På armlängds avstånd är en satirisk framtidsskildring i tre delar där den icke kommersiellt gångbara kulturen har nedmonterats. Kulturdepartementet har slagit samman med näringsdepartementet, politiker tvingar symfonimusiker att enbart spela ABBA, Dramatens skådespelare har fått jobb på Hemköp och poeten Bob Hansson, som inte längre har en plats på Sveriges Radio, framför nu sin lyrik i parker inför ointresserade främlingar.
Serien hade premiär på Göteborgs filmfestival, bara en dag efter att kulturminister Parisa Liljestrand höll ett tal som debatterats flitigt på landets kultursidor. Talet har uppfattats som en signal om att svensk film behöver bli mer kommersiellt gångbar, finansiera sig själv i högre grad och förändra sina ekonomiska prioriteringar. Flera skribenter har dragit paralleller mellan talet och den dystopiska bild av kulturens framtid som framställs i just På armlängds avstånd.
FLM har träffat seriens manusförfattare Theodor Österberg, utbildad vid Stockholms konstnärliga högskola, som berättar om manusprocessen, hur han ser på kulturpolitik och hur det är att ta emot kritik från sin faster.
När och hur kläcktes idén till På armlängds avstånd?
– Grundidén föddes 2023 under kulturdebatten i Norrköping, när skattemedlen till kulturlivet skars ner. Producenterna Maria Larsson Guerpillon och Charlotte Most på bolaget MostAlice reagerade starkt och kontaktade Jimmy Olsson, och tillsammans utvecklade de ett koncept. Sen togs jag in som manusförfattare. Jag tackade ja mest eftersom jag var i desperat behov av jobb! Till en början tänkte jag att idén var helt ogenomförbar och väldigt präktig. Jag var helt ärlig rätt tveksam initialt men med min ekonomiska situation blev jag nästan lite tvingad att bli aktivist. Inte det att jag inte tycker att frågan är viktig, för det gör jag, men det fanns vissa frågetecken runt hur vi skulle genomföra projektet. Vi hade en minimal budget och väldigt lite tid att skriva manuset. Dessutom fick vi vänta länge på finansiering. Till slut fick vi grönt ljus från SVT i september 2024 och började filma redan i oktober, så själva manuset skrevs på bara en månad, innan dess fanns det mest skisser. När vi väl började skriva manuset var processen ganska speciell eftersom flera kända personer spelar sig själva och driver med sina egna personas. Till exempel var det självklart att Anna Odell skulle spela en känd konstnär, då hennes konst ofta utforskar hennes egen identitet. Därför var det viktigt att involvera henne i manusarbetet. Andra roller bestämdes mer spontant, avsnitten inleds med en ironisk monolog, ursprungligen skriven för en ”valfri kändis”, helst en aktuell influencer. När det inte gick att lösa fick vi oväntat en ingång till Alexander Rybak och anpassade oss efter det.
Tuva Novotny, som i serien spelar VD:n för produktionsbolaget Nordic Content Kings, har i en intervju med SVT sagt att hon hoppas att serien väcker dialog och skapar en gemensam grund där ingen känner sig exkluderad. Delar du den ambitionen?
– Jag håller med om det mesta men jag tror att det är omöjligt att skapa något som inte exkluderar någon. Vi som skapat serien vill givetvis att en dialog ska uppstå där smartare människor än oss kan positionera sig i kulturdebatten och föra den framåt. Personligen har jag inte några tydliga svar om hur kulturpolitik ska fungera i praktiken. Jag vet ju inte hur litteraturstödet ska skötas eller hur nycirkus ska finansieras, men jag hoppas att serien kan fungera som en tramsig murbräcka för en klokare diskussion. Jag ser mig själv som en narr i frågan som pekar på problemet, men sen rycker på axlarna utan att ha någon lösning. Jag tycker också att det är bra att serien kritiseras. En skribent menade att den visar på kulturelitens klagosång, och det tycker jag är bra. Det är viktigt att vi inom kulturen förstår hur vi betraktas.
Hur har serien blivit bemött?
– Avsnitt två inleds med att Alexander Rybak läser upp tittarkommentarer och det är ungefär så den verkliga kritiken har sett ut. I serien så menar tittaren ”Magdalena från Södermalm” att serien är superviktig och aktuell medan ”Johan från Tierp” menar att serien är SVT-propaganda. Lite så har de kommentarerna sedan premiären sett ut. Vi har fått beröm från väntat håll, tidningen Arbetet älskade den, chock! SVD kritiserade serien för att vara för smal och att den inte når utanför kulturbubblan, medan Expressen menade att den ger en elitistisk nidbild och kan spä på kulturhatet. Så vi har blivit anklagade för att både stryka medhårs och mothårs.
Hur tar du emot kritiken?
– Manusförfattaren Theodor Österberg älskar kritik, han känner att debatt och starka åsikter är målet. Personen Theodor Österberg tycker däremot att det är jättejobbigt och väldigt ångestframkallande. Det är två olika hattar. Viktigast är nästan vad min familj tycker, min faster sa ”Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, jag kan inte bedöma om det är bra eller dåligt men det är ju kul att du fick träffa kändisar”. Då undrade jag om vi kanske på vissa plan hade krånglat till det för mycket. Jag upplever att vissa även har problem med att vi har blandat genuina budskap med ironi. Vi har till exempel inte framställt kulturutövare som självupptagna tiggare av misstag, som vissa verkar tro. Det är med flit. Hela frågan om statligt stöd är klurig, det finns ju folk i kultursektorn som kommer från pengar och som får statligt stöd, det kan irritera mig personligen. Sen är det också så att majoriteten av all konst är ointressant. Det tycker väl alla? I grunden tycker jag till exempel att performancekonst är ointressant men samtidigt har jag samma inställning till konstnärlig frihet som jag har till religionsfrihet, även om majoriteten av konst och trosuppfattningar inte är för mig, har de rätt att skyddas.
Måste det ske med statliga medel?
– Jag vet inte riktigt, det där är klurigt. De statliga stöden är inte optimala. De är svåra att få, tillgängliga för få och eftersom det finns så få konsulenter vars personliga smak påverkar besluten. Det är ett känsligt system.
Så hur ska det fungera?
– Jag kan bara utgå från mig själv, i en perfekt värld skulle det vara lite enklare att få tillgång till stöd. Och om stödet kommer från staten eller inte spelar egentligen ingen roll, så länge den konstnärliga friheten inte rubbas. Det enda som jag tydligt vill är att politikerna ska tycka att det är viktigt att det finns svensk film över huvud taget. Jag vill inte att kulturen ska betraktas som en elitistisk hobby som inte berör någon. Om det finns en fri aktör på marknaden som låter mig göra vad jag vill så får de gärna ringa mig men att bara kasta oss i händerna på streamingjättarna funkar inte.
Theodor skruvar obekvämt på sig
– O gud nu blev jag nervös, jag vill ha jobb hos Netflix också, jag hatar inte Netflix direkt. Om de ringer mig imorgon jobbar jag gärna för Netflix. I slutändan antar jag att det bara handlar om att jag vill göra film…
Theodor tar av sig sin Earl Grey-keps och kliar sig i kalufsen innan han fortsätter.
– Det känns lite fånigt att jag sitter här och är så präktig. Det är lite töntigt att ha en åsikt, i alla fall ur ett humorperspektiv. Men jag har ändå en åsikt i frågan och jag vill inte provocera, i slutändan vill man väl bara bli omtyckt.
Han skrattar nervöst och drar handen genom håret.
– …. Oh herregud, vad är det jag säger?
På armlängds avstånd sänds i tre avsnitt om en kvart vardera. Hela serien finns att se på SVT-play.
