 1982 stal militären allt material från The Palestine Research Center som då fanns i Beirut. De vill radera vårt narrativ. Det är därför vi vill fortsätta att arbeta för att hålla våra berättelser vid liv.
Ayman refererar till Israels invasion av Libanon 1982, då hela det historiska palestinska filmarkivet försvann. Som den israeliska forskaren Rona Sela har visat i sin dokumentärfilm Looted and hidden – Palestinian archives in Israel stals filmarvet med hög sannolikhet och finns fortfarande inlåst hos Israels militär, IDF. Bristen på palestinskt arkivmaterial har inspirerat till flera andra filmer som A Fidai film (Kamal Aljafari, 2024), Off frame (Mohanad Yaqubi, 2016) och For cultural purposes only (Sarah Wood, 2009). År 2015 återupptäcktes dock tjugo 16mm-filmer i Tokyo från 1960, -70 och 80-talet, som bevarats av solidaritetsgrupper i decennier. Bland dessa unika filmfynd, som går under beteckningen The Tokyo reels, fanns Scenes of the occupation from Gaza (1973) av Mustafa Abu Ali (medgrundare av Palestine Film Unit på 70-talet) som visades under programmet i Uppsala.
Med dramatiska freeze frames, kulregn och insprängda stilleben av handgranater är den en militant, revolutionär film gjord i kölvattnet av Sexdagarskriget 1967. Men den ger också en unik skymt av vanligt gatuliv, landskap och byar i Gaza under tidigt 70-tal. Just relationen mellan det politiska planet, vardagen och den intima sfären går igen i de andra filmerna. Den dissonant vackra Home movies Gaza (Basma Alsharif, 2013) översköljer publiken med det ständigt närvarande ljudet från israeliska drönare, även i hemmet. I den välspelade, påkostade fiktionsfilmen An orange from Jaffa (Mohammed Almughanni, 2024) skildras den absurda tillvaron för palestinier som försöker ta sig genom israeliska checkpoints – och hur dessa vägavspärrningar skär rakt igenom familjers vardag. Även den sista kortfilmen i Uppsala – den udda och underfundiga Cyber Palestine (1999) av Elia Suleiman, en av Palestinas mest kända regissörer – utgår från den intima sfären och en parrelation (en modern tappning av Josef och Maria i Betlehem) för att utforska den större frågan om palestinskt återvändande.
CR: Förutom att ni visade film i Uppsala har ni presenterat ett snarlikt program på den norska kortfilmsfestivalen i Grimstad. Hur har det varit att arbeta med de här frågorna i Skandinavien?
AA: Jag kan mest om den norska situationen och jag skulle säga att Norge haft och fortfarande har en stark solidaritetsrörelse. Jag gjorde en egen utställning, The lost tapes, som handlade om en grupp norska aktivister som var engagerade i Palestina och som tjänstgjorde som läkare under kriget 1982. De ingick i en grupp som kallades Palestinafronten. När de kom tillbaka bestämde de sig för att anordna en folkdomstol. De bjöd in utländska aktivister och läkare efter massakern i Sabra och Shatila [ett område i Beirut och ett angränsande palestinskt flyktingläger], för att ge sitt vittnesmål om vad som hänt. De bjöd in journalister och dokumenterade hela tribunalen på video. Jag hittade 15 timmar av utfrågningen och arbetade med det här projektet innan den 7 oktober inträffade. När man tittar på materialet och vittnesmålen, samtidigt som man ser vad som händer nu på TV, slås man av likheterna. Till och med hur israelerna talar om palestinierna, den retorik som de använder. Nu kallar de oss för ”mänskliga djur”, 1982 sa de ”ormar”. Jag har gått igenom arkivet under en lång tid och försökt förstå solidaritetsrörelsen i Norge, hur och varför den startade. Jag började ta kontakt med människor och besökte gamla aktivister. Efter varje besök fick jag med mig nytt material att bevara.
CR: Inför visningen i Sverige skrev Gaza Film Unit att ni inte vill att kulturinstitutioner ska tala för er utan med er; att det krympande utrymmet för palestinska konstnärer är oacceptabelt. Hur har sådana diskussioner sett ut när ni väl möter olika institutioner i Norden?
AA: Det är olika från plats till plats. Vi vill inte kontrollera vad människor säger i förhållande till Palestina. Men det måste finnas en konversation där vår röst blir hörd. I början av kriget var detta väldigt svårt – särskilt i USA och Tyskland, där ingen ville lyssna på oss. Det jag gillade med Uppsala och Grimstad var att de kom till oss med en inbjudan och att vi hade en dialog. Vi arbetade tillsammans och fick vårt program att passa festivalerna. De pratade med oss och inte för vår räkning. Sverige har många palestinier, så involvera dem i diskussioner och låt dem vara en del av konstvärlden, istället för att bara säga att ni gör saker ”för” Palestina.
CR: Hur kom Uppsalas kortfilmsprogram till: Varför just dessa filmer? Var det viktigt att visa filmer från olika decennier?
AA: Vi tänkte att vi ville göra ett program som presenterar Gaza – om Gaza, för Gaza. Kampen i Palestina har pågått under lång tid. Men vid en större nyhetshändelse så blir den längre historien bortglömd, särskilt på nyheterna i västvärlden. Det ser ut som om allt började med en händelse, som den 7 oktober. Det var därför vi valde Scenes of the occupation from Gaza, för att visa hur det var under den tiden. Vi tänkte att Gaza är som ett arkiv, men det finns inget kvar av platsen så därför inkluderade vi även Home movies Gaza, eftersom kameran åker runt i staden och visar strukturerna och arkitekturen.
CR: Det är slående hur ni båda pratar om arkivet i en så bred men ändå konkret bemärkelse. Som något kulturellt, fysiskt och en del av livsmiljön. Staden, arkitekturen…
ES: Självklart är det så. Palestinas kulturarv har alltid varit djupt knutet till landet – olivträd som är århundraden gamla, stenar som en gång bildade hem och hela stadsdelar, skyltar som markerar byar och vägar som raderats från kartor och vardagsliv och sedan ersatts med hebreiska namn. Parkeringsplatser som byggdes över palestinska gravar. Dessa inslag är ett bevis på existens. Men den systematiska förstörelsen av dessa symboler har nått en helt annan nivå under folkmordskriget i Gaza. Det är ett försök att radera bevisen på palestinskt liv. Så nu ser vi människor som insisterar på att återvända till sina hem som inte längre existerar. Men de åker ändå tillbaka, till vad? För att rädda det som finns kvar – fotografier, böcker, fragment av deras förflutna – eftersom de förstår att det inte bara är föremål; de är bevis, de är kontinuitet.
Refat Alareer var en av mina lärare när jag studerade till ingenjör i Gaza. Han lärde mig engelska och hur man lägger fram en idé. Och en av hans idéer har fortfarande fastnat i mitt huvud: Han sa att vi inte såg eller levde i vårt hemland (min familj är ursprungligen förflyttad från Jaffa 1948), men vi hörde många berättelser om vårt hemland och vi älskade vårt hemland eftersom vi älskade dessa historier. Jag tror att ett av våra uppdrag är att fortsätta berätta berättelser som kommer att vara kommande generationers bevis på att vi en gång levde, arbetade och blev förälskade.
När en plats som Gaza bombas till glömska är det inte bara infrastruktur som går förlorad, utan en hel berättelse, en levd erfarenhet som inte kan återskapas någon annanstans. Det arbete vi utför – att kuratera filmer, arkivera bilder, digitalisera historia – är en del av denna större insats för att säkerställa att det palestinska minnet inte kan raderas, även när dess fysiska manifestationer attackeras.
Artikeln publicerades urpsrungligen i FLM NR 70, våren 2025. Beställ en årsprenumeration, fyra nummer för 299 kronor, på FLM här.
