Ibland infinner sig en lätt nervositet inför intervjuer. Kommer regissören Lisa Langseth att uppskatta atmosfären på fiket som jag valt ut? Langseth föreslog att vi kunde ses någonstans i närheten av Skanstull varpå jag på måfå valde det kafé som låg närmast tunnelbanan. Det visar sig vara ett rätt själlöst och sterilt ställe. Lugna Favoriter spelas i högtalarna. Av någon anledning får jag för mig att hon kommer tycka att det är ett fånigt fik. När Langseth några minuter senare kliver in i lokalen ler hon brett.”Härligt ställe!”
Min självmedvetenhet grundar sig förmodligen på att jag på förhand har svårt att placera Lisa Langseth. Hennes hyllade långfilmsdebut Till det som är vackert från 2010 var en ångestfylld skildring om en obstinat ung kvinnas längtan efter en nystart i livet, och en smärtsam flykt från ett grått liv. Langseths senaste projekt, Netflix-serien Kärlek och anarki innehöll också en hel del smärta, men den sammanflätades med lättsam humor på ett betydligt mer lekfullt sätt.
Lisa Langseth beställer en flaska äppeljuice, sätter sig mittemot mig och stoppar in en vit prilla i munnen. Till hösten har hennes kommande långfilm The dance club premiär. En dramakomedi som handlar om neuropsykiatriska diagnoser och de privata vårdbolagens roll inom den svenska psykiatrin. Det är hennes första långfilm på åtta år, sedan Euphoria som kom 2017.
Berätta om processen med The dance club?
– Det är ett projekt som har krävt väldigt mycket research. Även om The dance club är en fiktiv komedi, skildrar den ett verkligt och väldigt känsligt ämne. Under manusprocessen träffade jag både psykiatriker och chefer som arbetar på privata vårdbolag. Jag ville försäkra mig om att gestaltningen skulle kännas så korrekt som möjligt.
Langseths kritik gentemot den moderna psykiatrin är att de privata vårdbolagen får skattemedel från regionen för varje utredning som de gör.
– Bolagen vill självfallet göra så många utredningar som möjligt och då lönar det sig inte att behandla patienter som är svårt sjuka, eftersom de är mer kostsamma att hjälpa. En konsekvens av detta blir att ingen tar hand om de som är riktigt sjuka. Det är en fruktansvärd tragedi. Vårdbolagen vill främst ha patienter som är någorlunda friska då de är billigare att utreda. Under researcharbetet träffade jag en chef på ett bolag som uttryckte att deras mål är att ge människor ”En push i vardagen”.
Langseth berättar att uttalandet om att ge människor ”en push i vardagen” har letat sig in i filmens manus och uttalas av den fiktiva vårdchefen (Pernilla August).
– Är det verkligen det som psykiatrin ska handla om? Poängen med psykiatrin är väl att ta hand om människor som mår väldigt dåligt? Den hjälpen bör väl de som mår dåligt rimligtvis ha rätt till i ett samhälle där vi betalar skatt? Vad ska vi annars med samhället till? Om det inte är de svaga vi ska ta hand om, kan vi väl lika gärna gå tillbaka till vilda västern?
Utöver kritiken att vårdbolagen har ekonomiska incitament att utföra så många utredningar som möjligt menar Langseth att dagens psykiatri också gör att vi får ett snävare människobegrepp.
– Vi har slutat att fråga oss varför vi mår som vi gör. Vad är det att vara människa? Det är så lätt att vara onormal idag. Vi har nästan slutat att ha förtroende för våra egna känslor.
Det låter som ett rätt tungt ämne att bygga en komedi på?
– Min ambition har varit att skildra en patientgrupp med värme. På många sätt är faktiskt The dance club mitt snällaste projekt.
Langseth berättar att filmen handlar om Johannes, en ung psykologstudent som gör sin PTP (det sista praktiska steget innan man blir legitimerad psykolog) på ett privat vårdbolag. Han blir förvånad över hur psykiatrin fungerar i praktiken. Han är inte införstådd med vad som förväntas av honom och börjar ifrågasätta systemet. Men för att inte förlora sin PTP-plats måste han foga sig. Johannes lär känna en grupp patienter som alla är väldigt ensamma (Evelyn Mok, Alva Bratt, Matias Varela och Julia Franzén) och tillsammans startar de The dance club.
– En av patienterna i gruppen är dansperformance-konstnär, och hennes metod går helt enkelt ut på att dansa för dem som fått henne att må dåligt. Det är ett ganska spretigt gäng, ingen av dem kan dansa egentligen.
Hur kom det sig att du valde att casta Julia Franzén, som till skillnad från resten av ensemblen kanske främst är känd som tv-personlighet.
– I manuset finns en rollfigur som är påtagligt skönhetsopererad, och vi provfilmade mängder av kvinnor som hade den looken, men ingen kändes riktigt rätt. Vi behövde någon som kunde spela mot etablerade skådisar, och när vi försökte förställa etablerade skådespelare blev det bara fejk. En kväll såg jag Julia Franzén i ett realityprogram tillsammans med min femtonåring, och jag tyckte att hon gick genom rutan, hon hade både pondus och utstrålning. Vi kallade in henne för en provfilmning och det klickade direkt!
Hur brukar du tänka kring casting?
– Det ser väldigt olika ut från gång till gång. Ibland hittar man helt rätt direkt, ibland tar det enormt lång tid. Evelyn Moks roll var till exempel svår att casta, men hon gjorde en väldigt fri tolkning av karaktären som kändes helt rätt. För mig spelar det ingen roll om skådespelaren är etablerad eller inte. Jag provfilmar mycket, jag vill vara helt säker i mitt val. Alicia Vikander var ju helt grön när jag castade henne i Till det som är vackert, så henne provfilmade jag otroligt många gånger innan det satt.
Du har i tidigare intervjuer berättat att dina karaktärer ofta bär på delar av din egen skam. På vilket sätt då?
– Ja, det är så jag försöker jobba när jag utvecklar karaktärer. De måste alltid ha en bit av mig i sig. Som Samuel Frölers karaktär i Till det som är vackert, han är osympatisk, men jag förstår honom. För honom går musiken före allt, vilket inte är särskilt sympatiskt, men ändå mänskligt. Samma sak med Reine i Kärlek och anarki, där finns också en kamp jag kan relatera till. Jag tror att mina egna inre konflikter hjälper till att ge karaktärerna liv och komplexitet. I The dance club bär alla karaktärerna på olika slags skam. Jag tycker det är viktigt att våga gå till sig själv, och erkänna att man rymmer många olika viljor och sidor.
Hoppas du att filmen väcker debatt om psykiatri och privata vårdbolag?
– Ja, det hoppas jag. Utöver att väcka debatt har min ambition också varit att göra en snäll film.
Du återkommer till det här med snällhet. Vad menar du med det egentligen?
Langseth stoppar in en ny prilla under läppen och funderar en kort stund innan hon svarar.
– Det är så otroligt mörkt just nu. Folk mår så jävla dåligt, och det finns så många ensamma människor, särskilt unga som inte riktigt har någon röst. Det känns som att systemet inte fungerar längre. The dance club är till dem. Det är det jag menar med att filmen också är snäll. Jag hoppas såklart att den väcker debatt, men ännu mer önskar jag att den ska kunna inge hopp. Att visa att man kan leva livet på olika sätt. Allt måste inte vara på ett enda sätt. Om någon tar med sig det från filmen efter att ha sett den, då kommer jag känna mig stolt den dag jag dör.
The dance club har biopremiär den 19 september.
