Alma Pöysti kommer vandrande ner för hotellkorridoren. Hon tar vänligt och direkt i hand, verkar inte tveka på att det är mig hon ska möta, trots att vi aldrig träffats förr. Det finns en särskilt bortkollrad blick som bara väntande kulturjournalister kan ha.
Pöysti befinner sig i Stockholm inför premiären av sin nya film Orenda, ett vindpinat sorg- och skulddrama i den finska skärgården som regisserats av Pirjo Honkasalo med manus av Pirkko Saisio som även spelar en av filmens två huvudpersoner. Pöysti har ett fullspäckat schema men berättar medan vi går uppför trappan till vårt intervjurum att hon ska försöka se lite teater under helgen. Inte så förvånande, då det är som teaterskådespelare Pöysti främst var verksam i Finland innan hon fick sitt filmiska genombrott som Tove Jansson i Zaida Bergroths Tove från 2020. Sedan dess har hon hunnit göra flera filmer både i Sverige och Finland, bland annat Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller från 2023.
När jag inleder intervjun med att berätta att jag är intresserad av att främst tala om skådespeleri svarar Pöysti med ett entusiastiskt utrop.
– Vad kul! Det är ju roligt att få nörda in sig och inte prata så mycket om personliga saker. Det är såklart personligt hur man jobbar men att inte behöva prata om frukost och sådant.
Pöysti säger ordet frukost och ler lite, troligtvis tänker hon på Söndagsintervjun i P1 från 2024 i vilken Martin Wicklin frågade ut henne om varför hon hyser en sådan motvilja mot att vara privat med medier. Till sist fick han Pöysti att berätta vad hon äter till frukost.
I den symbolladdade och stämningsfulla filmen Orenda, regisserad av Pirjo Honkasalo, spelar Pöysti operasopranen Nora som efter att hennes make tagit livet av sig återvänder till ön där han växte upp och till prästen Natalia (Pirkko Saisio) som delvis uppfostrade honom.
– När jag först läste manuset så insåg jag att här är så mycket som ännu är dolt, med många nycklar och hemligheter. Det märks att Honkasalo är filmfotograf i grunden, hon har en visuell begåvning när det handlar om komposition, färger och ljus med en blick på människan som kan få till så mycket metaforer och paralleller. Men det syns ju inte när man först bara läser manuset på papper.
Orenda handlar om hur sopranen Nora (Pöysti) sörjer sin man som tagit livet av sig. Hon återvänder till ön där han växte upp för att be Natalia (Saisio), en präst som lämnat kyrkan, att hålla i makens begravning enligt hans sista önskan. Det blir ett möte mellan två kvinnor runt en värkande förlust. I en bärande scen anklagar Nora Natalia för att ha varit för sträng mot maken som barn varpå Natalia svarar att Nora minsann håller sorgen för sig själv men däremot har hon inget problem att frikostigt dela med sig av skulden.
– Alla roller är specifika, men generellt tänker jag att rollarbete är som att närma sig en människa som först är helt okänd för en. När förtroendet finns där så börjar rollen öppna sig och ge en sina hemligheter. Då måste man förvalta dem väl. Inte lämna ut, alltid försvara och åtminstone försöka förstå. Nora har gått sönder och musiken i henne är död. Ingenting stämmer, det är som om kompassen snurrar på men den har inget fäste längre. Förutom i en enorm självanklagelse.
Vad gör du med kroppen när du går in i en ny roll?
– Jag tänker väldigt mycket på var den har ont. Vad är det den bär på? Var är den spänd?Sådana saker. Det är till en början som att sova med knutna nävar. Kostym och mask är också viktigt, till exempel gav vi Nora långa röda naglar och klackar som är väldigt opraktiska på en ö.
Det är en så fin detalj när Nora ska ta sig ner till pojken som leker på stranden och hon halkar, fast bara till hälften. I en sådan scen, tänker du att du ska halka?
– Det handlar om att gå tillräckligt fort och slarvigt så att det skiter sig. Jag tänker att om jag faller nu så är det en gåva.
Pöysti utbildade sig på Teaterhögskolan i Helsingfors. Jag undrar hur det känns att agera framför en kamera, istället för en publik.
– Just nu så är kameran väldigt välkommen. Men det har inte alltid varit så. Men Linda Wassberg som var fotograf på filmen Tove, hon liksom förlöste något…
Pöysti tänker efter en liten stund innan hon berättar att hon ofta upplevde att kameran hade en fördömande blick.
– Jag brukade känna att kameran kunde röntga mig och avslöja vilken osäker skådespelare jag är. Men med Linda var det som att hon sade, släpp mig så nära du någonsin vågar och så undersöker vi den här rollen tillsammans. Det var en så vänlig och förlåtande blick som fanns där. Mänsklig. I förlängningen är kameran publikens blick och därför ska man ge den blicken så mycket som möjligt av rollen. Att försöka vara så hudlös som möjligt, det finns ingenting att gardera, skyla, eller förtäcka. Det är det som är mitt jobb. Sedan är triangeln mellan fotograf, regissör och skådespelare så sjukt intressant och fin. Om det fungerar bra så är det ett ljuvligt samarbete.
Pöystis beskrivning får mig att tänka att man ofta hör regissörer beskrivas på två sätt, antingen finns det de som följer sina skådespelare med blotta ögat under en inspelning eller så finns det de som tittar på hur de agerar genom kamerans monitor. Vilken typ är Honkasalo?
– Pirjo tittar nog mer genom monitorn eftersom hon själv är filmfotograf och har fotografens blick. Det roliga med henne är att hon är väldigt old school. Hon kunde säga “12 meter!” under inspelningen. Det betyder att scenen måste vara så trovärdig att den håller för en 12 meter bred duk. För det är där den här filmen ska hamna. Så allt syns.
Men vad betyder det?
– Bara att man ska vara sann. Var sann, var sann, var sann liksom. Hon kan säga “12 meter?” som en fråga, tycker du själv att det var tillräckligt bra? Då vill man oftast göra en till tagning. Sedan är ju regissörer så extremt olika för vissa vill ta 50 tagningar på samma sak medan andra bara vill ha en. Pirjo ville inte ha fler tagningar än vad som behövdes. Om det var bra så gick man vidare, men hon var noga med ljuset, och med rytmen i scenerna. Aki Kaurismäki vill bara ha en tagning, två på sin höjd. Om det är katastrof så tar man tre.
Precis som i Orenda är Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller från 2023 en av de filmer där den finlandssvenska men flerspråkiga Pöysti spelar på finska.
– Svenska är mitt känslospråk, det är mitt första språk, så det kommer väldigt naturligt. Men att spela i Sverige eller i Finland på svenska är också en skillnad. Det betyder något annat att jag pratar finlandssvenska i Sverige än att jag pratar finlandssvenska i Finland. Men på finska får jag nog jobba ett par varv till för att få allt att sitta. Dels är det ett tekniskt svårt språk men det handlar också om att ifall jag säger “mamma” eller “äiti” så händer det inte precis samma saker och inte lika snabbt. Jag måste få tid till att känna “mamma” i ordet “äiti”, så att säga. Samtidigt kan just den där distansen ge mig massor. Det blir nästan tydligare tycker jag, renare på något sätt. Just för att det inte är lika mycket känslor som kommer in och suddar i mina privata associationer.
Apropå att känna sig mer eller mindre säker i olika språk och situationer, vad gör du när du upplever att en regissör är osäker på vad den vill?
– Jag kan uppskatta det. Särskilt om regissören är erkännande när man frågar någonting och personen svarar att den inte vet. Det tycker jag är underbart och så säger den i bästa fall att, “Jag vet inte men jag ska ta reda på det eller det här ska vi fundera på.” Det tycker jag är jättebra. Inte vet jag heller allt, säger Pöysti och ler lite snett.
I jämförelsen mellan att arbeta i Sverige och Finland beskriver Pöysti det som att Finland har en fallenhet för en lite äldre form av auktoritet medan man i Sverige sätter värde på demokratiska processer.
– Men nackdelen i Sverige är att man ibland kan fastna i ett diskuterande som aldrig vill ta slut… Fast å andra sidan tycker jag, detta är kanske en paradox, att i Finland är man ganska nyfiken på och nu hårdrar jag det, men nyfiken på det man inte vet. Vi är mer inne i risken. Medan i Sverige tänker jag ofta att en prioritet är att alla ska vara trygga, men då blir det lätt lite safe också.
Samtalet övergår i vad Pöysti fick med sig från sin utbildning vid Teaterhögskolan, vilka kunskaper hon haft nytta av i sitt yrkesliv. Hon berättar att regissören Erik Söderblom som var hennes lärare uppmanade studenterna att lära sig ta ansvar för sin egen konstnärliga utveckling.
– Vi tränades på att bli självständiga konstnärer och inte någon annans marionett. Även jag väljer mina projekt, det är inte bara jag som blir vald av regissörer. Att kunna säga “Jo, jag vill också jobba med dig”, eller “Jag tror att det här är ett projekt för någon annan men inte för just mig.”
Men det är svårt att välja roller. I ett litet filmområde som Sverige eller Finland finns risken att det bara inte dyker upp en passande huvudroll i en tid då man själv kanske har åldern att spela den. Jag tänker att Tove kom i en tid när du också kunde spela Tove?
– Det där karriärtänket är liksom bäddat för besvikelse. Men det är klart, jag var ju gammal när jag fick Tove, 38 eller någonting. Jag fick höra att jag inte hade något namn så det kan nog hända att jag inte får rollen. Jag tänkte att jaha, jag har liksom jobbat sedan jag kom ut från skolan och jag har inget namn men hur ska man då någonsin få bli ett namn om det nu är det som är viktigt att ha för att få jobba? Om samma grupp av människor får alla roller blir det ganska tröttsamt, också för publiken.
I Hollywood har det ju blivit allt vanligare att skådespelare producerar sina egna projekt för att skapa sina egna möjligheter?
– Om projekten inte kommer till mig så måste jag komma till projektet och i en större industri så har man andra möjligheter att kunna jobba på det sättet. Men som den underbara Pirkko Saisio i Orenda sa, “Jag har ändå aldrig fått en huvudroll på film. Alltså skrev jag en.” Och hon är helt perfekt som Natalia.
Avslutningsvis undrar jag om det finns någonting som Pöysti har omvärderat från sin skoltid eller från början av sin yrkesbana.
– Jag tror mindre och mindre på när folk säger, “Ja, men det är ju så här…” Att komma med olika sanningar, det tror jag mindre och mindre på. Allt kan vara lika sant. Som att säga att någon inte är rätt för en roll på grund av utseende eller ålder, när skådespelare kan göra helt otroliga transformationer och leva helt olika liv. Sedan fanns det en sanning om att det inte går att göra film på svenska i Finland. Det är till exempel inte sant och det har bevisats många gånger.
Orenda hade biopremiär 25 april.
