Guldbaggen firade 60 år men firade vi rätt vinnarfilmer?

Vad gör man egentligen på en tillställning som Guldbaggegalan? Speciellt när det är 60-årsjubileum! Jag har fortfarande inget vettigt svar på den frågan. Det är i varje fall svårt att inte känna sig som Bridget Jones på förlagsfesten när man stapplar in i salongen på Cirkus i alldeles för höga klackar och lite för långa kostymbyxor. Addera ytterligare förvirring och fumlighet, subtrahera Hugh Grant och Colin Firth. När jag tar min plats hör jag plötsligt ett fräsande: “Ni får faktiskt vara försiktiga!”. Då har jag av misstag puttat till kvinnan på raden framförs gigantiska håruppsättning när jag passerat. Hon blänger surt under långa ögonfransar. Jag råkar välta en tom ölflaska som står på golvet och en kostymklädd äldre herre uppmanar mig också att “gå försiktigt”. Som tur (för min del) lättas kravet på försiktighet sedan upp, några timmar in på efterfesten. En annan man har däckat på en av stolarna bakom och ramlar sedan bort mot utgången. Under galans gång ser jag hur kvinnan med den ömtåliga, kolossala bullen på huvudet tillsammans med sina två väninnor verkar mer upptagna av sina telefoner än av vad som faktiskt sker rakt framför dom – de scrollar nämligen igenom porträtt på sig själva från röda mattan. 

Men – till galans höjdpunkter som utspelades live på scenen under kvällen! Levan Akin vann pris för bästa regi för filmen Passage och efter tillbörliga tack riktade till producenter, skådespelare och katter bytte han tonfall och använde tiden i tv-rutan till att uppmärksamma de över 46 000 palestinier som dödats i Gaza sedan oktober 2023. “Om det har blivit politiskt att försvara palestiniernas mänsklighet, så är det just politiska vi behöver vara för genom att vara det så försvarar vi också vår egen mänsklighet.” 

David Fukamachi Regnfors vann bästa manliga biroll (som FLM förutspådde!) för rollen som Julian i Hypnosen, och det var fint att se en häpen Loran Batti ta emot Guldpigans pris för årets nykomling. Att hans G – 21 scener från Gottsunda som med, för att citera juryn ett “helt eget formspråk” skildrar en av vår tids mest brännande frågor om tillhörighet och utanförskap blev slagen av Filip och Fredriks småputtriga film Den sista resan i tävlingen om Bästa Dokumentär är svårt att acceptera. Mindre kul var det också att Göran Hugo Olssons mastodontverk Israel Palestina på svensk tv 1956 – 1989 fick gå hem tomhänt. Det kändes även som om att det saknades nominerade titlar i de olika kategorierna. Exempelvis Henrik Hellströms Under trottoaren – stranden eller Karin Franz Körlofs kortfilm En hjältes död, som vann Startsladden på Göteborgs filmfestival förra året. Varför var inte denna ens nominerad till Bästa kortfilm? Körlofs adaption av Pär Lagerkvists novell är däremot uttagen i huvudtävlan på den prestigefulla kortfilmsfestivalen Clermont-Ferrand i Frankrike. Både Under trottaren liksom En hjältes död har ändå varit två av de mer egensinniga svenska filmerna från det gångna året. Under galan väcks tanken, varför har den svenska filmindustrin sådan beröringsskräck från det fantasifulla, det upphöjda? När kommer vi att tröttna på att bli skrivna på näsan? 

Efter att ha sett Markus Krunegård uppträda och blivit bjuden på en shot av en konferencier som tog sitt arbete på fullaste allvar så kanske det, vid närmare eftertanke, är svaret på vad man egentligen gör på en Guldbaggegala – man firar vinnarna. Det var 60-årsjubileum, det var glamour och rätt film vann just för ikväll, men vissa prissättningar i år kan kanske diskuteras.

 

 

Alla vinnare på Guldbaggegalan