Det är första veckan i mars och jag är på väg till Filmhuset i Stockholm för att träffa Axel Petersén. Han har arbetat med film i över två decennier och regisserat kritikerrosade långfilmer som Avalon och Guldbaggebelönade Syndabocken. Sedan november 2023 arbetar han som filmkonsulent och ansvarar för talangutveckling för kortfilm, Moving Sweden och nya format. Jag har många funderingar. Först och främst: vad gör egentligen en filmkonsulent? Vad menas med ”nya format”? Och trivs han i rollen som tjänsteman?
På väg mot de röda dörrarna till det grå Filmhuset stöter jag på mitt intervjuobjekt. Axel Petersén är på väg ut för att ta en välförtjänt eftermiddagscigarett, morgonen har nämligen varit en smula stressig. Efter att vi tagit i hand och artigheterna är avklarade berättar Petersén att han igår kväll inledde en intensiv jakt efter sin försvunna dator.
– När jag skulle gå och lägga mig hittade jag inte min hemdator, alltså min privata dator, och jag höll på att bli helt tokig. Jag och min fru och min dotter letade överallt. Kan jag ha gått upp i sömnen och kastat ut den genom fönstret? Det var helt sjukt. Jag tittade i ugnen, i frysen – verkligen överallt. Jag vaknade med en jävla konstig känsla och kände att det här är inte bra, vad håller jag på med på nätterna egentligen? Jag tänkte att det finns en chans att jag av misstag kan ha tagit med mig den till jobbet, vilket i och för sig aldrig har hänt tidigare. Sen visade det sig att den mycket riktigt låg inne på kontoret. Det var skönt.
Uppe på Peterséns kontor, vars stora fönster vetter mot Gärdets sönderjoggade gräsmatta, är rummet fyllt av ett behagligt ljus. Väggarna är bruna och inredningen avskalad och rogivande. Bortsett från datorn på Axel Peterséns arbetsbänk har nog inte mycket av dekoren förändrats sedan Filmhuset stod klart i början av 70-talet. Vi slår oss ner i varsin fåtölj.
Hur fungerar arbetet som filmkonsulent, är man involverad i den kreativa processen?
– Det beror lite på vad de sökande efterfrågar. Vissa vill ha mycket input, andra mindre. Jag läser manuset och andra tillhörande dokument som synopsis och projektbeskrivning. Ofta har jag några kommentarer kring manuset och frågor om gestaltningen och genomförbarheten. Häromdagen hanterade jag till exempel en ansökan som hade en väldigt begränsad budget, men där manuset var oerhört detaljerat och innehöll en massa bildlösningar som potentiellt skulle kunna bli svåra att genomföra. I det fallet uppstod en del frågor kring hur den sökande hade tänkt med gestaltningen. Ska allt som står i manuset vara med? Hur har du tänkt här?
Petersén berättar att manuskonsten är svår, men att jobbet som konsulent till stor del handlar om att fundera på huruvida projektets vision överensstämmer med det som faktiskt finns mellan raderna i manuset.
– När någon har skrivit ett riktigt bra manus är det ofta extremt avskalat. Allt som står där spelar roll, det finns inte ett komma för mycket. Det är varken överarbetat eller underberättat. Drömmen är ett projekt där man ser helheten och upplever att det är precis vad det vill vara. Det tror sig inte vara något annat, det finns ingen diskrepans åt vare sig höger eller vänster.
Tycker du att projekt som från början har en tydlig vision oftast blir bättre filmer?
– Absolut. Sen kan ju saker gå snett ändå. Någon kan bli sjuk på inspelningsdagen. Saker och ting kan alltid gå fel. Regissören kan ha en dålig dag. En skådis kan ha en dålig dag och så vidare.
Petersén menar att ett skickligt manus inte behöver ta jättelång tid att skriva, men att det alltid är klokt att låta texten vila en stund. Ibland stöter han på projekt där det tydligt märks att manuset är hastigt ihopsatt, som om någon fått “en sån jävla feeling” kvällen innan.
– Den typen av manus är ofta roliga att läsa, men jag tror att om texten hade fått vila lite och bearbetats några gånger till, så skulle detaljerna bli mycket bättre.
Jag läste någon gång att Paul Schrader skrev Taxi driver på två veckor.
– Den generationen av Hollywoodgubbar var ju rätt bra på att hitta på skrönor om sig själva och sina processer. Dagens filmarbetare är lite sämre på att mytologisera sig själva, och det tycker jag är synd. Jag tror att ett visst mått av mytologisering behövs för att filmskapare, men kanske framför allt skådespelare, ska få en högre status. Filmkonsten måste ju konkurrera med allt annat kommersiellt där ute. Klimatet är lite väl präktigt, det borde finnas en större frihet för filmskapare att ösa på lite om sig själva – vi jobbar ju ändå med fiktion.
Autenticitet är något vi återkommer till senare i vårt samtal, eller rättare sagt övertron på autenticitet som ett egenvärde inom filmskapande. Förra året kom det in nästan 400 kortfilmsansökningar som Petersén behövde ta ställning till, av dem beviljades 24 stöd. Jag undrar vilka de vanligaste misstagen är bland de projekt som inte beviljas stöd.
– Man vill bli omskakad av en filmupplevelse. Man vill ha en engagerande berättelse, se ett eget uttryck, minnesvärda bilder som etsar sig fast på näthinnan. Gör något som går igenom bruset! Att någon har varit med om något, att en film är autentisk – who cares! Autenticitet kan jag få hemma vid köksbordet, skriv en film i stället – herregud hitta på något! Inom kortfilm finns också möjligheten att inte slaviskt förhålla sig till klassiska berättarkonventioner. Visa något nytt, blås skallen av publiken, ta ut svängarna rent filmiskt. Om du nu vill jobba som regissör är det viktigt med ett eget uttryck, tänk inte så mycket på vad andra gör.
Är vi duktiga på det i Sverige, alltså att ha ett eget uttryck och inte tänka på vad andra gör?
– Jag tror vi kan bli bättre. I vissa ansökningar som kommer in är uttrycket och storyn nästan sekundär. Man kan inte tro att ett projekt ska bli beviljat stöd bara för att filmen har ett viktigt ämne. Att en film handlar om psykisk ohälsa eller rasism räcker inte såvida du inte har något intressant att berätta. Finns det en story som engagerar? Går den igenom bruset? Finns det någon form av ambition att beröra? Annars kan man väl lika gärna skriva en viktig insändare? De som beviljas stöd av oss ska ju vara Sveriges spjutspets av filmare: de som ska flytta fram gränserna för hur bra svensk film faktiskt skulle kunna vara.
Är det alltid de bästa som får stöd?
– Det är åtminstone tanken. Ambitionen är att ge stöd till de mest relevanta och intressanta projekten, som gör precis det som Harry Schein en gång i tiden satte upp som mål.
På Svenska Filminstitutets hemsida kan man läsa Harry Scheins kvalitetsbedömningar, som än idag, trots att de togs fram på 60-talet, är goda riktmärken enligt Petersén.
Harry Scheins kvalitetsbedömningar: Förnyelse av filmens uttrycksmedel och formspråk – Angelägenheten i filmens ärende – Intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik – Graden av psykologisk insikt och andlig nivå – Lekfull fantasi eller visionär styrka – Episka dramatiska eller lyriska värden – Den tekniska skickligheten i manus, regi och spel samt övriga artistiska komponenter hos film.
Hur ser det ut med genrer? Låt säga att du i år beviljar stöd till 15 kortfilmer, måste det då finnas en bredd i utbudet?
– Absolut. Det ska finnas en bredd i genrer, teman och uttryck. Det ska även finnas en geografisk spridning över landet.
Tror du att din personliga smak påverkar urvalet?
– Nej, mina personliga preferenser är egentligen helt ointressanta i sammanhanget. Som konsulent anser jag att det som utgör en tio av tio-film är att den är precis vad den vill vara, oavsett om jag gillar den eller inte. Skit samma vad jag har för personliga preferenser. Att någon som ska söka filmstöd hos mig frågar vad jag har för smak är lika befängt som att fråga mig om mina sexuella preferenser. Det hör liksom inte hit – jag kanske är helt pervers liksom.
Nja. Det är väl inte riktigt samma sak?
– Det är ändå jämförbart. Det jag menar är att det är filmarnas filmer, inte mina. Jag är här för att hjälpa dem, inte för att pådyvla mina idéer. Mitt mål är att hjälpa filmskaparna oavsett om de vill göra en supersmal film för någon obskyr festival, en film som ska gå upp på bio eller en SVT Play-favorit som ska underhålla den breda massan. Sen är det ju så att jag inte heller är helt ensam i bedömningen av ansökningarna. Besluts diskuteras och vägs tillsammans med de andra konsulenterna, med min chef, resten av produktionsstödsenheten och med en controller, men i slutändan är beslutet mitt.
Vad är en controller?
– En Controller tittar på projektets genomförbarhet och analyserar vad projektet skulle kosta att genomföra.
Axel Petersén berättar att en av anledningarna till att han sökte jobbet som konsulent var att han, efter att ha undervisat om film, insåg hur givande det var att dela med sig av sin erfarenhet. Efter tjugo år som filmskapare kände han att hans kunskaper faktiskt kunde komma andra till gagn. Det handlar, förklarar han, inte om att bestämma var skåpet ska stå, utan snarare om att använda sina egna erfarenheter för att vägleda andra i att nå sina visioner. Att få vara en del av andras process på det sättet beskriver han som extremt givande.
Något Petersén särskilt uppskattar i sin roll som konsulent är att få ta del av den yngre generationens syn på filmskapande. Han upplever att det finns ett starkt engagemang och en optimistisk inställning till film som konstform hos den nya generationen.
– Trots det rådande, till stor del väldigt negativa diskussionsklimatet, där många beklagar sig över streamingjättar och dalande biosiffror och sånt, finns det ett behov av att uttrycka sig hos den nya generationen filmare. De unga tror på filmen. Det är otroligt upplyftande. Om den attityden kan översättas till filmiskt berättande, då har vi vunnit. Eller vi och vi, då har de vunnit. Då kan det bara bli bättre. Och det är en energi som inte är kopplad till någon ungdomlig naivism. De tar filmen på blodigt allvar. Att vara konsulent i en sån tid är väldigt livgivande.
Det låter som att du trivs väldigt bra med jobbet som konsulent?
– Absolut.
Kan du förklara vad som menas med ”nya format”?
– Nya format är allt det som vi kanske inte ens vet vad det är än, annars är det ju inte nytt. VR var till exempel nytt när det kom. Det kan också handla om videoinstallationer som är nyskapande. Men det kommer väldigt få sådana ansökningar. Jag kan nog räkna dem på ena handen sen jag började som konsulent.
Vad har du mer gjort idag, utöver att leta efter din hemdator?
– Jag har haft veckomöte med min närmsta chef och controllern som jag jobbar med där vi har gått igenom alla projekt som ligger inne för bedömning. Nu var det väldigt många projekt eftersom vi har haft deadline för Moving Sweden projektstöd som är två gånger om året. Efter att ha gått igenom dem så kollade vi vår budget inför våren för att få en överblick för att se hur många projekt vi kan tänkas bevilja stöd till. Vanligtvis kommer det inte så mycket ansökningar på kortfilm i maj och juni, det är nu som ansökningar kommer eftersom folk vill spela in sina filmer under sommaren. Sen kommer det en rush igen i augusti och september. Efter det svarade jag på mejl och tittade på en klippning av en kortfilm. Sen efter lunch var det ett annat möte med en producent som sökt utveckling för Moving Sweden och så läste jag tre kortfilmsansökningar.
Det låter som en rätt spretig arbetsdag?
– Ja, lite spretigt är det, men vanligtvis är veckodagarna lite mer strukturerade. Måndagar och tisdagar är generellt läsdagar, och då delar jag upp det så att jag under en dag enbart ägnar mig åt kortfilmsmanus och den andra dagen läser jag bara Moving Sweden-ansökningar. Onsdagar och torsdagar är vanligtvis mötesdagar och på fredagar sysslar jag med administration.
Drygt två månader efter att Axel Petersén utsågs till konsulent kammade hans senaste långfilm Syndabocken hem sju Guldbaggar. Trots alla priser och fina recensioner var det inte en film som drog en särskilt stor publik till biograferna. Jag undrar hur Axel Petersén som filmskapare känner kring det.
– Svår fråga med många olika svar beroende på vem eller vilken del av mig du frågar. Generellt har jag inte haft så mycket föreställningar om att mina filmer ska bli biosuccéer. Men med Syndabocken fanns det ändå en ambition att göra en film som inte var svår. Det är ju lite action och sex och framåtlutad spänning. Det är 90 minuter soldränkt eskapism, jag tänkte att det skulle gå hem.
Klockan börjar närma sig 16 och Axel Petersén ska snart iväg och hämta barn på skolan. Jag undrar om han avslutningsvis vill tipsa om någon svensk film. Han funderar ett tag.
– Jag vet inte riktigt, det är svårt med tips, som tjänsteman kan det vara lite känsligt, nämner jag en måste jag nämna alla. Jag kan ju tipsa om en av mina egna, hade du sett Toppen av ingenting som jag gjorde med Måns Månsson?
Är det den som har en koppling till Egypten?
– Nej det är Under pyramiden, den kan du strunta i. Men Toppen av ingenting borde du se.
