En tre meter lång staty av Zlatan Ibrahimović invigdes på Stadiontorget i Malmö den 8 oktober 2019. Drygt två månader senare, efter att Ibrahimović hade tillkännagett att han blivit delägare i Hammarby, utbröt ett raseri bland Malmös fotbollsfans och någon bestämde sig för att såga av statyns näsa. Snart uppstod en mytbildning om var bronsnäsan tagit vägen. Det sades att ”någons kompis” hade sett den på en nyårsfest, medan någon annan menade att ”den är omgjord till ett halsband”.
2021 fick det Malmöbaserade produktionsbolaget Tally-Ho, som drivs av bröderna Nils och Olle Toftenow och Mathias Rosberg, klartecken från SVT att göra en true crime-dokumentär om fallet. Filmskaparna beslutade sig för att anlita en privatdetektiv för att bistå dem i jakten på näsan. Sökandet efter bronsnäsan blir däremot sekundär när det visar sig att den färgstarka privatdetektiven, Claes Ekman, tidigt i processen vill dramatisera dokumentären. Han menar att alla scener i dokumentären kanske inte slaviskt måste förhålla sig till sanningen. När filmskaparna ifrågasätter Claes Ekmans tillvägagångsätt svarar han med ett eget ifrågasättande: ”Vad är meningen med livet? Vad är meningen med filmer? Det är väl ändå att ge en kulör till en händelse?”
Zlatans näsa är en unik dokumentär som, trots sin titel, i första hand handlar om människans längtan efter en mer spännande verklighet än den vi lever i. Jag har stämt träff med Nils Toftenow, en av regissörerna bakom filmen, på hans kontor i Gamla Stan.
Vad är Zlatans näsa för typ av dokumentär?
– Det är en blandning av flera genrer. Den inleds som en true crime-historia men övergår sen till en mer komisk och självreflekterande berättelse. I grunden är det en rätt filosofisk film.
Hur snabbt i processen upptäckte ni att privatdetektiven Claes Ekman var mer intressant än historien om den försvunna näsan?
– Vi gillade honom instinktivt, och framför allt gillade kameran honom. Ungefär två veckor in i filmandet började Claes att hitta på egna scener till filmen som han ansåg skulle öka dramatiken. Som dokumentärfilmare var det lite udda, vi är vana att styra över narrativet men nu blev det plötsligt ombytta roller. Claes rubbade lite på maktbalansen som vanligtvis råder i dokumentärfilm. Först blev vi lite konfunderade men sen kändes det både uppfriskande och spännande.
Jag frågar Nils Toftenow om hur Claes Ekman förhåller sig till den färdiga filmen. Även om personporträttet är gjort med värme finns det element i filmen som bygger på att Claes Ekman visar upp rätt sköra sidor av sig själv.
– Vi har haft lite olika förhandsvisningar av filmen. I maj förra året såg vi den tillsammans i ett mindre sammanhang, och då tyckte Claes att filmen var kanon. Han kallade den för en ”dubbelbomb” eftersom den både handlar om jakten på näsan och tecknar ett porträtt av honom som person. När filmen hade premiär i mars på CPH:DOX var upplevelsen lite annorlunda, då var det en fullsatt salong med över 200 personer i publiken. Eftersom Claes visar upp sårbara sidor av sig själv kändes det nog lite konstigt. Men överlag backar han filmen till hundra procent, och vi har kommit nära varandra under hela filmprocessen. Han har en lekfullhet som är svår att inte förälska sig i. Claes ska faktiskt viga mig och min flickvän Paloma när vi gifter oss senare i år.
Zlatans näsa är produktionsbolaget Tally-Ho:s första dokumentära långfilm. Tidigare har de gjort dokumentära tv-serier för SVT, bland annat Klippans karaokecup och Rostiga roadtrips.
Hur kommer det sig att ni fastnade för det dokumentära berättandet?
– Intresset för det dokumentära började redan när jag och Mathias Rosberg gick på filmskola för många år sen. Vi påbörjade ett projekt som vi döpte till Bigote, som betyder mustasch på spanska. Varken jag eller Mathias kan spanska men vi åkte ändå ner till Barcelona och tillbringade tre dagar med att intervjua främmande spanska män med mustascher. Projektet gick ut på att vi frågade de mustaschprydda männen: ”Bigote – por que?”. Ur den lilla frågan växte massa olika historier fram. Någon svarade att han skaffade mustasch för att imponera på en tjej i sin ungdom. Någon annan svarade att det var en hyllning till Franco. Det fascinerande var att vi i klippningen sen kunde se hur flera av männen höll upp fasader. Det kändes som att många av dem ljög, eller åtminstone sa saker som de inte riktigt menade.
Nils Toftenow berättar att han också tycker att det dokumentära berättandet är fascinerande eftersom folk ofta betraktar dokumentärfilmare som ”sanningssägare”, trots att dokumentärer, precis som spelfilm, dramatiseras genom hur de klipps och musikläggs.
– I en dokumentär kan man förmedla sanningens kärna men inte hela sanningen, på så sätt är de nästan mer förljugna än spelfilmer.
Efter flera omklippningar landade Zlatans Näsa till slut hos Mikel Cee Karlsson, regissör och klippare på Plattform Produktion, som bland annat klippt Triangle of Sadness. Nils Toftenow menar att den prägel han satt på filmen var oerhört värdefull.
– Jag kan inte nog understryka Mikels bidrag. Till exempel klippte han bort alla etableringsbilder som var med i råmaterialet. I de tidiga versionerna etablerades det tydligt var Claes befann sig genom etableringsbilder, när de klipptes bort uppstod plötsligt en känsla av att man som tittare upptäckter saker tillsammans med Claes. Dokumentären är komplicerad att berätta, men Mikel har en väldigt bra känsla för hur många pusselbitar man ska ge publiken.
Vem tror du filmen kommer att uppskattas av?
– Svår fråga. Jag hoppas såklart att alla möjliga ska kunna känna igen sig i den, framförallt hoppas jag att den positivism och passion som finns i Claes ska smitta av sig. Det behövs fler män som honom, fler lekfulla Toni Erdmann-karaktärer. Speciellt i en samtid som känns väldigt oförlåtande och dömande.
Zlatans näsa har Sverigepremiär 25 april.
