Jag och Amiin Madar har stämt träff på Storys kontor på Södermalm där den 27-åriga dokumentärfilmaren och regissören håller till. Det tar ett tag innan vi lyckas hitta en avskild plats att slå oss ner på inne på det fullsatta kontoret som sjuder av liv.
Amiin Madars dokumentära långfilmsdebut Teater är den nya hiphopen följer den aspirerande komikern Sharmarke Elmi som intar teaterscenen i pjäsen 8 kvadrat på Kulturhuset Stadsteatern. Uppsättningen handlar om två bröder någonstans i en förort som delar ett pojkrum de egentligen vuxit ur. Pjäsen innebar ett skifte i Elmis karriär men lyfte även viktiga frågor om vem som får göra teater och för vilken publik. Länge har hiphopen varit det kulturuttryck som banat vägen för berättelser om förorten men runt Elmi finns vänner som ägnar sig åt poesi, musik och skrivande. Filmen berättar om hur teatern blir den centrala platsen där de kan berätta förortens och sina egna historier.
I en intervju med FLM 2022, då du hade flera dokumentärprojekt på gång, sa du att ”det känns som att Sverige håller på bli bättre på att acceptera berättelser från människor som inte är etniska svenskar. Man borde vara mer öppen för olikheter och nya saker för att sen lära sig något av det.” Jag kom att tänka på det citatet medan jag såg filmen, för på många sätt är det just att vara öppen för olikheter och nya saker som filmen handlar om?
– Det är de här frågorna jag hela tiden strävar efter att undersöka i filmskapandet, att få med någonting som annars inte finns i svensk film. Dessutom lever vi i en tid där många har börjat hitta andra vägar och uttryck. Det är som om kulturinstitutioner börjat förstå och släpper in flera. Det här projektet är väl lite samma, det är som att jag har vuxit med Sharmarke i själva processen. Det är hans första pjäs och min första långfilm. Vi är inte jättemånga som befinner oss i de här sammanhangen men vi blir fler och fler.
Hur kom du i kontakt med Sharmarke?
– Vi är båda från Tensta och när man är ett gäng som hänger i centrum eller på fotbollsplanen finns det alltid någon som är den roliga och Sharmarke var alltid den personen. Efter att jag flyttat från Tensta fortsatte jag att ha koll på honom. Han var till exempel med i en Youtube-film som hette Minut. När jag var i Tensta för att hälsa på min familj brukade jag ringa honom. Ibland hängde vi på Järvafältet och han berättade om allt han ville göra. En kväll berättade han att han skulle vara med i pjäsen 8 kvadrat. Jag fattade inte ens själv vad det var. För mig var teater töntigt, säger Amiin med ett snett leende.
Men sen berättade han om de som skrivit pjäsen [Murre Gonday och Simon Matiwos, reds. anm.] och jag kände direkt att jag ville följa med och filma. Jag började filma repetitionerna utan en tanke på att det kunde bli något av det. Men efter fyra-fem månader visade jag det för David [Aronowitsch] och han tyckte att vi skulle fortsätta med projektet. I maj 2023 gick vi till K Special för att pitcha och det var skitsnabba med att säga att de ville vara med. Från att jag och Sharmarke hade ett samtal någon kväll började jag följa honom i två år och det har gått skitbra för honom. Till och med kungen har sett pjäsen!
Det var väldigt roligt att i filmen se kungen titta på 8 kvadrat.
– Ja! Det var då vi kom på titeln. Många av våra kompisar hade varit med i Snabba cash och det var flera som började intressera sig för skådespeleri. Jag sa till Sharmarke “Ey! Det känns som om teater är den nya hiphopen”, och då svarade han ”Där har du titeln.”
Men varför är teater den nya hiphopen?
– På sistone har jag sett pjäser som Salong Golnaz av Seluah [Alsaati], som också är med i filmen. Hennes pjäs handlar om en tjej som driver en salong och bevittnar en skjutning. Sen har hon gjort pjäsen Idris & Esra där Sharmarke också spelar. Imenella var dessutom med i någon pjäs. Det känns som att teatern inte är så långt ifrån hiphop-språket men att scenen skiljer dem åt. Att se så många pjäser om dessa berättelser påminner om när den svenska hiphopen utmanade musikindustrin.
Spännande! Vilken sommar var det när det var så otroligt mycket hiphop?
– Det var 2017! Det var överallt. Man fattade ingenting, det bara blomstrade och alla gjorde det själva. Nu har det kanske gått över till ett annat format. Men med teatern så är allting fortfarande skrivet och skådespelat av de som själva fattar språket. För hiphopen är det en annan tid, det har gått upp och ner tyvärr.
Alla brann upp så snabbt.
– Det är den! Så fort man utmanar något så blir samhället och makthavarna stressade och hittar sätt att ifrågasätta allt. I stället för att fokusera på att dämpa problemen, alltså klasskillnaderna, försöker man dämpa den fria konsten.
Jag har aldrig tänkt på den kopplingen men det var så häftigt att se hur alla gjorde det själva, som att kolla videos på Yasin när han är 15 år och rappar. Det är verkligen sant att det liknar vad som händer med teatern.
– Liban [Abdule] som är med i filmen jobbar med ungdomar på Blå huset i Tensta och det var jättemånga 13-14-åringar som hörde av sig till honom och till stadsteatern i Husby, för att de är intresserade av att börja skådespela. Jag önskar att jag kunde få med allt och göra en serie om det här. De yngre generationerna börjar se teatern som något de kan göra och så var det inte förut. De startade nyligen en skådislinje i Husby och det var många som skrev in sig. Det är lite likt när Yasin och alla andra var små och började hålla på. Nu kommer man framöver se ungdomar som skriver egna grejer och sätter upp egna pjäser.
Amiin tar en paus och börjar leta efter sin telefon.
– Det var en kille som skrev till mig från ingenstans. Får jag spela upp det för dig? Han går på någon teaterlinje och jag blev så glad av hans meddelande.
Han tar upp telefonen för att visa mig röstmeddelandet. Killen, som är med i en teatergrupp i Göteborg, berättar hur bara vetskapen om Amiins kommande film har inspirerat honom och att han längtar till att få se den. Han fortsätter med att beskriva en pjäs hans grupp skrivit och hur de arbetade med att skriva in så mycket av den egna kulturen i pjäsen, “hip hop and all that” säger han innan han skrattandes avslutar meddelandet med “teater är den nya hip hopen, förstår du elleeeeeeer?”
Efter att han låst mobilskärmen vänder han sig med ett stort leende mot mig.
– Mitt mål med filmen var att fånga det som händer just nu samtidigt som jag hela tiden hade i bakhuvudet att någonting större är på väg. När jag hör sådana här meddelanden känner jag att det faktiskt bara handlar om att sparka ner väggarna, eller dörrarna. För det ska inte sluta med att vi har gjort en pjäs, nöja sig och sen efter tio år ska vi tillbaka till det som var innan, förstår du? Det ska vara en helt vanlig grej att de här berättelserna tar plats på teatern.
Jag läste en intervju med skådespelerskan Viola Davis där hon pratade om sin tid på den anrika teaterskolan The Juilliard. Hon beskrev det som att hon inte bara tränades till att bli en ”perfect actress but a perfect white actress” – som svart kvinna förväntas man visa sin bredd som skådespelare genom att kunna ta sig an vita roller. Det var intressant att läsa den här intervjun och sen se din film, för som du själv säger handlar det ju inte bara om att ta sig in i institutionerna, utan om att också sparka ner deras väggar.
– Det är vad det handlar om men ibland ser man att vissa krockar när de inte förstår språket eller sättet att vara. I pjäsen Idris & Esra förstår Sharmarke och manusförfattaren varandra för de har samma mål med språket. Men sen blir det en viss krock när de ska visa upp pjäserna i små städer som typ Jokkmokk och fokus hamnar på hur Sharmarke ska försöka få svenskarna att förstå. Jag känner, visst, men pratar han kinesiska eller? Ska han ändra tonen helt och hållet? Man ska såklart kunna spela olika roller för det är ett yrke men det blir som att den duktiga skådisen är den som varit med i typ Hamlet.
Låt oss återgå till din film. Med tanke på hur många olika berättelser och personer som är med, hur gjorde du för att hitta formen
– Jag tänkte först ha med en fotograf men det var som om jag levde i den här världen med Sharmarke. Vart än han var så var jag där och han bodde hos mig. Det var det som sen blev formen. Jag ville inte styra och ställa och undvek att bygga filmen kring klassiska intervjuer.
Tänkte du på de intervjuerna där du använder dig av talking heads?
– Exakt. Jag hade skitmycket av det först men sen började jag göra research genom att alltid ha myggor på folk och vara närvarande i rummet. Som i scenen när Ahmed [Berhan] peppar honom. Sharmarke är duktig på att dölja hur nervös han var men Ahmed förstår honom. Det är som om han var en bror både utanför och i pjäsen. Jag satt där i lokalen medan de pratade och satte på kameran direkt. Jag var liksom en fluga på väggen och behövde bygga en story utifrån det.
Hur gick du tillväga då?
– Genom exempelvis voice-over där han får berätta om sitt inre motstånd. Sharmarke är duktig på att dölja det han känner för han tar alltid hänsyn till andra. Det var något jag fick jobba mycket på för att man ska förstå att det finns folk som har sina inre problem som inte syns utifrån. Inte ens hans egna ser det alltid för man är så van vid bilden av clownen. Det var mest det som tog tid men det kändes viktigt att berätta.
Amiin tar en paus innan han fortsätter.
– Vi pratade jättemycket. Vi satt en hel dag och bara diskuterade utan kamera. Jag frågade honom om vilka hans utmaningar är med hela processen? Hur han känner med familjen? Hur han känner egentligen? Ibland är det som om han berättar saker snabbt för att han inte vill att någon ska känna sig ledsen. Vi har samma kompisgäng och ibland kan man hamna i en grabbmentalitet där man blir osäker på det man gör för man tar hänsyn till vad andra tycker. Sen måste man även förhålla sig till familjen som inte riktigt är med dig på banan. De är vana vid den traditionella vägen. Man ska jobba och skaffa en stabil lön. Vi pratade jättemycket om de här bitarna för jag vet att han har samma bakgrund som mig. När jag började öppna upp mig om mina utmaningar och hur jag bearbetade dem började han öppna upp sig. Jag ville att han skulle prata med alla som inte riktigt sett den här sårbara sidan av honom. Det var det svåraste men också det roligaste att få till. Det var liksom min roll som regissör. Jag behövde se utanför filmen och se personen.
Även om berättargreppet är att vara en fluga på väggen så undrade jag verkligen hur du arbetat med att bygga tillit. Alla medverkande känns så bekväma runt dig?
– Jag la mycket tid på att hänga med dem utanför kameran och ibland hade jag bara ett ljudband med mig. Då spelade jag in och sen kunde vi filma om det senare. Det kan lätt bli att man hamnar i känslan av att bara vilja göra en bra film utan att tänka på att de här personerna behöver lära känna dig. Men när folk fick höra min resa så kunde de relatera till den.
Apropå att förhålla sig till sin omgivning och familj så tänkte jag på den scenen när Sharmarke och hans mamma pratar i telefon. Han frågar om han ska välja teatern eller att jobba på lager och hon svarar med att repetera ”lager” tills hon ändrar det till ”inkomst”. Det känns som om mamman är samvetet som säger det man alltid går runt och oroar sig för. Men hur kom det sig att hon aldrig var med?
– Vi testade att filma någon gång när han var där men det blev inte bra. Det blev inte naturligt för hon tänkte hela tiden på kameran. Men det kändes egentligen som att det dokumentära är att filma när de pratar i telefon, för det är vad de oftast gör.
Hon är en otrolig karaktär.
– Ja! Jag funderade på att avsluta filmen med att man ser henne. Vi frågade henne och hon var okej med, sen kände vi att det är bättre att hon inte är med. På något sätt fattar man ändå att Sharmarkes roliga sida kommer från henne. Hon är rolig och hon är på honom. Vad han än vill göra så säger hon jättebra, när du har fått den där utbildningen så får du lugn och ro och sen börjar du en till. Hon är låst på något sätt. Det är jätte, jätte, jättemånga som är i samma situation och man fattar det också. De har ju rätt, vem kan leva på teater? I slutändan tänker de bara på ens bästa, såklart.
Jag förstår verkligen det där. När man går in i en värld som varit långt ifrån ens uppväxt så hamnar man längre ifrån sin familj. Ibland är det svårt att förklara vad man gör och då blir utbildning ett sätt att översätta och som en slags gemensam grund, för de förstår värdet av utbildning.
– Det är samma sak för mig. En gång var min kusin sen till Arlanda för han hade fastnat i Etiopien. Min moster var hemma skitlack och ringde mig för att säga: ”Hallå! Jag har ett uppdrag till dig, åk till Arlanda!” Hon tror typ att jag är reporter på SVT.
Efter att våra skratt klingat ut fortsätter Amiin.
– Jag pluggar också fri konst på Konstfack och jag kan liksom inte förklara för dem vad det är. Till sist sa jag bara: ”Du vet, såna här IKEA-möbler, man gör liknande grejer.”
En av mina favoritscener i filmen är när Sharmarke och Liban pratar själva. Liban säger ”Det finns teater i Somalia, varför skulle det vara konstigt att vi håller på med kultur här?”
– Innan inbördeskriget var teater jättestort i Somalia. Teater och poesi var typ Somalias DNA. Än idag lever många skådespelare från den tiden, Libans mamma till exempel. Tyvärr fick det inte plats i filmen men jag filmade henne när hon pratade om att spela teater som liten. Sen kom kriget som bromsade allt. Till sist raderades allt helt och hållet. Vår generation verkar inte förstå att det har varit en grej över huvud taget. Det är det Liban försöker säga till Sharmarke, att tillåta sig själv ta inspiration från det som varit.
Var hämtade du din inspiration? Kollade du på andra filmer medan du gjorde den här?
– Faktiskt inte. Jag tittar på skitkonstiga program, typ 30 minuter och Agenda. Jag ser som mest film under festivaler men jag tänker att det är något jag borde göra oftare. Jag tittade nyligen på Förrädarna men efteråt kände jag att jag hade kunnat se något bättre.
Så du hade Förrädarna och Agenda på din moodboard?
Amiin skrattar till innan han svarar.
– Nej, men scenen när Sharmarke berättar om att han blivit skjuten är inspirerad från en kortdokumentär som heter Black sheep. Den handlar om en kille som bor i ett vitt område i USA och hela uppväxten har blivit mobbad och misshandlad. I den scenen sitter han exakt som Sharmarke medan han berättar.
Snart har din film biopremiär och du tar dessutom examen från Konstfack. Har du kunnat använda dig av din konstutbildning i skapandet av filmen?
– Nej, faktiskt inte. Det blev en krock mellan mig och handledaren. De tänkte på filmen som något för SVT men undrade vad jag ville göra här på Konstfack. Men det har varit roligt att vara i ett sammanhang där alla gör olika saker. När jag tröttnade på mitt kunde jag lyssna på en målare eller en skulptör och bli inspirerad. Men nu har jag pluggat så mycket, nu måste jag pausa. Det känns skönt att avsluta.
Apropå avslut så ska även vi avsluta. Men jag undrar vad du har för förväntningar på hur filmen ska tas emot?
– Jag hoppas bara att den når alla och inte bara ungar från förorten. Jag vill att innerstadsmänniskor, eller generellt folk som sitter på möjligheter, också ska nås av den. Jag vill att filmen ska skapa någon slags förståelse mellan två världar och kanske ena dem. Sen är det fritt fram för vad folk ska tycka om den. Det bryr jag mig inte mycket om alls.
Teater är den nya hiphopen har biopremiär 23 maj.
