Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr.68, höst 2024

Jag har en fallenhet för ett sorts berättargrepp. Det måste tillämpas med viss elegans, inte hur som helst för då kan det falla. När jag första gången såg Payal Kapadias A night of knowing nothing blev jag varse detta grepps förmåga. I första scenen, när den ömma berättarrösten talar, syns en bild av dansande människor. Viktigt är att bilden nästan känns sekundär, den får inte dra fokus från röstens ömhet. Bild och röst ska samarbeta. Greppet är bara detta enkla: filmen initieras av en berättarröst i förbindelse med svart ruta eller bild. Detta grepp har kanske ett namn, det är ju brett tillämpat. Jag luskar ut några till filmer som använder det. Här är tre: De första sekunderna i Martin Scorseses Mean streets, DC:s The Lego Batman movie gör det på ett ironiskt, metakommenterande vis och Lou Yes Sjöjungfrun i Shanghai (eller Suzhou river som den internationella titeln lyder). Mitt tredje exempel såg jag nyligen för första gången. I den var rösten i perfekt dynamik med bilden och greppet satte (precis som Kapadia gjorde) tonen för resten av filmen. 

Shanghais utkanter är täckta av ett blått dimmigt skimmer. En huvudkaraktär blir kidnappad, alla döljer något ruttet och någon har en pistol. Berättaren (Zhang Ming Fang) har en central roll. Vi får inte se honom, men han håller i den skakiga kamera vi emellanåt blickar genom. Suzhou-floden rinner genom Shanghai. Här finns det berättelser, påminner filmens berättare oss om när han säger, “There’s a century worth of stories here and rubbish which makes it the filthiest river.” En sjöjungfru har synts bada i den smutsiga floden, säger han, några meningar senare säger han att det var lögn. Men under ett kort och drömaktigt fragment syns hon ändå vid flodkanten. Berättarens kamera är i POV, det känns nästan dokumentärt. Han jobbar som videograf och filmar vad som helst för en slant. På en nedgången bar får han i uppdrag att filma lokalens “sjöjungfru” Meimei (Zhou Xun). Klädd i sjöjungfrustjärt simmar hon runt i barens akvarium. Berättaren faller för henne och de inleder en relation. Ibland försvinner Meimei flera dagar i sträck, oroad över detta, erinrar sig berättaren den ödesdigra kärlekshistorien om motorcykelbudet Mardar (Jia Hongshen) och Moudan (Zhou Xun igen, hon gör en dubbelroll).  

En befogad kritik av berättarröster är att de förenklar. Men i detta fall så har berättaren en suggestiv och lurig effekt. Han pratar om innehåll och han är en sorts personifierad form. Kanske är det där jag förleds, i min böjelse för god form. Denna berättare är en del av filmen – en vanlig kille – ingen extern allvetare. Han är ett bristfälligt subjekt som både sammanförs med historien och försvinner ur den. Han leder mig längs det uppbrutna narrativet, han filmar skickliga, vackra utsnitt. Att se Sjöjungfrun i Shanghai är att känna sig trygg längs det olinjära villospåret, att känna tillit inför det opålitliga.

Lou Ye senast film var An Unfinished Film som hade premiär på Cannes 2024.