Intervjun publicerades ursprungligen i FLM NR 70: Cine Cubano. Ett temanummer om den kubanska filmens gårdag och morgondag från våren 2025.
Vid korsningen Infanta och Manglar i centrala Havanna sträcker sig ett grått betonghus upp mot himlen. Med tanke på de återkommande strömavbrott som Kuba drabbats av de senaste åren känner jag mig tveksam till att kliva in i den skrangliga hissen. Men tolv trappor och tropisk värme tvingar snabbt bort rädslan. Fernando Pérez möter mig vid dörren och hälsar med en snabb kindpuss. Det är svårt att förstå att mannen framför mig är 80 år gammal. Hans energi pulserar som om han själv laddat rummet med elementarpartiklar som stundtals får rummet att spraka till. Medan hans dotter Susana frågar ut mig om Sverige kokar Fernando kaffe. ”Hemma hos mig får du prata om vad som helst, du får fråga vad du vill”, säger han och ställer ut de små kopparna på köksbordet.
Du har varit verksam sedan 1971, gjort över ett tjugotal filmer och omskrivs ofta i artiklar som en av de mest beundrade, erkända och viktigaste filmskaparna från Kuba, men hur skulle du vilja presentera dig själv?
Som en helt vanlig person. Varje dag går jag ut för att handla på samma marknader och står i samma köer som vilken kuban som helst. Jag bor i en byggnad som inte är en av de värsta eller bästa, men det är så de flesta människor lever. Det är det som intresserar mig mest i livet för att det ger mig många idéer till att göra film.
Det är intressant att du lyfter just detta som så viktig, för du har förmågan att gestalta en specifik samtid och historia utifrån det vardagliga livet.
Det som driver mig att göra film är att jag kan uttrycka mig och kommunicera med andra människor genom bilder, det är mitt språk. Min första film [Clandestinos, 1987] handlade om den hemliga organiserade kampen mot Batista. Mot slutet av diktaturen var jag 13-14 år gammal och det påverkade mig mycket att se så många unga i min ålder som deltog i kampen. Jag sa alltid till mig själv att min första spelfilm måste handla om det här ämnet. Men att berätta om de som kämpade mot diktaturen gav mig även möjligheten att berätta en kärlekshistoria. Jag är väldigt glad och tacksam för min första film som verkligen har talat till den kubanska publiken. Än idag sänds den på tv!
Jag såg den häromdagen när den visades på biografen Astral och det var väldigt många personer i salongen, framförallt unga människor.
För mig är det verkligen överraskande, det är en film som är väldigt klassisk i sin berättarteknik. Sen gjorde jag Hello Hemingway som på ett sätt är motsatsen till Clandestinos. I den ville jag gestalta det vardagliga livet under samma tidsperiod men utifrån de som inte deltog i historien med stort H. Det var en vardag som präglades av många drömmar, motsägelser och konflikter. Jag försökte återspegla livet som jag och mina föräldrar levde under den här eran. Min tredje film var Madagascar som utspelar sig under den speciella perioden på 1990-talet. I den ville jag uttrycka alla de motsägelser som präglade den verklighet jag levde i och som jag lever med än idag på Kuba. Jag gjorde de här filmerna och sen bara fortsatte jag. Men jag har alltid försökt att gestalta min relation till den kubanska verkligheten, både historisk och den nuvarande, genom mitt eget sätt att se på världen.
Du har en examen i spanska och litteratur, hur skulle du beskriva din relation till skrivandet?
Jag gillar att skriva och jag tycker att jag skriver bra. Jag gillar litteratur och att skapa historier men det är svårt för mig och det tar väldigt mycket tid att hitta de rätta orden. Mitt språk är bilden och ljudet. Men min utbildning på universitet är i litteratur eftersom det inte fanns någon filmskola här när jag var ung. Jag var tvungen att ha en universitetsutbildning för att kunna bli filmregissör även om min egentliga utbildning som regissör var praktisk genom att assistera andra filmskapare. Jag hade privilegiet att arbeta med Tomás Gutiérrez Alea och alla de andra stora kubanska regissörerna, samt att få vara verksam som filmarbetare vid [det kubanska filminstitutet] ICAIC vid en tidpunkt då institutionen kändes som en skola. Men jag hade extraordinära professorer på universitet som lärde mig att verkligen läsa litteratur, att intressera mig för att förstå och att ifrågasätta vad varje författare försöker säga.
De filmer du har gjort rör sig mellan olika typer av berättelser, hur kommer det sig att du även blandar olika genrer?
Jag är filmskapare men jag är också filmälskare. Jag gillar all typ av film. Idag är jag 80 år och drömmer om att göra en musikal och en thriller.
Om vadå?
Om låtsasmördare. Men jag vet inte om jag kommer att hinna.
En tystnad lägger sig över samtalet när döden plötsligt gör sig påmind. Fernando Pérez ger mig ett uppmuntrande leende medan jag kämpar med att hitta orden på spanska som tar oss bort från döden och tillbaka till hans skapande.
Havanna är alltid väldigt närvarande i dina filmer, som om staden vore en egen karaktär. Hur mycket finns det kvar att berätta om Havanna, och hur man gör det utan att producera stereotypa bilder?
Man måste leva Havanna! Jag är kuban men jag är främst habanero. Hela mitt liv har varit kopplat till den här staden. Jag känner mig ansvarig för allt som händer här: det bra, det dåliga, allt rör mig för det är mitt. Jag har tre barn varav två emigrerat till USA och Spanien. Även om jag har haft möjligheten att bo med dem så vill jag inte det. Min plats är här. Det är inte bara stadens geografi med gatorna, byggnaderna och havet utan också människorna. Jag tror att Havanna är som en känsla, ett sätt att leva.
Fernando skrattar till och sätter sig tillrätta på stolen.
När jag går ut händer det plötsligt saker som inte händer mig på andra platser. Det är en energi som är mycket speciell. Jag kan inte riktigt förklara det med ord, det är därför jag gör film. Den här miljön är den som gör att jag kan föreställa mig så många historier och situationer. Det är det som ger näring till mitt filmskapande. Men det finns många stereotyper om kubaner, att kubaner är dansare, dricker rom och röker cigarrer. Men jag dansar inte.
Aldrig?
Tja, jag gillar att ha det roligt men jag är ingen dansare på det sättet man kanske förväntar sig av en kuban. Jag dricker rom men inte så mycket. Jag rökte ett tag men inte längre. Jag är rätt blyg men jag känner mig ändå helt och hållet kubansk. Jag tror att det är det jag försökte uttrycka i Life is to whistle [1998], där jag genom metaforer leker med många av de kubanska värderingarna men som för mig öppnar upp för en mer universell betydelse. För jag tror att det finns en typisk kuban, men Kuba är något större än det.
Jag förstår vad du menar, det är som om dessa bilder av Kuba inte går att skaka av sig.
Det är en turistbild men den kubanska verkligheten är väldigt rik och mångsidig, men också väldigt motsägelsefull. Det är därför jag tror att detta är min plats i världen.
Du nämnde tidigare hur viktigt ICAIC var för dig som ung regissör, men hur skulle du beskriva institutionens betydelse för dig idag?
Det är väldigt svårt att förklara för ICAIC har varit som mitt hem. Jag klev in i deras byggnad 1962, mitt bland en massa pågående diskussioner om vad för slags film vi ville göra. ICAIC var inte perfekt men det var en öppen och dynamisk institution som strävade efter att göra komplex film. En film som inte var mainstream, utan behandlade vår verklighet med en invecklad och kritisk blick, precis som livet är. Vid en viss punkt kom verkligheten att förändras till den grad att även ICAIC började transformeras. Idag representerar inte institutionen för de unga vad den representerade för mig. Den representerar inte ens mig längre! All form av produktion och distribution på Kuba sker via det statliga filminstitutet. 2013 samlades filmskapare och andra arbetare inom industrin för att diskutera behovet av en lag som juridiskt stöttar oberoende filmproduktion och distribution, vilket kom att leda till att gruppen La Asamblea de Cineastas Cubanos (ACC) skapades. ACC driver även den oberoende filmtidningen Alterna Magazine. Efter tre år av interna debatter och förslag till regeringen upplöstes församlingen i slutet av 2016. Tre år efter att gruppen försvunnit, 2019, godkände Kubas president Miguel Díaz-Canel dekret 373 som i teorin accepterar oberoende filmskapare men som fortfarande inte har skapat någon praktisk förändring. Detta ledde till att församlingen återuppstod 2023 även om ACC fortfarande inte erkänns av staten. Fernando Pérez är vald som en av gruppens officiella representanter.
Jag minns när de yngre generationerna började försöka göra oberoende film. Jag arbetade fortfarande med ICAIC då men försvarade de unga filmskaparna mycket för jag tror att den här utvecklingen och förändringen inte bara handlar om produktionsstrukturer, utan också om en förändring i mentala strukturer. Det är vad som måste göras för att livet ska utvecklas. Vi är inte erkända av varken ICAIC eller regeringen. Vi är inte förbjudna men samtidigt existerar vi inte. Jag förstår det verkligen inte och ingen annan heller, för det går inte att förstå! Det som händer är verkligen schizofrent. När ICAIC bjuder in mig till ett officiellt deltagande säger jag nej. Om de inte erkänner Fernando Pérez som är med i ACC erkänner de inte heller den andra sidan av mig. Jag är inte två personer, en som existerar och en som inte gör det.
Han smackar med tungan och gör en gest som för att visa att han tvår sina händer innan han fortsätter.
Idag går jag inte till ICAIC längre. Jag tror att detta är vad som händer med många unga också. Det handlar inte om att de inte erkänner institutionen, utan att de inte känner igen sig i den kulturella politiken som tillämpas.
Är det regeringens eller ICAICs politik?
Det är samma sak. ICAIC har alltid varit en statlig organisation men den var autonom. Nu drivs det av kulturministeriets politik och det är samma som vi protesterar mot. Jag kan inte acceptera någon form av censur. Jag är emot det. Man kan inte välja ut vad som ska representera kubansk film och sen exkludera alla andra perspektiv. Dessutom är det väldigt många unga människor som har migrerat och som fortsätter att göra film, även om ICAIC inte erkänner dem som kubanska filmskapare. Jag försöker att förklara detta väldigt konkret, men det är mycket mer komplext.
Apropå unga kubanska filmskapare träffade jag häromdagen regissören Miguel Coyula och bad honom att skicka med en fråga till dig. Hans fråga är: Hur återuppfinner du dig själv som filmskapare hela tiden?
Genom att se filmer av filmskapare som honom! Jag försöker aldrig att stanna kvar i det jag redan vet eller har lärt mig. Genom att se vad de unga gör och hur de söker förändring kan jag återuppfinna mig själv. Miguel är mest filmskapare av oss alla! Han är som en renässansman som gör allt: foto, musik och redigering. Han kämpade i tio år med att göra filmen Blue heart där jag är med som skådespelare. Han kompromissar inte med något eller någon och han är mycket ärlig.
Jag har förstått att arbetsprocessen med Blue heart var väldigt tuff men hur var det för dig att delta i projektet?
Jag gillar skådespeleri men jag ser inte på mig själv som skådespelare. Men när Miguel bad mig vara med kunde jag inte säga nej. Jag gillade verkligen att få arbeta med honom för han har allting väldigt klart för sig. Han vet exakt hur varje sekvens ska se ut. Dessutom befann sig Miguel i en situation där många av skådespelarna inte längre ville vara med. De hade sina anledningar men då ville inte jag vara den som sa nej.
När vi ändå pratar om filmskapare som Miguel, hur ser du på framtiden för kubansk film?
Framtiden ligger hos de unga. Jag vet inte hur det kommer att bli för framtiden är väldigt svår att förutsäga. Men det är de unga som kommer att skapa förändring, inte bara för kubansk film, utan också för landet.
