Simon Gärdenfors är en underhållare med osedvanligt många strängar på sin showbusiness-lyra. Han har bland annat gett ut serieromaner, gjort hiphop i flera konstellationer, poddat och varit ståuppkomiker i över ett decennium. Han har producerat miniserien Mina problem, en humorserie i sex delar som finns att se på Youtube. Nu kan Gärdenfors dessutom lägga till epitetet filmskapare på cv:t. Hans crowdfundade långfilmsdebut Serietecknaren hade premiär två dagar innan vårt möte, och Gärdenfors är på gott humör.
Hur känns det nu efter premiären?
– Det var verkligen en magisk afton, det var jävligt fett. Vi hade ett klassiskt upplägg med röda mattan och fotograf och mingel och allt sånt där. Det var mycket folk och hög stämning. Framför allt var det skönt att humorn i filmen gick fram. Att skämten skulle landa rätt var en rätt stor oro så det känns kul att folk uppskattade den. Ofta är ju debutfilmer väldigt skakiga så för att vara min första film är jag verkligen nöjd.
Det låter som att du fått blodad tand på filmskapande?
– Nja… Det var jävligt jobbigt att göra filmen. Hade SF gett mig fria tyglar och en stor budget hade jag inte kunnat tacka nej men att göra lågbudgetfilm på egen hand är en av de mest ansträngande sakerna jag gjort i hela mitt liv.
Serietecknaren har finansierats genom crowdfunding med en budget på ynka 500 000 kronor. En halv miljon kronor är förvisso en svindlande summa pengar men att producera en långfilm är kostsamt. De svenska filmer som hade biopremiär 2023 och fick stöd från Filminstitutet hade i snitt en budget på 26,2 miljoner kronor, det vill säga mer än 50 gånger så mycket som Serietecknaren. Gärdenfors har tack vare bidragen från Kickstarter inte gått minus på filmen men om han skulle räkna ut någon form av timlön så skulle den vara ”försvinnande liten.”
På vilket sätt har processen varit påfrestande?
– Det finns många jobbiga moment men det värsta har varit stressen. Det är mycket som ska klaffa. Rekvisitan ska komma fram i tid, utrustning måste funka, alla människor måste dyka upp, om någon blir sjuk fuckas allting upp. Man bygger upp ett stort korthus, dras bara ett kort ut från huset så rasar allting. Det är en påtaglig stress, speciellt när man har många inspelningsdagar framför sig.
Var det något som gick riktigt fel?
– Ingenting gick rent åt helvete, men vid ett tillfälle var Daniel Aldenmark, som både var filmens fotograf och ansvarade för andratekniska aspekter, tvungen att ställa in med kort varsel eftersom hans hund höll på att dö. Då blev det rätt svettigt eftersom vi på kort tid behövde hitta lösningar på det som Daniel vanligtvis ansvarade för. Ett annat problem som uppstod var att vi var tvungna att ta om en hel inspelningsdag efter att jag, inspirerad av Peter Schildt som regisserade Ebba och Didrik, satte ett kryss på kameran för att få en speciell blickriktning från skådespelarna. Det funkar skitbra i Ebba och Didrik, men när jag grovklippte min scen insåg jag att det inte funkade alls.
Serietecknaren visas i skrivande stund enbart på ett fåtal biografer i landet, men fler visningar kan eventuellt tillkomma framöver. Efter biovisningarna väntar ett digitalt utskick till de 1080 personer som backade projektet på Kickstarter. Planen är sedan att göra den tillgänglig för nedladdning eller streaming mot betalning, men exakt var och hur är ännu inte bestämt. Det blir dock troligen inte på någon av de stora plattformarna som Netflix, SVT Play eller HBO, Simon Gärdenfors tror nämligen att filmens humor är för grov för det.
– Om man gillar grov humor och är van vid det blir det nog ingen chock men är man inte lagd åt det hållet så kan man nog uppfatta filmen som väldigt grov. När jag redigerade filmen tillsammans med en vän i hans studio så var det en praktikant där, en kille i femtonårsåldern. Filmen är fylld med skämt om våldtäkt och sex med barn och då kände jag att det här ska inte han höra.
Att skämta om pedofili, droger och andra tabubelagda ämnen är något han har gjort flitigt under hela karriären. Jag inledde texten med att beskriva Simon Gärdenfors som en underhållare med många strängar på sin showbusiness-lyra. Det ska dock sägas att några av dessa strängar har klingat falskt i vissa öron. Som värst blev motståndet under 2018 då Simon Gärdenfors tillsammans med komikerkollegorna Anton Magnusson och Armann Hreinsson blev kraftigt kritiserade för låten Knulla barn. I en intervju med Hanna Fahl i Dagens Nyheter berättar Gärdenfors att han känner njutning inför en viss typ av komisk provokation.
Är det inte jobbigt när upprörda människor kontaktar dig personligen?
– Nej, det är inte så farligt. När drevet med Knulla barn var som värst fick jag en massa mejl men då var det bara att radera alla negativa. Det var mycket mer irriterande att kontroversen gjorde att jag blev avbokad från ståuppgig. Ett surt meddelande är inte så farligt, det kan till och med vara lite kul.
Det timmeslånga samtalet med Gärdenfors glider in och ut i sidospår, från hans fäbless för Larry David och självbiografiskt berättande till Woody Allen, Zucker, Abrahams & Zucker, Todd Solondz, och den svenska ståuppscenen. Han pratar också om hur han, något motvilligt, uppskattade Filip och Fredriks film Den sista resan.
Tycker du att Filip och Fredrik har glidit på räkmacka?
– Nej. Egentligen tycker jag att deras framgångar är välförtjänta, de har jobbat hårt och är begåvade, men det är nog ett allmänmänskligt drag att känna avundsjuka inför folk som det har gått väldigt bra för. Det handlar nog om att jag inte känner dem. När det går jättebra för folk som jag känner väl, upplever jag mindre missunnsamhet.
Vilka svenska komedier har du uppskattat överlag?
– Mina två favoriter är Picassos äventyr och den första Sällskapsresan. Jag minns även att jag tyckte att Yrrol var väldigt rolig. På rak arm kommer jag inte på någon annan som jag tycker är särskilt rolig.
De är alla relativt gamla filmer, är det inte ett tråkigt tecken att du inte har uppskattat någon svensk komedi från de senaste 30 åren?
– Jo, det är tråkigt men samtidigt om det inte görs så mycket komedier i Sverige så blir det ju lite lättare för mig att göra en rolig film. Det finns liksom inte så många att tävla mot.
Pulverkaffet är uppdrucket och frågorna för intervjun är avverkade. Väl ute i hallen inser jag att det fortfarande är en sak jag funderar över.
Gick det bra med Daniel Aldenmarks hund förresten?
– Jodå, Lisen blev frisk och lever idag ett bra liv som hund.
Kort om filmen:
Serietecknaren är till stor del en självbiografisk komedi. Filmen inleds med att Simon Gärdenfors, som spelar sig själv, målar upp ett personporträtt genom en voice-over. Han berättar om sina dagliga rutiner, sin uppväxt i Hjärup och hur han, i brist på stimulans i den lilla skånska byn, började intressera sig för serieskapande.
Tidigt i filmen inleder han en vänskap med battle-rapparen Anton Magnusson. De delar en uppskattning för skämt av grövre kaliber och anser att Stockholms stand-up-scener saknar den typen av humor. De börjar därför själva att uppträda. Snart spelar de in låten Knulla barn, vilket leder till ett mediedrev. Det är dock inte kontroversen kring den debatterade låten som driver handlingen framåt, utan coronapandemin. När pandemin gör det omöjligt att uppträda inför fler än åtta personer börjar Simon överväga att återuppta sin karriär som serietecknare. Han vill skriva en serieroman om den beryktade serieredaktören ”DC-Bengan” (Dominik Henzel), en man som det florerar en hel del pedofilrykten kring.
Det som särskiljer Serietecknaren är inte bara den råa humorn, utan också det höga tempot i skämten, särskilt i filmens första halva. Som en tårta är strösslad med färgglatt strössel är Serietecknaren strösslad med mörka skämt om gråzonsvåldtäkter och pedofili. Är det en film för hela familjen? Nej. Men för den som inte räds det vulgära kan Serietecknaren definitivt locka till skratt.
