Det finns en sak som Sandra Maischberger, berömd tysk journalist och producent, brukar återkomma till angående Leni Riefenstahl.
– När jag intervjuade henne 2002 hade jag 20 års erfarenhet som journalist, och kunde se rätt väl ifall någon satt och hittade på. Men det blir betydligt svårare när personen själv tror på lögnen, sa Maischberger i en intervju med filmbolaget Majestic Film i höstas.
Adolf Hitlers favoritregissör är väldokumenterad. Flera böcker har skrivits om Leni Riefenstahl. Hon har varit med i otaliga intervjuer, författat en självbiografi och deltagit i den tre timmar långa dokumentären Bildernas makt om hennes liv.
Ändå fortsätter hon att förbrylla, snart 22 år efter sin död. Kanske mest på grund av lögnerna. Efter kriget talade Riefenstahl gärna engagerat om sin barndom, karriär och erfarenheten av att ha arbetat med Adolf Hitler och Joseph Goebbels.
Men det hon sa hängde inte alltid ihop. Det kom ständigt nya versioner. Den ena gick på tvären med den andra, och de stämde ofta inte överens med verkligheten.
Det var detta Sandra Maischberger talade om. Mindes Leni Riefenstahl mot slutet av sitt liv själv hur hon upplevt flera av historiens värsta män? Efter alla år av att ha nagelfarits, av att ha försökt rentvå sig själv, inför omvärlden och spegeln – kunde hon urskilja sanningen från fiktionen? Hur tecknar man ett sammanhängande porträtt av en sådan människa?
Denna fråga har regissören Andres Veiel lagt flera år på. Resultatet, filmen Riefenstahl, hade premiär på Venedigfestivalen 2024 och visas i Sverige under våren.
– För mig var det mindre viktigt att visa hur hon ljuger, utan vad lögnerna står för, säger han över videolänk.
Veiel är en hyllad dokumentärfilmare i Tyskland, som tagit sig an ämnen som Röda armé-fraktionen och konstnären Joseph Beuys.
Bakgrunden till projektet är att Sandra Maischberger, som nämns ovan, fick tillgång till Riefenstahls dödsbo, inklusive över 700 lådor med anteckningar, brev, dokument och filmer.
Maischberger beslutade att producera en film utifrån materialet och kontrakterade Andres Veiel.
– Det finns förstås en del bra filmer om Riefenstahl, inte minst Ray Müllers Bildernas makt. Avgörande för mig var dödsboet, som vi först hade exklusiv tillgång till. För mig var det som en svart låda. Jag visste inte vad jag skulle hitta, säger Andres Veiel.
Leni Riefenstahl föddes 1902 i Berlin, som dotter till en hantverkare och en sömmerska. Familjen flyttade runt mycket, och bodde bland annat i stadsdelarna Neukölln, Schöneberg och Wilmersdorf.
Mot sin fars vilja lärde hon sig att dansa, och blev framgångsrik inom skrået. Men danskarriären fick ett abrupt slut efter en knäskada. Ungefär samtidigt upptäckte hon Bergfilmerna, en tidstypisk tysk genre med romantiska skildringar av starka män och kvinnor på Alpernas sluttningar. Hon plockades upp av filmskaparen Arnold Fanck och blev en stjärna i genren, känd för sina våghalsiga stunt.
Riefenstahl utvecklades till en sorts feministisk profil, en stark, kvinnlig röst i en mansdominerad bransch. Den första filmen hon regisserade själv var Det blå ljuset (1932), om en ung ensam kvinna och en mystisk grotta i Alperna. Den prisades på Venedigfestivalen och uppmärksammades av Adolf Hitler.
Riefenstahls och Hitlers samarbete började med att hon gjorde en kortfilm om Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets partidagar 1933, precis efter han kommit till makten. Men det var upptagningen av samma evenemang året därefter som gjorde henne till nazisternas stjärnregissör.
Filmen, Triumfens vilja, blev en stor framgång, och ses än i dag som nyskapande för sitt användande av flygfoto och teleobjektiv. Propagandaminister Joseph Goebbels ska ha sagt att Riefenstahl var en av de få som verkligen kunde förstå dem. Sitt internationella genombrott fick hon med dokumentären Den stora olympiaden (1938), om OS i Berlin 1936. Projektet fick en monsterbudget av naziregimen, och de måleriska och innovativa greppen i filmen har hänfört generationer av regissörer. Inte minst Quentin Tarantino, som kallat Riefenstahl för den största regissören genom tiderna, just på grund av Den stora olympiaden.
Efter krigsutbrottet fick hon i uppdrag av Hitler att göra en film om invasionen av Polen, ett projekt som hon efter ett tag hoppade av, vilket vi ska återkomma till.
Under resten av krigsperioden arbetade hon med filmen Tiefland, som fick ekonomiskt stöd av nazisterna, men som inte färdigställdes förrän efter kriget.
Allt detta är välkänt. Men hennes bevekelsegrunder har varit föremål för en snart 80 år lång debatt. Eftersom hon saknade partibok blev hon stämplad som ”medlöpare” under denazifieringen. Fram till sin död bedyrade hon att Viljans triumf inte var en propagandafilm, att hon drevs av konstnärliga ambitioner och fick höra om koncentrationslägren först efter kriget.
Andres Veiel är dock säker på sin sak.
– Hon sa alltid att hon var apolitisk, att hon bara var en konstnär. Skitsnack. Vi vet att det inte stämmer. Till exempel sa hon i en intervju 1932 att hon blev en övertygad nazist efter att hon läst Mein Kampf.
Riefenstahl är en suggestiv historia, utan tydlig storyline eller berättarröst. Arbetet har varit en balansgång, säger Veiel. Han vill förstå Leni Riefenstahl och skapa en film som är öppen för betraktaren, men samtidigt inte förminska hennes ansvar och skuld.
– Till exempel var det svårt att veta när jag skulle ta in hennes pappas våldsamhet, utan att göra det urskuldande. Vi kunde inte ha det för tidigt i filmen, och inte för sent.
Redigeringen av filmen tog 18 månader. Till sitt förfogande hade Veiel tre klippare.
– Det var en riktig lyxproduktion. Mina klippare var bland de bästa i Tyskland.
En förklaring – om man nu ska våga benämna det så – till Riefenstahls vurm för styrka och förakt för svaghet finner ändå Veiel i hennes våldsamma pappa. Ett exempel på hans lynne var när hon skulle lära sig att simma. Pappan kastade helt sonika den lilla flickan i vattnet, så hon fick klara sig själv.
– Men lärdomen Riefenstahl drog var inte att hon hade en ond pappa som nästan dödade henne, utan att hon därmed blev en stark simmare.
Denna människosyn präglade henne och hennes omgivning i den tidens norra Tyskland, enligt Andres Veiel. Men han ville inte skapa en trauma plot.
– Jag är lite vaksam med termen trauma. Den används så ofta. Om någon verkligen utsattes för tortyr eller liknande, så är det ett trauma. Men i hennes fall vet jag inte. Jag tvivlar på att det var det. Hon kanske misshandlades av sin pappa oftare än vad hon berättat. Det kanske bara var toppen av isberget, säger han.
Förhållandet är ett intressant exempel på hur Riefenstahl leker med sanningen, säger Andres Veiel. Faderns hårdhänta agerande nämns i utkast till hennes memoarer, som han hittade i dödsboet, men inte i den publicerade versionen.
– Vilken berättelse är då mer sannolik, och varför ger hon de olika versionerna?
Andres Veiel såg eller lyssnade på över 300 minuter av intervjuer med Leni Riefenstahl under sin research, och noterade hur hennes lögner utvecklades med tiden. Till exempel den om Förintelsen, då hon alltid hävdat att hon inte kände till vad som pågick.
– Det finns en tv-intervju från 1950-talet där hon pratar om händelserna i Końskie. Där ser du att hon håller på att lära sig sin berättelse. Det är som en dålig skådespelerska som inte behärskar texten riktigt. Men ett par år senare har hon gjort lögnen perfekt.
Centralt angående vad hon visste är en händelse i polska Końskie 1939, då 20 judar mördades när hon filmade nazisternas offensiv i Polen. På en bild som en soldat tagit från händelsen syns en rädd Riefenstahl.
– Det finns tre historier om det. Först sa Riefenstahl att hon bevittnat att ”polackerna”, inte judarna, dödats. Men efter 1952 har hon sagt att hon inte såg något alls.
En tredje version uppdagades i hennes dödsbo. Enligt ett brev från en soldat till hennes dåvarande make ska Riefenstahl ha sagt ”få bort judarna ur bild” innan tumult bröt ut och de sköts ihjäl.
– Det skulle innebära att hon oavsiktligen var medskyldig.
Oavsett exakt vad som hände så lämnade fronten ett intryck på Riefenstahl. Hon sa upp sig från krigsuppdraget ett par veckor senare.
Under större delen av efterkrigstiden levde Riefenstahl i ett hus vid Starnberger See söder om München, tillsammans med sin 40 år yngre livskamrat, kameramannen Horst Kettner. Hon dog 2003, 101 år gammal.
Hon var ofta med i tv-program och tidningsreportage. Enligt Andres Veiel blev hennes erfarenheter med de nazistiska ledarna ett geschäft i sig, ett slags unique selling point. Veiel har beskrivit det som att många intervjuer mer eller mindre fortlöpte på samma sätt. Först sa hon att hon inte ville prata om politik, att hon bara var konstnär, för att sedan mer eller mindre oombett lägga ut texten om sina upplevelser av Goebbels och Speer.
En uppmärksammad intervju är ett avsnitt av talkshowen Je später der Abend från 1976, som är med i Veiels film. Riefenstahl blir pressad om Viljans triumf och sin karriär under Hitlereran. Hon replikerar eldigt med att hon och ”miljoner andra” inte förstod vad nazisternas styre skulle leda till.
– Hon lät väldigt övertygande när hon framställde sig som ett offer. Hon pratar om att hon jagades som en häxa under 1960-talet och frågar sig hur judarna vågade behandla henne så, när hon var ett offer, säger Andres Veiel.
Fick du en känsla av vad hon själv trodde, i djupet av sitt hjärta?
– Jag tror att hon i början visste att hon ljög, men med tiden blev lögnen sanning. Så hon är så säker på sin lögn att hon blir arg och känner sig som ett offer när någon påtalar sanningen för henne.
Avsnittet av Je später der Abend har gått till tv-historien i Tyskland. Inte bara för innehållet, utan för de tusentals uppmuntrande brev som Riefenstahl fick efter programmet. Under 1970-talet växte det i Tyskland fram en backlash mot omvärldens fokus på andra världskriget.
– Folk tyckte att ”Tyskland är inte bara 12 år av fascism”, att det fanns många andra starka episoder i den tyska historien.
När talkshowen spelades in växte sig Röda armé-fraktionen starka. Terrorrörelsen var föremål för en av Andres Veiels mest kända filmer, prisbelönade Black Box BRD från 2001.
Gruppen har av bland annat den österrikisk-brittiska journalisten Gitta Sereny beskrivits som en respons på den haltande bearbetningen av landets våldsamma förflutna, vad som brukar kallas Vergangenheitsbewältigung.
Behöver då ämnet verkligen tas upp igen? Hur har världen egentligen hanterat arvet efter fascismen?
– Du ser det till exempel när Donald Trump säger att ”migranter förgiftar vårt lands blod”. Det är en fascistisk term. Eller när Alice Weidel, ledare för AFD i Tyskland, beskrev Hitler som en kommunist.
Andres Veiel ser sin film som en varning inför framtiden, när politiker börjat få ett allt mer elastiskt förhållande till sanningen – och en nyfunnen vurm för svunna metaforer.
