Sebastian Lindvall:
”Jag ångrar allt” är mitt autosvar på det mesta. Just i år är jag kanske lite mindre ångerfull än vanligt, men här kommer ett försök till svar:
Ibland behöver man skriva snabbare än vad det tar att smälta en film. För mig var The Substance ett sådant fall. Jag är lika besviken nu som då – daterad och världsfrånvänd satir, väldigt fransk inställning till feminism, inga kroppschocker som inte andra body horror-mästerverk levererat starkare – men jag fick inte riktigt fram det jag ville få sagt. Inte förrän jag svarade på ett argt läsarbrev började jag närma mig. När jag blev en av måltavlorna i en trist och tendensiös debattartikel i Expressen, och själv gav mig in i ”bråket om baken” med en replik i DN, kom jag ännu närmare. Man kan alltid skylla texters svagheter på tids- och utrymmesbrist, men det borde man inte göra. Det är ju spelets regler. Snarare ångrar jag att jag inte tänkte färdigt innan jag började skriva. Om det nu ens är möjligt att tänka färdigt? För mig är skrivandet ett sätt att tänka, att gräva djupare i verket. Just den här gången grävde jag bara lite slarvigt!
Charlotte Wiberg:
Jag måste säga att även om jag ångrar det mesta jag gjort här i livet så ångrar jag nog ingen filmrecension.
Oscar Westerholm:
Jag ångrar alltid mina recensioner, eller snarare: jag ångrar alltid betyget jag tvingas bifoga recensionen. Att sätta betyg på en film är nämligen oförenligt med att vara en intellektuellt nyfiken människa med förmågan att omvärdera ställningstaganden. Sifferbetyg tenderar att brännmärka kritiker. I efterhand är det svårt att rucka på sin betygskontaminerade uppfattning ens en millimeter, trots att filmrecensioner för det mesta är något som tillkommer med en snäv och stressig deadline. Den mänskliga hjärnan är plastisk, medan filmbetyget är evigt och beständigt. Dessutom är en filmupplevelse oändligt mycket mera mångfacetterad än att den skulle kunna reduceras till en siffra. Hursomhelst. Longlegs fick en trea av mig i Sydsvenskan. Jag skulle nog sänka det till en tvåa.
Jacob Lundström:
Jag kan (till exempel) inte släppa att jag gav tre plus till den blödiga rojalistporren The king’s speech, särskilt som jag inte ens gillade den, och dessutom alltid har tyckt att Colin Firth är rätt trist. Men det berodde väl på att jag hade förväntat mig att den skulle vara bra, eftersom den redan var hyllad när jag gick på pressvisningen, och så hann jag inte ställa om hjärnan från förhandshajp till sågning innan själva betyget skulle sättas. Hemskt känns det i alla fall.
Olga Ruin:
Oscar Wilde har sagt något i stil med att en kritiker ska närma sig verket så som konstnären närmar sig världen. Det låter bra, fram till den gråmulna marsdag då man deprimerad och arbetsutmattad absolut inte ska se på en film på samma sätt som man ser på världen. Särskilt inte ett subtilt och komplext drama som Passage som utspelar sig i ett sjaskigt Istanbul. Jag argumenterade i min recension för att mina uteblivna känslor kom sig av att filmen undvek psykologisering till fördel för mer form och stadsbild. Men insåg vid en senare omtittning att I had the experience but missed the meaning, så att säga. Levan Akin levererade igen, vilket har lett till att jag istället identifierar mig starkt med Lia i filmen som vill söka rätt på sin förskjutna systerdotter för att be om ursäkt. Förlåt Passage, det var inte dig det var fel på, det var mig!
Lucia Haag:
Jag borde ha gett Chimären av Alice Rohrwacher en femma i stället för en fyra. Det är det som är så idiotiskt med betygssystemet, att man snålar med sina femmor. En femma blir som en flaska vin man får i inflyttningspresent, som man sparar till ett extra fint tillfälle men så hinner lägenhetskontraktet löpa ut innan man öppnat den och vid utflytt tappar man i stället flaskan i trapphusgolvet. Chimären är inte en av de bästa filmerna jag sett, men den är väldigt bra. Ett rikt detaljarbete och imponerade hantverk. Rohrwachers blick är klar och som regissör känns hon livsbejakande, ej helt vanligt inom yrkesgruppen. Jag gav filmen en fyra för att jag upplever den ojämn i sin koncentration, stundvis utsvävande präktig i första akten. Det står jag fast vid, men annat väger upp. Jag korkar upp!
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM nr 69
