Under årets upplaga av Berlins filmfestival deltar den tunisisk-kanadensiska regissören Meryam Joobeur i juryn för festivalens tävlingssektion Perspectives som lyfter fram nya talanger och debutanter. Joobeur debuterade själv med sin hyllade film Who do I belong to på festivalen förra året. Ett klaustrofobiskt drömskt traumadrama från nordöstra Tunisien där en liten familj behöver hantera att deras två äldsta söner anslutit sig till IS i Syrien och att bara en av dem återvänder hem.
I filmen finns en sekvens när mamma Aicha (Salha Nasraoui) ligger i ett upptrampat grönt fält och krampaktigt omfamnar sitt barn, med ansiktet bortvänt från betraktaren. Ett motiv som utkristalliserar skörheten och styrkan i föräldraskapet. Jag börjar med att fråga Joobeur om varför hon ville skildra föräldraskap och moderskap utifrån en historia om skuld?
– Att ens barn ska begå ett brott eller orsaka en annan människa skada på det sätt som Mehdi gör i filmen är ju din värsta mardröm som förälder. Jag har inte själv barn och det hade nog varit svårare för mig att göra den här filmen om jag hade haft det. Men jag har alltid varit fascinerad av relationen till våra föräldrar och hur den formar oss.
Joobeur skrattar till och tillägger att hon brukar skämta med sina vänner om att vi tillbringar majoriteten av vårt vuxna liv med att försöka förstå vår barndom.
Du återvänder till samarbetet med skådespelaren Mohamed Grayaâ som också spelade i din kortfilm Brotherhood som Oscarsnominerades i kategorin bästa kortfilm 2018. Hur var det att arbeta tillsammans igen?
– Mohamed har en fantastisk själ och en otrolig närvaro. Jag skulle kunna fortsätta arbeta med samma ensemble om och om igen eftersom jag är mer intresserad av att gå på djupet med samma personer. För oss handlade det om att gå tillbaka in i samma värld och samtidigt utforska ett nytt universum ihop.
Filmen använder ofta kort skärpedjup som ger en mjuk känsla. Samtidigt är det som om någon har dragit med sand över linsen, som om ett ytlager slipats bort och lämnat kvar den här nakna känslan. Hur kommer det sig att du valde norra Tunisien för inspelningen av filmen?
– Det var delvis en slump. Det är byn där de tre bröderna Malek, Rayene och Chaker Mechergui, som spelar bröderna i filmen, bor. Jag blev förälskad i platsen som rymmer både träden, fälten, bergen och havet. Det finns platser i naturen som känns majestätiska och råa på en och samma gång. Vad fotografen Vincent Gonneville och jag försökte göra var att översätta visuellt vad vi själva upplevde och vi kände oss alla väldigt exponerade i den här miljön.
Trots att de två bröderna går med i islamistiska IS så är den religiösa komponenten relativt frånvarande från filmens handling?
– Jag var mest intresserad av att det skulle vara en extrem handling. De kunde ha gått med i en kult eller begått ett mord också. Men det tar många år att göra en film och när jag skrev manus var IS ett väldigt påtagligt ämne. För mig var det religiösa aldrig centralt men däremot är andligheten väldigt närvarande.
Hur då?
– Genom mamman i filmen, genom hennes kontakt med naturen och det undermedvetna. När folk frågar varför jag har gjort en film som rymmer magisk realism så är mitt svar att i samhället där jag filmade så tror folk på den här typen av andlighet. Det är deras verklighet. Sättet på vilket de ser världen är genom andar och intuition. Om någon tror på att man kan läsa framtiden i en kaffekopp, är inte det verklighet då?
Innan visningen av filmen sa du att vi som publik borde släppa vår vilja att förstå världen på ett logiskt plan och istället ge efter för filmen. Varför valde du att introducera filmen på det sättet?
– När min pappa som är en väldigt logisk person såg filmen för första gången så försökte han att begripa allting. Efteråt insåg vi att han borde se den igen och bara ge efter för det är en film som ska kännas. Ibland är allt man behöver en tillåtelse att släppa taget.
Men om det inte finns något att förstå, varför gör vi filmer?
– Jag tror fortfarande att det finns saker att förstå. Att omfamna det okända är kanske en av de mest grundläggande sakerna vi behöver förstå. Sen rymmer filmen frågan om lojalitet, kärlek, personligt ansvar och identitet. För Aicha är moderskapet en identitet men självbilden krackelerar när sonen återvänder hem och har gjort saker man inte ens vill föreställa sig. Konst handlar om att formulera frågan så att den som engagerar sig med verket själv kan få reflektera. Det finns grundläggande andliga sanningar men hur vi kommer fram till dem eller hur vi tolkar dem är individuellt. Det handlar om att vara en spegel.
Tunisien är ett av de länder där störst rekrytering till IS skett vilket är ett frågetecken för många. Precis som föräldrarna i filmen så undrar man, varför lämnade Mehdi?
– Filmen handlar mer om att vara ett barn. Mehdi skyller, precis som mamman, på den auktoritära pappan medan han beskyller mamman för att ha skämt bort barnen. Jag har alltid varit fascinerad av att utforska skuggarbete, att titta på saker i oss själva och i dem vi älskar som vi inte vill se. Ibland känner jag mig överväldigad av allt det hemska som pågår i världen. Vi känner oss hjälplösa. Det enda svaret jag hittade är att det börjar med mig. Jag var länge besatt av att vilja hela människor runtomkring mig, att fixa mina föräldrar, mina vänner. Men i den besattheten glömde jag bort min egen skit. Att göra den här filmen handlade om att sätta upp en spegel framför mig själv.
Vem är Reem (Dea Liane) i filmen? Den tysta kvinnan i niqab som följer med Mehdi hem. Först hoppas man tillsammans med mamman att det faktum att han valt att ta hand om den här kvinnan innebär ett försök till botgöring. Men med tiden inser man att hon inte pratar, inte äter. När lillebrodern säger att han inte vill gå hem på grund av Reem så framstår det som att han kanske ger uttryck för att inte vilja möta den skugga som hänger över hemmet. Finns Reem ens på riktigt?
– Jag är förtjust i alla tolkningar men jag dras till idén att hon är Mehdis skugga. Alla kan se henne men samtidigt kanske deras interaktion med Reem är deras interaktion med honom. Att kalla henne för ett spöke vore att minimera hennes komplexitet. Hon är hans skuld. Från en mänsklig aspekt är det enda sättet att närma sig en skugga att vara varsam mot den. Vanligtvis är skuggdelen i oss den mest sårade delen.
Reems karaktär fick mig också att tänka på iransk-amerikanska Ana Lily Amirpours A girl walks home alone at night i vilken en ung kvinnlig vampyr går runt iklädd slöja och attackerar män på nätterna. Slöjan, som ofta är ett uttryck för förtrycket av kvinnor i Iran, blir till en skräcksymbol som hemsöker det egna samhället. Vad är niqabens roll i Tunisien idag?
– Vad som är intressant i Tunisien är att innan revolutionen 2011 så fanns det nästan inga niqabs. Religionen var ganska förtryckt och kvinnor tilläts inte ha slöja i skolan. Det var först efter revolutionen som jag började se användningen av niqab i Tunisien. Nu har det närapå försvunnit igen. Efter arabiska våren fanns det så mycket osäkerhet och rädsla i samhället, folk behövde bara något att hålla fast i. Det är därför behovet att omfamna det okända utgör den mest grundläggande sanningen. För det mesta är vi så rädda för det okända att vi bara håller fast i något, vad som helst. Att se niqabs i Tunisien kändes som ett uttryck för rädsla. Vad ska hända politiskt, ekonomiskt, kulturellt? Låt mig gripa tag i något, religion eller ideologi, som ett sätt att göra verkligheten vettig igen. Om man tänker på det, när man är rädd vill man gömma sig och på ett sätt erbjuder niqab det perfekta gömstället.
Det är väl det som gör niqaben så skrämmande i filmen, den symboliserar något som döljs men frågan är om vi vill se vad Reem och Mehdi varit med om.
Vid det här laget knackar det på dörren och personalen gör oss uppmärksamma på att tiden för länge sedan tagit slut. Joobeur lägger till att hon verkligen tycker om Reems karaktär i filmen och känner sig dragen till henne. Jag avslutar med att fråga om hon känner till Morran i Mumintrollen.
– Nej, vem är det?
En ledsen och ensam varelse i en finlandssvensk sagobok. Hon drar runt i långa kjolar och där hon går fryser marken till is. Hon hemsöker den lyckliga familjen i sagan likt en skugga tills de en dag inser att allt hon söker efter är värme och sällskap.
– Du måste skriva ner namnet, jag vill kolla upp henne.
Med en lapp med Morrans namn på i handen tar vi farväl innan Joobeur ska vidare till nästa visning.
