Den 24 oktober går dokumentärfilmen La joia upp på biograferna i Spanien. Filmen handlar om Barcelonas egna klubbdrottning Bad Gyal, eller Alba Farelo Solé som hon egentligen heter.

Farelo slog igenom 2016 med Slow wine mixtape och har sedan dess kommit att bli en supernova på den globala musikhimlen. Med tanke på att hitlåten Chulo pt 2 i skrivande stund strömmats 237 600 303 gånger är det nog ingen slump att titeln på hennes debutalbum, La joia, översätts från katalanska till Juvelen.

I filmens trailer blandas videoklipp från fullsatta konserter med bilder på divan sittandes på ett golv med en cigarett i handen, nedslagen av den ondskefulla musikindustrin som stoppar släppet av hennes debutalbum. Än sen då? Ännu en kändis som släpper en dokumentär. Ännu en minutiöst kurerad gestaltning av vägen till framgång med balanserad krydda av motgång.

Inget nytt under solen med andra ord.

Redan i slutet av 2023 välkomnade The Guardian oss till kändisdokumentärens tidsålder. Den som inte har levt under en sten den senaste tiden har kunnat bevittna hur bland annat Beyoncé, David Beckham och Selena Gomez gett sig i kast med den trendande självgestaltningen i dokumentärform. Även om fenomenet är något tröttsamt, filmerna bjuder sällan på särskilt spännande form eller dramaturgi, så har det sin förklaring. När kultur och marknad gifter sig blir det viktigt att äga narrativet om sig själv. Inget företag vill associeras med någon som kan förstås som problematisk.

Dessutom är den dokumentära berättelsen ett ypperligt tillfälle att bygga vidare på sitt personliga varumärke. Till exempel öppnar Pamela Anderson upp sig i Love, Pamela om sitt stormiga förhållande med exet Tommy Lee, låter oss veta att hon alltid har älskat att skriva och numera aldrig bär smink. Adjö till bilden av en sexsymbol springandes i röd baddräkt, god dag till eget hudvårdsmärke och vegetarisk kokbok. Det är en rebranding som heter duga.

Herrtidningen Esquire menar att inflationen i kändisdokumentärer kan härledas till ökningen av strömningsplattformar, vilket tvingat fram ett enormt sug efter innehåll som snabbt kan mättas av produktioner som ej kräver kostym, manus, inspelningsplatser eller författare och skådespelare backade av nåt arbetsreglerande och irriterande fack.

Jag tror såklart att detta är sant.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att när alla helt plötsligt vill göra film så måste det förstås som en vinst för konstformen själv. Bra eller dålig, en film är ett verk och inte content. Att göra en film betyder att producera något beständigt, att bryta sig loss från flödet. Än mer för en artist som Bad Gyal vars låtar ofta blir virala på Tiktok. Ursäkta min möjligtvis toxiska positivitet, men är inte kändisdokumentärens tidsålder egentligen ett vittnesmål om att film är coolare än någonsin? Om så är fallet väntar jag med spänning på epoken som följer.

Texten publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev från FLM 11 oktober. Prenumerera på nyhetsbrevet här.