Skådespelarna som kommer till paradiset.
Årets inleddes med högt tonläge och sågtandade argument – bokstavligt talat. Den kritiserade reformen som endast gjorde det möjligt för erfarna skådespelare att nomineras till Guldbaggen infördes lagom till galan 2024 då Mika Gustafssons Paradiset brinner vann bästa film, med tre debuterande nykomlingar i huvudrollerna! Filmens producent Nima Yousefi sågade senare itu baggen och gav varsin del till Bianca Delbravo, Dilvin Asaad och Safira Mossberg. FLM tycker dock att det kvarstår vissa problematiska aspekter med förkärleken för oprövade skådespelare och skrev om hantverkets mysterium och passade på att hylla David Fukamachi Regnfors insats som pitchcoachen Julian i Hypnosen, för vilken han nu nominerats i kategorin bästa manliga biroll.
Berlinale är över men prisgalornas politiska roll lär väcka mer kontrovers.
I januari 2025 kommer till sist den omtalade och hyllade filmen No other land av Basel Adra, Hamdan Ballal, Yuval Abraham och Rachel Szor till Sverige då den visas på Göteborgs filmfestival. Filmen som skildrar hur palestinier fördrivs från sina hem genom israeliska bosättningar på Västbanken prisades på Berlinale tidigare i år men efterspelet väckte hätsk diskussion och ledde till att en av filmens israeliska regissörer Yuval Abraham anklagades för att vara antisemit. Det satte tonen för året 2024 vars filmfestivaler präglats av politiska utspel i relation till Hamas attack 7 oktober 2023 och Israels efterföljande krig i Gaza där alltifrån Cate Blanchetts klänning i Cannes till Steve McQueens besök på Stockholm filmfestival dragits in debatten.
Alex Garlands Civil war är ett popkulturellt jippo för åsnor och elefanter.
Alex Garlands film Civil war hade svensk premiär i april och blev omdiskuterad för sin skildring av att inbördeskrig i USA då den utkom samma år som presidentvalet hölls. Filmen väckte debatt både hemma och internationellt – bjöd den på en politisk profetia eller en okunnig bild av krigsfotografers vardag? FLM:s Oscar Westerholm skrev insiktsfullt i sin recension om hur filmen nog spelar alla och ingen i händerna.
Festivalrapport från auteurernas huvudstad.
Arthousekulturen framhålls ofta som ett motgift mot Hollywoods slätstrukna produktioner men när Johannes Hagman besökte filmfestivalen i Locarno i augusti fick han anledning att fråga sig om inte auteurfilmernas återkommande troper och klyschor fått även detta filmsegment att alltmer likna en form av självupprepande studioproduktion? Blev 2024 året då vi tvingades inse att dagens snäva och ej riskbenägna finansiering av arthousefilm utvecklats till ett nytt studiosystem á la Hollywood?
Megalopolis: Ett misslyckande att välkomna och förundras över.
En eloge till distributionsbolaget Njutafilms som köpte in Francis Ford Coppolas omtalade, skandalomsusade och efterlängtade mastodonthaveri Megalopolis och sedan slog mynt av uppmärksamheten genom att trycka underfundiga affischer med både ris och ros som sagts om filmen internationellt. Först var det filmen alla skulle såga men så vände det helt om när alla kritiker trodde sig vara konträra genom att istället hylla Megalopolis som hade premiär i september. FLM:s Calle Wahlström tog en självständig medelväg och lät sig roas och fascineras samtidigt som han djupanalyserar de olika personernas medverkan i den över 30 år långa produktionen och konstaterade: ”Men har man förmågan att för en stund separera produktion och färdigt verk går det inte annat än att konstatera att Megalopolis även som misslyckad och ofta oartikulerad filmkonst i alla fall är ett stycke originell konst.”
Låt oss hedra att Ridley en gång gjorde en riktigt bra film.
Det blev oundvikligen ett ganska amerikanskt år i år. Två personer som ingen längtat efter att se igen: tillträdande president Donald Trump eftersom han är en fascistisk populist och general Maximus eftersom han var så bra i Gladiator I att vi hellre hade varit utan en uppföljare. Förvisso återuppstod han inte i tvåan men istället gjorde hans son Lucius (Paul Mescal) entré på Colosseums scen i november. År 2024 kommer bli ihågkommet som året då vi kände att det var dags att lägga vita huset bakom oss, och då menar vi inte bara det nyklassicistiska presidentpalatset i Washington utan snarare Kapitolium i antikens Rom. Nästa år blickar vi framåt hörrni!
