Namn: Dennis Harvey
Yrke: Dokumentärfilmsregissör och producent
Aktuell med: Vann Guldbagge för bästa kortfilm med The building and burning of a refugee camp. Uppföljaren The new policy regarding homeless asylum seekers fick ett hedersomnämnande på Tempo Dokumentärfestival i mars.
När var den senaste gången du tänkte: Nu ska jag aldrig mer arbeta med film?
Jag får faktiskt aldrig sådana tankar. Under de första åren som jag skapade film arbetade jag bland annat som engelsklärare, kontorsassistent och brevbärare men jag känner mig mycket mer uppfylld av mitt jobb som dokumentärfilmare. Jag skulle göra film även om jag aldrig fick pengar för det, men det känns såklart bra att jag får stöd för att göra det nu.
Utifrån en film du nyligen har arbetat med, vilken var den första bilden du såg framför dig när du påbörjade projektet?
Jag har precis gjort klart en uppföljare till The building and burning of a refugee camp (2024), en kortdokumentär som heter The new policy regarding homeless asylum seekers (2025). Det handlar om den irländska regeringens nya riktlinjer för hemlösa asylsökande personer, som går ut på att förhindra dem från att sova där de kan synas. Det betyder att regeringen har spenderat nästan en miljon euro på att sätta upp stängsel på alla platser där det finns en gräsmatta i centrala Dublin, där jag också växte upp. I juni var jag i Dublin och på väg hem till mina föräldrar såg jag bara stängsel över hela mitt kvarter. Det var en så stark och dystopisk bild. Jag kunde inte inte bygga en film på den bilden. Det var det enda sättet att inte bli galen av mörkret runt omkring mig kände jag.
”Min kompis August Håkansson har gjort affischerna och grafiken i filmerna och har fångat filmernas kärna helt perfekt i färgerna och känslorna.”
Hur ser du på din roll som regissör?
Hela grejen bygger på att jag och de medverkande lär känna varandra och litar på varandra. Personerna som är med i mina filmer som handlar om rörelse och migration (vilket de flesta gör) har blivit en stor del av mitt liv. Jag har varit kompis med Hashem, Alicia och Alireza från I Must Away (2023) i flera år och vi håller kontakten. Alireza är som en lillebror och Alicias två barn bodde hos mina föräldrar i Dublin i somras för att lära sig engelska. Jag känner mig mer som en vän under inspelningarna, men i klipprummet känner jag mig mer som en regissör som behöver skapa ett verk från materialet som finns.
Finns det någon du gärna skulle vilja visa ditt arbete för?
Min dröm är att mina filmer blir så pass kända att folk börjar lägga ut dem som torrents – det är då man har nått ut på riktigt. Så jag vill visa mitt arbete för de som fortfarande håller på med seeding på uTorrent.
Bild vänster: ”Jag fick åka till CDMX nyligen för att visa en film. Cinemateket sprider sig över nästan hela kvarteret och de säljer en miljon biobiljetter varje år. En sån filmkultur ska vi sikta på i Sverige.”
Bild höger: ”Min favoritrestaurang i hela världen, Soldaten Svejk, som ligger mellan produktionsbolagen MDEMC och Story i Stockholm där jag brukar sitta. Jag är där de flesta söndagar för deras panerade ost för 125 kronor.”
Senaste gången du tänkte: Det här är varför jag arbetar med film?
Jag hade nöjet att visa The building and burning of a refugee camp på IDFA förra året och stannade ganska länge för att titta på film och lyssna på alla intressanta samtal. Jag såg tre till fyra filmer om dagen och under en tidig morgonvisning av Nicolas Philiberts Averroès & Rosa Parks (2024) satt jag där och bara grät i en halvtimme. Jag blev så rörd av det medmänskliga som Philibert fångade. Det är det jag siktar på i många av mina filmer – att känna medmänsklighet med personer med olika erfarenheter. Att få sitta i salongen och dela en så stark upplevelse med folk jag inte kände, att dela “the intimacy of parallell gazes” som författaren Ben Lerner beskriver det. Det var väldigt vackert och bekräftade varför jag gör det här.
