1. Vilken film har du inte sett klart?
2. Varför såg du inte klart den?
3. Hur tror du / hur vill du att filmen ska sluta?
Rebecka Kärde, kritiker och översättare
1. Lav Diaz Evolution of a Filipino family.
2. För att den är tio timmar lång! Och livet ändligt.
3. Jag tror inte att den slutar alls.
Kristoffer Leandoer, författare till boken Den oavslutade litteraturen
1. O, jag har ett digert utbud aldrig färdigsedda filmer att välja från. Jag har ganska lätt att lämna filmer som är tråkiga, pinsamma eller bara usla. Dock finns en hel genre där jag i regel slutar titta oavsett kvalitet; en genre där filmerna jag sett färdigt sannolikt är i minoritet – nämligen skräckfilm. Vanligen slutar jag titta när det blir för läskigt, men jag väljer den troligen bästa av alla filmer jag aldrig sett klart: The Blair witch project.
2. Jag är alldeles för lättsuggererad, jag blir helt enkelt för rädd.
3. Jag vill att de hittar hem igen.
Rojin Pertow, chefredaktör för tidningen Galago
1. Jag har försökt se klart Synecdoche, New York flera gånger men misslyckats varje gång.
2. Jag vet inte! Det är någon slags häxkonster som gör att jag alltid somnar halvvägs. Jag tycker den verkar bra och intressant! Jag lovar!
3. Hoppas den slutar med att han blir lycklig. Inte att någonting hemskt händer och hans fantastiska modellstad brinner ner och alla dör eller något sånt…
Elina Pahnke, kulturskribent och journalist
1. Många – men den senaste filmen jag inte såg klart var Tár.
2. Jag stod inte ut med formen! Evighetslånga utläggningar om klassiska kompositörer – jag förstår att det var ett grepp, att det skulle berätta något om huvudkaraktären, men för mig blev det kortslutning, jag loggade ut, ciao! Det var en för tråkig värld att befinna sig i.
3. Med det sagt så slutade jag kolla precis när något (?), någon (?) började spöka, eller vad det nu var som hände. Jag hoppas att filmen glider in i att vara en flippad psykologisk thriller om spöken och galenskap. Om så är fallet kanske jag kan stå ut med allt babbel.
Isabella Eklöf, regissör
1. Oslo, 31 augusti börjar med en bild av en gata och en spårvagn och en voice-over som säger att den 31 augusti vaknade han och drack kaffe eller något i den stilen.
2. Då stängde jag av.
3. Jag hoppas det var en god kaffe och att han hann med sin spårvagn.
Victor Malm, kulturchef på Expressen
1. Moulin Rouge och American psycho. Konstigt nog.
2. Film är tacksamt, det räcker ju med att man sitter still för att den ska ta slut. Men ibland händer grejer och man måste resa sig, om det inte är så att man somnar. Även det en händelse. Ungefär. När grejer händer har jag ovanan att glömma bort filmen, antagligen för att den till skillnad från boken inte har fysisk närvaro i rummet. Moulin Rouge gick på tv när jag var ganska liten och hade hög feber. Jag minns den intensivt. Inte handlingen, men febrigheten och färgerna, och att jag somnade ifrån den, och att jag tyckte mycket om detta konstiga dagen därpå. Det kan mycket väl vara en skitfilm. Jag vet inte. Och jag föredrar att det förblir så. American psycho var samma sak, jag hade feber och somnade ifrån den. Jag hade också en skarp svindelkänsla hela tiden, och det skar in i filmen. Samma sak där: Kan mycket väl vara en skitfilm, men jag tycker om erfarenheten.
3. Handlingen spelar ingen roll. Vill eller tror ingenting.
Nora Hagdahl, konstkritiker och chefredaktör för Nuda Paper
1. Jag har en notorisk problematik med att inte klara av att komma till slutet av en film. Anledningen är som oftast relaterad till någon bokstavskombination. Antingen klarar jag inte att hålla koncentrationen som ett resultat av att min lilla (lilla) hjärna vill ha snabba dopaminkickar och inte kan hålla ut i mer än 30 Instagram-sekunder utan att bli rastlös: ADHD. Eller så rycks hela jag med i ljud- och bildassemblaget på ett sådant sätt att jag känner mig drabbad och måste stänga av på grund av ”sensory overload”: PTSD. Jag pitchade för chefredaktör Olga Ruin att jag skulle titta på lite spansk skräck, alltså mardrömsfilmen [REC], inför det spanska numret men jag behövde stänga av redan tio minuter in; då handlade det om det senare. Det hela slutade med att jag istället blev tilldelad Laida Lertxundis korta, intetsägande filmkollage, bättre anpassat för min sköra själ.
2. Redan under filmens första minuter hade min puls gått upp i 150 slag i minuten. Finns det något svårare än jumpscare? Jag behövde minst två timmar i Youtubes mer schack- och matorienterade rum för att lugna ner mig. Tillslut var det Eric Roséns sedativa röst som fick hjärnan att sluta signalera fara. Men oftare handlar en oavslutad film för mig om att jag somnar.
3. Jag hoppas det går bra för alla.
Mara Lee, författare och professor i konst
1. Ett hål i mitt hjärta av Lukas Moodysson (men också Smältugnarnas timme samt några titlar av Straub & Huillet, sorgligt nog).
2. Moodyssons film: För att den var visuellt och soniskt överlastad och den intresserade mig inte.
3. Fem år efter att filmen gick upp blev jag ihop med den som bjöd mig på premiären – och som även jobbade med produktionen – det tar inte slut.
Enkäten publicerades ursprungligen i FLM Nr. 66, våren 2024.
