En vänlig men jäktad pressperson upplyser mig om att mina frågor inte får dra ut på tiden. Regissören Costa-Gavras har haft en hektisk förmiddag med flera andra intervjuer och snart väntar en lunch. Dessutom, tillägger hon med sänkt röst, är han 91 år gammal.
Den man som möter mig i hotellets salong verkar dock inte ha en tanke på att morgonen skulle ha varit påfrestande eller att han skulle vara i behov av förtäring. Iförd en elegant kavaj, med en röd scarf som accentuerar de klarblå ögonen, frågar han artigt om jag föredrar att slå mig ner i den högra eller vänstra soffan innan vi inleder vårt samtal.
Constantinos Gavras, mer känd som Costa-Gavras, föddes på ön Peloponnesos i Grekland 1933. Hans fars medlemskap i kommunistpartiet gjorde det omöjligt för honom att studera på universitetet i Grekland och han migrerade därför som artonåring till Frankrike. Efter studier i litteratur sökte han till filmskolan IDHEC och 1965 debuterade han med spänningsfilmen Dödens kupé. Det internationella genombrottet kom 1969 med den politiska thrillern Z – han lever, baserad på en bok av Vassilis Vassilikos som skildrar mordet på den grekiska oppositionella politikern Grigoris Lambrakis. Costa-Gavras har sedan dess gjort ett tjugotal filmer, ofta med spänningsladdad och politisk klangbotten. På senare år har han rört sig mellan dialogdrivna dramer som Adults in the room (2019), om när Greklands finansminister Gianis Varoufakis försökte rädda landets ekonomi i kölvattnet av finanskrisen 2009, och den mer melankoliska pärlan Eden (2009) i vilken Riccardo Scamarcio i rollen som tystlåten migrant reser västerut genom Europa i . För sin formidabla arbetsinsats förlänas Costa-Gavras denna höst med Stockholm filmfestivals hederspris.
Under festivalen visas hans senaste film Last breath (2024) i vilken en fransk författare vid namn Fabrice (Denis Podalydès) lär känna läkaren Augustin (Kad Merad) som ansvarar för en palliativ vårdavdelning. De två männen finner en ögonblicklig vänskap. Under tiden som Fabrice förbereder sig för lanseringen av ett debattprogram, där just frågor om döden och åldrade ska avhandlas, bjuder Augustin in honom att följa arbetet på avdelningen. Berättelsen drivs framåt av de samtal som Augustin och Fabrice för om hur man kan acceptera hädangången, även som läkare för vilken döden ofta ses som ett misslyckande i arbetet.
Jag skulle gärna vilja tala med dig om döden om det går bra?
– Självklart, jag sitter ju fortfarande här, replikerar Costa-Gavras med ett litet skratt.
Fabrice uttalar i filmen att döden är den sista kontinenten som vi har att erövra på 2000-talet.
– Den sista kontinenten att erövra för samhället vill säga, inte för de döda. De har redan rört sig vidare även om de stannar kvar i våra minnen.
Jag uppfattar det som att filmen vill visa på att vi saknar ett språk för att tala om döden men undrar om det egentligen är ett språk för livet som vi skulle behöva uppfinna?
– Det är ett språk för livet som vi saknar. För mig handlar det om människorna som är kvar eftersom döden inte existerar för de döda, för dem är det redan över. Döden är däremot högst påtaglig för de levande. Det är viktigt att acceptera det. Men det finns ingenting i våra samhällen, i våra familjer eller i våra skolor som förbereder oss inför detta, vilket är tragiskt. Vi vet inte hur vi ska avsluta.
Det är lätt att förstå valet att skildra en palliativ vårdavdelning för att rama in de frågor som döden ställer oss inför. Men efter att ha sett klart filmen undrar jag om detta egentligen är den perfekta platsen för detta syfte. Personerna i filmen är medvetna om att döden väntar, har tillgång till den bästa vården och möjlighet att själva arrangera sina avsked. Här blir döden en ceremoni som får spegla livet i form av familj, vänner, favoritmusik eller ett sista ostron och ett glas vitt.
Om jag ska vara ärlig blev jag lite provocerad av filmen. De som dör i filmen har kontroll över sin egen situation. Det är drömmen men sällan verkligheten att människor har möjligheten att arrangera sina avsked. Varför valde du att angripa frågor om döden genom denna typ av scener?
– Jag har ingen egen lösning och många människor kommer att kalla det en avrättning men jag tycker att vi själva borde få bestämma att dö när vi når den punkt då ingenting fungerar längre. Det är förnedrande att befinna sig där. Men självklart måste det vara ett beslut som är upp till var och en.
Att inte ha kontroll är förnedrande så det är naturligt att tänka att vi återfår vår värdighet genom att återfå kontrollen. Men en annan väg att gå vore också att erkänna och acceptera att döden är det sista som människan inte kan kontrollera?
– Nej, vi behöver kontrollen. Det är därför vi måste börja tidigare med att ta tillbaka kontrollen, genom acceptans. Mitt problem, eller anledningen till att jag gjorde den här filmen, är att jag har kontroll nu men jag tror ögonblicket närmar sig då jag inte längre kommer att ha det. Jag måste vara beredd på det. Att ha förmågan att kunna avsluta är det viktigaste som finns men samhället förbereder oss inte på detta. Man vill invänta ett speciellt ögonblick att dö på men ibland dyker inte det speciella ögonblicket upp. I Frankrike har de försökt lagstadga om detta men det lyckas inte. Jag tror att vi måste förbereda oss på det ögonblicket och förberedelserna kan inte börja en vecka innan, de måste börja år i förväg. Tänk om vi skulle börja prata i skolorna om att vi en dag kommer att dö? Ni får inte glömma det, ingen lever för evigt.
Det är intressant att du nämner skolor eftersom många av det föregående seklets största förändringar blir som tydligast här. Politik har blivit en större del av undervisningen och sexualvetenskap är ett ämne som barn ska ta del av. Tycker du att döden också borde integreras i läroplanen?
– Naturligtvis! Samhället skakas hela tiden av döden, den är överallt i form av mord och krig. Detta kan vi inte göra något åt. Men för egen del så kan vi förbereda oss själva och våra familjer.
Det var intressant när filmens huvudperson, författaren Fabrice, säger att hans jobb inte är att ge svaren utan att observera. Att vara någon som betraktar och kan rapportera. Gör du filmer för att finna svar eller för att observera?
– Jag är först och främst en observatör som har den otroliga turen att få skapa filmer som pratar om de problem vi som ett samhälle gemensamt delar. Om man tänker på det, vad är egentligen en film? En film är en middag med vänner där man berättar en historia. Men ibland har vi turen att kunna få berätta historien i en stor salong med massa andra människor. Sedan finns det självklart sådant jag skulle vilja skildra men som jag inte har fått möjlighet att göra, på grund av bristande finansiering eller att jag inte hittar människorna att göra det tillsammans med.
Hur känner du dig när du får ett projekt avfärdat?
– Väldigt, väldigt ledsen. Och ibland även lite löjlig. Då är det lätt att tänka att nu är allting över, jag är slut.
Vid det här laget knackar presspersonen vänligt med bestämt på dörren för att göra oss påminda om tiden. Jag bestämmer mig ändå för att fråga det som jag inte har kunnat låta bli att undra över.
Ibland påminner filmregissörer om musikartister som tidigt i karriären har en stor hit som allting man gör senare kommer att jämföras med. Du är fortfarande väldigt berömd för Z – han lever, hur känns det?
– Egentligen började jämförelsen redan med min första film, Dödens kupé som togs väldigt väl emot. Den kallades för årets bästa polisfilm och uppskattades av i princip alla. Men sådant ger frihet, det öppnar dörrar. Då kan man göra ett par filmer till. Men dörrarna hålls inte öppna för evigt, om du gör några saker som inte blir så bra börjar folk bli misstänksamma mot ens projekt. När jag kom som migrant till Frankrike trodde jag aldrig att jag skulle få göra film, så jag är väldigt tacksam att det har gått som det gått.
Vid det här laget har presspersonen bestämt öppnat dörren och ställt sig i dess öppning. Trots detta kastar jag ur mig min sista fråga samtidigt som jag packar ner telefonen i fickan som fortfarande spelar in.
Last breath är till skillnad från många av dina tidigare filmer inte en thriller, tvärtom är den väldigt stillsam. Trots det har den något konstant spännande över sig, man undrar hela tiden hur det ska gå eftersom dialogscenerna har något laddat över sig. Hur ser du på spänning?
– Spänning började med den antika grekiska teatern. Det fanns alltid spänning där i den mening att man väntade på något. Spänning är en del av livet, man vaknar varje morgon, köper tidningen och undrar vad som ska hända. Du kanske inte bryr dig om allt som händer men du berörs lite grann.
Costa-Gavras ler och tillägger efter en kort paus att film inte är ett politiskt eller ett akademiskt tal. Det kan låta självklart men för någon som i tidigare intervjuer ofta påtalat att allt är politiskt så framstår det som en påminnelse han vill ge till andra lika mycket som till sig själv.
– Film handlar om att skapa en show, en föreställning. Du går till den här föreställningen, för att du vill känna känslor. Dessa känslor kan vi välja att använda oss av, eller inte. Men vi är historieberättare och varje historia behöver sin spänning.
