Vi lever i en jäkligt knasig tid. Inte på ett knasigt tillfredsställande och livsbejakande sätt utan snarare slungas jag ständigt mellan frustration och förvirring. Det första som händer när jag scrollar igenom Aftonbladets nyhetsflöde på väg till kontoret är att jag möts av en rubrik om att tusentals akut undernärda barn riskerar att dö om inte förnödenheter släpps in över gränsen till Gaza. Jag gör det man inte ska göra. Jag orkar inte ta in samtidens monumentala mörker, utan scrollar snabbt vidare till nästa nyhet, som väcker mer förvirring än frustration: ”Alice Teodorescu Måwe anmäld för misshandel – har anmält tillbaka.” 

Tydligen har ett bråk brutit ut i EU-parlamentet mellan en tjänsteman som jobbar för Vänsterpartiet och Alice Teodorescu Måwe. Parterna skyller på varandra och har helt olika versioner av händelsen. Jag minns när jag jobbade som fritidsledare på en lågstadieskola, och hur svårt det var att reda ut konflikter mellan barn som envist hävdade sin oskuld när de råkat i luven på varandra. Incidentrapporter skrevs och föräldrar fick ringas. Huruvida någon kommer ringa och informera Alice Teodorescu Måwes och tjänstemannens föräldrar återstår att se.   

Scrollandet fortsätter. 

Näst på tur i Aftonbladets flöde: ett recept på en krämig pastarätt. Om det var ett strategiskt drag från Aftonbladets webbredaktör att placera pastareceptet mitt i flödet, som en lugnande oas mellan nyheter som väcker frustration och förvirring eller bara en lycklig slump, vet jag inte. Men för första gången under resan till kontoret infinner sig ett visst lugn. 

I tider av frustration och förvirring behövs oaser. För mig har en återkommande form av eskapism, en sorts snuttefilt när världen känns överväldigande, varit nonsenshumor. Väl framme på kontoret blir jag därför uppriktigt glad när jag läser om den nya versionen av Den nakna pistolen, den här gången med Liam Neeson i huvudrollen. Den första filmen i serien, The naked gun: from the files of police squad! (1988), med Leslie Nielsen som den hopplöse poliskommissarien Frank Drebin, är fortfarande något av det främsta som gjorts inom nonsenshumor. Jag klicker på trailern …

Fy satan va dålig den ser ut! Var är skämten? Var är mitt nonsens? Allt jag ser är ännu en plastig actionrulle. Min förväntade oas har visat sig vara en hägring, en ny ingång till frustration och förvirring. 

Nåväl. När världen ser ut som den gör, med elände, skit och undermålig nonsenshumor får man söka efter nya oaser. Jag har i alla fall min kletiga pasta.