SIRI: Vi har båda sett årets Guldpalmsvinnare Anora av Sean Baker. Strippan Anora hittar kärleken (och möjligheten till en klassresa) när hon träffar oligarksonen Ivan, och i en vecka super och snortar de hejvilt, har massa sex, gifter sig till och med i Vegas. Allt är möjligt, allt är tillgängligt. Kalaset vänds dock upp och ner när hans ryska familj får reda på giftermålet. Om första halvan av filmen är en flådig utekväll med sin sockersöta estetik, så är andra halvan den fruktansvärda baksmällan. Anora har hyllats internationellt, men här i Sverige har filmen blivit mer negativt mottagen. Rasmus Landström menar till exempel i Aftonbladet att “bristen på samhällskritik gör filmen korkad” och kallar den för Putinpropaganda. Essy Klingberg i SvD lyfter också bristen på autenticitet i skildringen av sexarbetare, då den är “helt befriad från hallickar, trafficking och sexuellt våld”. Men handlar Anora främst om Ryssland och sexarbete? Vad tänker du om allt detta, Oscar?
OSCAR: Jag hade väldigt roligt när jag såg Anora, faktiskt, det brukar jag inte ha med Sean Bakers filmer. Baker skulle kunna vara 2000-talets mest överdrivet hyllade filmskapare, men Anora var förvånansvärt fartfylld och färggrann. Dessutom föll jag verkligen pladask för Igor, den oväntat ömsinta ryska gorillan som motvilligt tvingar Anora till underkastelse. Men visst, sedan har vi det där med trovärdigheten och filmens eventuella konstnärliga värde. Där tycker jag det står betydligt sämre till. Skildringen av sexarbete i New York är, som Klingberg påpekar, på sin höjd bristfällig. Och att Igor (hur gulliga valpögon han än kan tänkas ha), som faktiskt begår ett övergrepp mot Anora får någon slags upprättelse i slutet känns bara … fel? Men det som stör mig mest, och detta är ett genomgående problem i Bakers hela filmografi, är regissörens nästintill heroiska arbetarklass-porträtt. Som jag tolkar det består filmens kärna av att Anora – som spelas mycket bra av Mikey Madison, även om jag ärligt talat föredrar hennes insats som skogstokig tonåring i tv-serien Better things – lyckas förbli ädelt självständig även om hon erbjuds att smutta på ryska oligarkmiljarder. Trots att historien är ett påkostat spektakel – filmen vaskar pengar i lika hög grad som Ivan, eller Vanja som han kallas – kan inte Baker låta bli att vara så där skenheligt indie-moraliserande. Jag är så otroligt trött på det.
SIRI: Indie-moraliserande må stämma men jag tolkar det dock som att det är Vanjas oligarkföräldrar som kommer emellan, de kan inte acceptera att deras son gift sig med en strippa. Hade det inte varit för att föräldrarna tvingade turturduvorna att annullera äktenskapet så hade Anora nog gärna smuttat i sig lite oligarkmiljarder.
Porträtteringen av sexarbetare i New York känns absolut långt ifrån en hård verklighet. Men samtidigt – är det filmens, eller fiktionens, uppgift att alltid visa fullkomlig autenticitet? Och behöver avsaknad av autenticitet nödvändigtvis vara en brist? Sean Baker har valt att skildra en sida av sexarbetet, som förmodligen är väldigt få sexarbetare “förunnat”. Men det är kanske en annan diskussion.
OSCAR: Det finns ändå något med Bakers sammantagna filmgärning som gör att jag tycker att man kan kräva ett mer nyanserat porträtt av amerikansk arbetarklass. Men det finns något avpolitiserat över hans filmer (snackar någon någonsin om politik i en Baker-film?) som jag tycker börjar bli besvärligt. I både Florida project och Anora är Disney World en viktig referens, kanske främst i den förstnämnda, men jag tolkar detta som ett försök att finta publiken. Baker skildrar arbetarklass, visst, och en ovanligt utsatt sådan, sexarbetare, men han skildrar sällan verklig ekonomisk misär. Disney-kulissen är bara ett enkelt sätt att skildra att någon drömmer sig bort till en bättre värld. Dikotomin mellan drömvärld (Disney-slott) och hård verklighet (Brooklyn-lägenhet?) känns bara för sökt.
Men samtidigt är karaktärerna varma i New York-proletärkläderna . Folk svär, klär sig sjaskigt, har väldigt mycket sex (fördomen om att underklassen fortökar sig som kaniner), beter sig på ett vulgärt sätt som trotsar den borgerliga världens inrutade sociala koder. I själva verket är socialt utsatta grupper den ultimata indie-rebellen. Anora slutar ju mycket riktigt med att Ani ber oligark-klanen att fara och flyga, vilket gör att pappa oligark brister ut i ett frejdigt skratt. Han förstår att hans rikedom, hans inflytande och makt, bygger på förtryck och förljugenhet. Men Ani är, likt en existentialistisk hjälte, trogen sitt verkliga jag. Hon tar med andra ord ingen skit, och hon lever hellre fattigt och autentiskt än rikt och förljuget. Det är vackert, såklart, jag blir glad av att se det, jag hejar på henne. Men det känns ungefär lika etiskt utmanande som en Colin Nutley-film.
SIRI: Filmerna känns absolut romantiserade, men samtidigt vet vi redan att systemet som Bakers personer lever i förtrycker dem. Baker kanske är ute efter att skildra någonting helt annat. Vi ser världen ur Anoras ögon, ett ungt och möjligtvis politiskt omedvetet perspektiv, hon kanske inte tänker på sig själv som förtryckt då detta är hennes vardag. Det gås miste om skildring av ekonomisk och annan typ av misär vilket absolut kan vara en brist. Men kanske vill Baker skildra henne på just det viset, ur hennes egen blick.
Anora skildrar känslan av att inte ha makt över sitt eget liv. Hon träffar Ivan och tillbringar en drömsk vecka med honom, får en smak på ett annat liv som finns därute, där allting är möjligt. Den pastelliga scenen där paret besöker godisbutiken på Coney Island känns symbolisk för hela deras tillvaro; de får plocka på sig hur mycket godis de vill. Lite som Hans och Greta, innan häxan (i detta fall oligarkföräldrarna) dyker upp.
Tillvaron slår över från neonljus till grå betong. Hon har inte makten över sitt eget liv då det var Ivan som tog henne till flärden, hans föräldrar som bestämmer att hon inte får vara med längre. Till exempel scenen där “gorillorna” kommer för att hämta hem Ivan och hon blir fastbunden. Hon skriker och skriker, sparkar och slåss men det spelar ändå ingen roll. Ju mer hon sparkar desto hårdare blir hon bunden. Hon kan inte påverka sin egen tillvaro och i slutet hamnar hon återigen vid ruta ett, vid sin nedgångna lägenhet i Brighton Beach. Denna känsla är kanske tagen ur ett utsatt perspektiv – att försöka springa ifrån men jämt bli satt på plats av människor med mera pengar och makt. Känslan av att inte kunna påverka sitt öde.
OSCAR: Jag vet inte om jag tycker att Hans och Greta-analogin funkar. Är Vanja verkligen Hans? Är han inte häxan? Det krävs inte särskilt mycket för att han ska lämna Ani vind för våg och söka tröst hos en av hennes kollegor. När hans päron ploppar upp i USA tvekar han inte ett ögonblick på att skilja sig.
Bakers arbetare är alltid så ädla, de böjer sig inte för något yttre tryck, och håller sig alltid torra bakom öronen. För en gångs skull hade jag velat se honom ta ut svängarna. Skildra en arbetare på ett osympatiskt sätt, låta dem påverkas av pengar och makt. Till och med ärkesvinet i Red rocket är en hygglig prick när allt kommer omkring. Ani förblir endimensionell, trots att Madison är en duktig skådis. Baker gör någon form av feel good för den präktiga kulturella medelklassen, som vill känna medlidande med sämre bemedlade samtidigt som de bjuds på Guldpalmsbelönad underhållning. Anora känns lika ärlig som en välgörenhetsgala för hemlösa i New York anordnad av Donald Trump.
SIRI: Vi är dock båda överens om att Anora är en mycket, som du Oscar sa, fartfylld och färggrann upplevelse. Guldpalmsvinnaren kanske kommer att förbli en vattendelare, i alla fall här hemma i Sverige. En film som väcker olika slags tankar är ändå positivt.
Anora har svensk biopremiär den 6 december.
