NORGE
Maria Moseng (1979) Redaktör för Wuxia. Wuxia er først og fremst en plattform og ble født i 2012 av frustrasjonen over hvor mange filmuttryck- og temaer som ikke ble skrevet om utenfor faglitteraturen. Undertittelen «tidsskrift for filmkultur» reflekterer inspirasjonen fra Adolfas og Jonas Mekas magasin Film Culture (19541996), som ikke var fremmed for å skrive både om avantgarde- og Hollywoodfilm. Etter at vi gikk over til et rent nettidsskrift har Wuxia jobbet med å bryte ned skillet mellom film- og billedkunstfeltet gjennom å publisere kritikker av begge. For tiden har vi en pause for å forberede et nytt og mer metakritisk publikasjonsprosjekt for 2024. Tidsskriftet er støttet av Norsk kulturråd og i perioder også av stiftelsen Fritt Ord.
Lars Ole Kristiansen (1986) Redaktör för Montages. Montages er Norges ledende filmtidskrift og publiserer kritikk av kino-, cinematek- og festivalaktuelle filmer, i tillegg til analytiske essays og artikler om filmhistorie. Vi er særlig stolte av vår dekning av de store europeiske festivalene (Cannes, Venezia, Berlin), der vi alltid er til stede for å rapportere om filmene i vår populære podkast Filmfrelst, og spalten «Analysen» der noen av landets dyktigste filmvitere nærleser nye norske filmer. Vi er opptatt av å både være hardcore cinefile og tilgjengelige for alle på samme tid, og selv om vi kan bli veldig referanserike og faglig detaljerte i våre beskrivelser, bruker vi også mye humor og underholdende grep i tekstene og på podkasten. Vi har alltid hatt en del danske og noen svenske lesere og lyttere, og dessuten har vi en seksjon for engelskspråklige artikler
Vilken historisk eller samtida svensk film har du tagit störst intryck av?
Maria Moseng:
Bo Widerbergs Kärlek 65 (1965). Jeg så den tidlig i 20-årene da jeg enda var totalt nybølgefrelst – jeg husker knapt handlingen, selv om det selvsagt var noe med en livstrett filmskaper med hornbriller, noen kvinnehistorier (og ikke minst, nakne kvinnebryst), og smått rohmerske dialogsnutter. Men jeg husker stemningen, som traff som eksistensialistisk jujitsu: av vinden som blåste med kosmisk likegyldighet over skånske klipper, dragene som blafret, Bill Evans’ fløtetoner, den døsige sommermelankolien som bare det nordiske landskapet kan gi: at alt er litt meningsløst og også litt greit. Dette var nok før det hadde gått opp for meg at det eksistensielle temaet «det er okei å tvile på kunsten» ikke akkurat er stemoderlig behandlet i film- og litteraturhistorien.
Lars Ole Kristiansen:
En av de to (!) viktigste filmene gjennom livet for meg er Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982), så den står naturligvis i en særstilling. Da jeg leste FLMs nylige kåring av historiens beste svenske filmer, ble jeg sjokkert over at det var så få Bergman-titler der – det fremstod ikonoklastisk på en litt pinlig måte. Roy Andersson skal få trashe Bergman så mye han vil, men at En kärlekshistoria liksom er bedre enn noen Bergman-film virker helt absurd.
Men tilbake til spørsmålet! Fucking Åmål (1998) og Lilja 4-ever (2002) ser jeg gjerne en gang i året. Lukas Moodysson burde vunnet priser i Cannes og blitt en større stjerne. Lilja 4-ever er en gruoppvekkende film om trafficking, men også en underlig vakker, melankolsk tidskapsel, og forbausende nok har den blitt en slags kultfilm (i alle fall i mine kretser) på grunn av sin Y2K-fashion og- musikk, en slags svensk Christiane F.
Apropos, så er Bo Arne Vibenius’ Thriller – En grym film (1973) en av historiens fremste kultfilmer – sterk, uredd og heftig. Jeg så den på nytt i fjor, to ganger, i forbindelse med det amerikanske labelet Vinegar Syndromes spesialutgivelse – og den sparker en i trynet, altså!
Ingen har skildret barndommens magi så fint som Lasse Hallström i Alla vi barn i Bullerbyn / Mer om oss barn i Bullerbyn. Hvorfor snakker ingen om disse filmene i dag? Jens Fischers foto, det naturalistiske skuespillet…
Bo Widerbergs Mannen på taket! En giallo som glir over i nervepirrende action. Den er både virtuos i sin sjangerlek og forankret i hverdagsrealisme på en måte som føles unikt for søttitallet – mon tro om Widerberg lot seg inspirere av nylig avdøde William Friedkin?
Jeg er svak for svenske komedier. Lasse Åbergs S.O.S. – En segelsällkapsresa er selve kronjuvelen. Foruten å rette et skråblikk på sjølivet, er S.O.S. en sjeldent vittig satire over jappetiden, like varm, godslig og forundret som Åbergs tidligere filmer, men med mer tydelig kritisk klangbunn.
De ofrivilliga (2008), Play (2011) og The Square (2017) er moderne klassikere – håndgranater man ikke vet hva man skal gjøre med når man får de kastet i fanget. Jeg velger ofte å vise Play til studentene mine, fordi den skaper så spennende og uforutsigbare diskusjoner.
Mest lovende debutfilmer fra de senere årene: Återträffen, Min lilla syster, Sameblod.
Mange av filmene som har betydd mest for meg er svenske. Kanskje er det fordi jeg vokste opp i Halden, ved grensen til Strömstad, uten kabel-tv? SVT var the shit – og apropos dét, så er den beste svenske TV-serien Ebba och Didrik (1990)!
Min spontana beskrivning av norsk film är: med de senaste årens genomslag av smakfull Oslo-arthouse skulle man vilja sammanfatta norsk film som Munchsk angst möter en humoristisk hurtighet men det vore att ignorera de heroiska andra världskrigetdramerna och alla andra andra komedi- och skräckfilmer om människor som längtar till skogen eller troll som längtar efter de ska lämna skogen ifred. Det är snabba kast mellan genrer, men de förenas ofta av den fjäderlätta självironin i dialogen som mjukar upp konturerna mellan de raka inredningsdetaljerna och vilda landskapen. Hur skulle du beskriva svensk film?
Maria Moseng:
Ikke så ulikt, faktisk(!). For elleve år siden skrev jeg i et essay at middelklasseselvbevissthet og angst var det man først og fremst forbandt med svensk film, og at den samme var på vei inn i den norske samtidsfilmen med Dag Johan Haugerud og Joachim Trier, men kanskje mer som det du beskriver som «fjærlett selvironi.» Etter Ruben Östlund med sine siste farser nå har blitt landets mest omtalte filmeksponent, må den svenske ironien kanskje beskrives som tunge, rullende bølger som hamrer mot en stadig mer naken kyst – den river med seg alt den treffer, men er vanskelig å ta øynene fra og dypt suggererende i sin repetisjon. Alt har mer patos i Sverige, til og med selvironien.
Lars Ole Kristiansen:
Mener du med utgangspunkt i hele filmhistorien, eller svensk film i dag? Jeg forsøker meg på sistnevnte: Filmer som peker på avstanden mellom intensjon og virkning, mellom sannhet og forestilling. Men jeg ser ikke så mange av publikumsvinnerne lenger, stort sett bare «festivalfilmene».
Hur skulle du beskriva uppfattningen av svensk film i Norge?
Maria Moseng:
Tragisk nok litt som et usunt parforhold – det har alltid vært slik at mens få svensker ser norske filmer, har nordmenn elsket svensk film. Riktignok er vi primet for det, ikke bare gjennom Ingmar Bergman og Roy Andersson, men husk at den notoriske Olle Helbom også har forsynt mange generasjoner nordmenn og -kvinner med et fullkomment internalisert arkiv av barndomsminner. Svensk film kombinerer humor og alvor på en langt mer sofistikert måte enn man har lyktes med i Norge, og har også vært flinkere på sjangerhybrider, der man i Norge rendyrker sjangerfilmen mer.
Når det er sagt tror jeg ikke man forholder seg så bevisst til nasjonale kategorier eller filmers nasjonalitet lenger –filmene til Ali Abbasi har for eksempel fått stor oppmerksomhet, men oppfattes de som svenske, danske, iranske?
Går det att tala om en nordisk film? Hur skulle den i så fall definieras?
Det spesifikt nordiske som identitetsfellesskap var nok mer på moten for 15-20 år siden enn i dag, men absolutt – ideen om en nordisk film er jo allerede etablert gjennom sjangerbetegnelser som nordic noir og akademiske forskningsprogrammer med titler som scan guilt. Jeg tenker at begge reflekterer sentrale kulturelle betingelser og symptomer som preger livsformene i Norden – velferdsstatens paradoksale fellesskapsidé og det symboltunge forholdet til natur og landskap. Herunder også koloniseringen av nordområdene og vekkelsen særlig den yngre generasjonen målbærer. Samisk filminstitutt i Kautokeino utvikler for eksempel filmprosjekter i både Norge, Sverige og Finland.
I tillegg kommer slike ting som at mange norske filmskapere har utdannet seg i København eller Göteborg – og særlig sistnevnte (med Kalle Bomanns innflytelse) har etterlatt en ikke ubetydelig signatur i norsk samtidsfilm. For øvrig må danske Henning Carlsens 1966-fimatisering av norske Knut Hamsuns Sult med svenske Per Oscarsson i hovedrollen være så nær man kan komme den våte drømmen om en fullendt interskandinavisk synergi.
Lars Ole Kristiansen:
Svensk krim har fortsatt en viss status hos nordmenn flest, men stort sett på TV eller streaming. Det begynner å bli lenge siden en svensk kinofilm var noe virkelig stort – et fenomen à la Så som i himmelen (2004), Män som hatar kvinnor (2009) eller Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013). Blant spesielt interesserte nyter naturligvis Ruben Östlund stor respekt, og mange unge regissører i Norge virker inspirerte av ham, men generelt så tror jeg vi så mer opp til söta bror for ti-femten år siden.
Etter stumfilmæraen var seksti- og syttitallet Sveriges gullalder som filmnasjon; Danmark peaket på nittitallet (selv om Lars von Trier senere overgikk seg selv med depresjonsdiptyken Antichrist/Melancholia); norsk film har sitt eksplosjonsøyeblikk akkurat nå.
Kan du beskriva den publikation där du skriver om film?
Maria Moseng:
Wuxia er først og fremst en plattform og ble født i 2012 av frustrasjonen over hvor mange filmuttrykk- og temaer som ikke ble skrevet om utenfor faglitteraturen. Undertittelen «tidsskrift for filmkultur» reflekterer inspirasjonen fra Adolfas og Jonas Mekas’ magasin Film Culture (1954-1996), som ikke var fremmed for å skrive både om avantgarde- og Hollywoodfilm. Etter at vi gikk over til et rent nettidsskrift har Wuxia jobbet med å bryte ned skillet mellom film- og billedkunstfeltet gjennom å publisere kritikker av begge. For tiden har vi en pause for å forberede et nytt og mer metakritisk publikasjonsprosjekt for 2024. Tidsskriftet er støttet av Norsk kulturråd og i perioder også av stiftelsen Fritt Ord.
Lars Ole Kristiansen:
Montages er Norges ledende filmtidsskrift og publiserer kritikk av kino-, cinematek- og festivalaktuelle filmer, i tillegg til analytiske essays og artikler om filmhistorie. Vi er særlig stolte av vår dekning av de store europeiske festivalene (Cannes, Venezia, Berlin), der vi alltid er til stede for å rapportere om filmene i vår populære podkast Filmfrelst, og spalten «Analysen» der noen av landets dyktigste filmvitere nærleser nye norske filmer. Vi er opptatt av å både være hardcore cinefile og tilgjengelige for alle på samme tid, og selv om vi kan bli veldig referanserike og faglig detaljerte i våre beskrivelser, bruker vi også mye humor og underholdende grep i tekstene og på podkasten. Vi har alltid hatt en del danske og noen svenske lesere og lyttere, og dessuten har vi en seksjon for engelskspråklige artikler.
FINLAND
Zinaida Lindén (1963) Författare och skribent, skriver bl. a. f ilmkritik för Ny tid. Ny tid är en svenskspråkig, färgstark, vänstersinnad kultur- och samhällstidskrift som grundades år 1944. En av chefredaktörerna var Atos Wirtanen, rikdagens “enfante terrible”, Tove Janssons hjärtevän och förlagan till Snusmumriken.
Kalle Kinnunen (1977) Filmkritiker Suomen Kuvalehti. Svaren har översatts från engelska. Jag skriver filmkritik för finskspråkiga Suomen Kuvalehti, Finlands ledande veckotidning. Jag bevakar även festivaler och skriver filmrelaterad nyhetsjournalistik för STT, den enda nationella nyhetsbyrån.
Vilken historisk eller samtida svensk film har du tagit störst intryck av?
Zinaida Linden:
Bland klassikerna är det kanske Smultronstället samt Utvandrarna och Nybyggarna. Bland de moderna filmerna: Tillsammans, Gräns, Darling, Sameblod, Play. Jag är själv invandrare så jag uppskattar klass- och minoritetsskildringar samt filmer om osannolika möten.
Kalle Kinnunen:
Det är svårt att välja mellan Roy Anderssons filmer: medan Sånger från andra våningen var oerhört imponerande på den tiden, är En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, möjligen ännu starkare för mig personligen. Jag blev förkrossad av Ett anständigt liv, som jag tycker är olik alla annan dokumentärfilm jag någonsin sett. Den bär upp Jarl-trilogin, men är helt anmärkningsvärd också som fristående verk. Den senaste tiden har jag beundrat djärvheten i Ruben Östlunds verk. Han är en verklig underhållare.
Min spontana beskrivning av finsk film är: få ord, mycket musik med romantiken som outtalat ledmotiv i tystnaden. Hälften av produktionerna utgörs av andra världskriget-filmer och andra hälften av melankoliska Helsingforsskildringar men oavsett om de skildrar sisu eller underfundig cynism har filmerna ett foto som mer än något annat fokuserar på ljus och texturer där alltifrån tallskogar i snö till smutsiga bilrutor i blekt gatljus blir till något förhöjt och estetiskt. Hur skulle du beskriva svensk film?
Zinaida Linden:
Den handlar om så mycket! Om folksjälen: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Martin Beck-filmerna, Monica Z, Solsidan. Om män som heter Ove. Om mobbning och Tomten. Om kristen moral, Så som i himmelen. Om invandraräventyr i Det Nya Landet, helst sommartid. Den omfattar rebusar som Kvadrat, julmys med Fanny och Alexander, tragik med Ann Petrén samt sockersöta hallonbåtar.
Kalle Kinnunen:
För mig finns det två distinkta och separata svenska filmtraditioner. Å ena sidan den lätta, ofta pastorala och vågar jag det säga det, bokstavliga och därmed kommersiella dramastilen. Å andra sidan den existentiella och ofta cyniska fraktionen. Medan Östlund förvisso härstammar från den senare trenden och leker med den på ett så bra sätt, framstår det som att denna utsökta och förfinade ångest blir mer och mer marginaliserad även inom svensk arthousefilm.
Hur skulle du beskriva uppfattningen av svensk film i Finland?
Zinaida Lindén:
Fucking Åmål och Solsidan har verkligen gått hem i Finland. Astrid Lindgren-filmatiseringarna är ett måste för alla familjer. Moderna dramer lockar om de har belönats internationellt. Svenska filmer som har att göra med något finskt intresserar: Populärmusik från Vittula, Svinalängorna. Klaus Harös svensk-finska samproduktioner är stora här.
Kalle Kinnunen:
Långfilmen Solsidan är lätt den mest populära svenska filmen på finska biografer sedan 1960- och 1970-talets storhetstid för sexfilmer. Men jag antar att det som folk verkligen vill minnas och anser vara mest uppenbart svenskt är Lukas Moodyssons publiktillvända verk.
Går det att tala om en nordisk film? Hur skulle den isåfall definieras?
Zinaida Lindén:
Vi har Nordiska rådets filmpris, så visst kan vi tala om nordisk film. Det finns många gemensamma teman, bl. a. den karga naturen och jantelagen.
Kalle Kinnunen:
Det finns vissa element som länkar samman de olika ländernas filmkulturer: berättelser om nationell historia kan bli enormt framgångsrika på lokal nivå (vilket måste ha att göra med att våra nationer är ganska små och att filmer därför kan ha ett tilltal som förenar även när kulturerna glider isär). Inom arthousesektorn finns en mycket igenkännbar nordisk humanistisk tendens – och jag tror att vi delar en viss humor också. Dessutom har den nya inriktningen inom våra filmkulturer, med mer mångsidiga historier som görs av och om minoriteter, vunnit mycket starkare mark än i många andra europeiska länder.
Kan du beskriva den publikation där du skriver om film?
Zinaida Lindén:
Ny tid är en svenskspråkig, färgstark, vänstersinnad kultur- och samhällstidskrift som grundades år 1944. En av chefredaktörerna var Atos Wirtanen, rikdagens “enfante terrible”, Tove Janssons hjärtevän och förlagan till Snusmumriken.
Kalle Kinnunen:
Jag skriver filmkritik för Suomen Kuvalehti, Finlands ledande veckotidning. Jag bevakar även festivaler och skriver filmrelaterad nyhetsjournalistik för STT, den enda nationella nyhetsbyrån.
ISLAND
Kolbeinn Rastrick (1999) Filmkritiker Lestin. Svaren har översatts från engelska. Jag driver en sektion för filmkritik varannan vecka i radioprogrammet Lestin (Tåget). Lestin är ett radioprogram som sänds (nästan) dagligen med fokus på allt som har med samtidskultur att göra. Jóna Gréta Hilmarsdóttir (1999), Filmkritiker Morgunblaðið. Svaren har översatts från engelska. Jag är journalist och jag skriver en filmrecension varje vecka för tidningen Morgunblaðið, som fyller 110 år i november. Morgunblaðið är den enda verksamma dagstidningen på Island.
Vilken historisk eller samtida svensk film har du tagit störst intryck av?
Kolbeinn Rastrick:
Jag tror att den svenska film som jag har tänkt mest på efter att ha sett den är The square av Östlund. Den kapslar på ett perfekt sätt in en väldigt igenkännbar ”skandinavism”. Sen är jag också ganska säker på att filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker, som Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter påverkade mig mycket som liten.
Jóna Gréta Hilmarsdóttir:
Filmer av auteurerna Ingmar Bergman och Roy Anderson har påverkat mig mest och haft en enorm inverkan på filmbranschen. Deras bilder är kanske inte särskilt upplyftande, men deras verk är ett bevis på att film är en konstform, inte bara underhållning.
Min spontana beskrivning av isländsk film är: långsam, kuslig och fylld av indieminimalistisk musik, 80 % av dess titlar innehåller djur eller natur (Korpen flyger, Naturens barn, Om hästar och män, Lamm), landskapet är alltid mulet, grått och regnigt men porträtteras med så mycket skönhet att man känner sig helt tillfreds vid tanken på att bo där ensam. Men det motverkas av faktumet att nästan alla filmer skildrar människor som försöker sträcka sig ut och på ett eller annat sätt nå fram till varandra. Vad skulle din beskrivning av svensk film vara?
Kolbeinn Rastrick:
Vad jag tänker på när jag tänker på svensk film är en berättelse som oftast fokuserar på en familj eller ett par i övre medelklassen. Problemen eller konflikten i berättelsen bygger allt som oftast på en social situation, snarare än någon faktisk fara eller fysisk konflikt. Och skilsmässa nämns definitivt minst en gång.
Jóna Gréta Hilmarsdóttir:
När jag tänker på svenska filmer föreställer jag mig en perfekt svensk sommar som i Astrid Lindgrens böcker. Filmatiseringarna av Lindgrens böcker var väldigt populära på Island när jag var barn och när jag ser de röda bokstäverna SF på skärmen och hör ledmotivet till SF Studios kommer alla barndomsminnen tillbaka.
Hur skulle du beskriva uppfattningen av svensk film på Island?
Kolbeinn Rastrick:
Jag tror att det isländska intrycket bygger mycket på Bergman, åtminstone för den äldre generationen. Genomslaget för Triangle of sadness kommer förmodligen att förändra detta lite, men jag känner att intrycket fortfarande är att svensk film fokuserar på sociala spänningar och familjerelationer.
Jóna Gréta Hilmarsdóttir:
Jag tror att det första som islänningarna tänker på när de pratar om svensk film är nakenhet och familjedraman, men inte tillsammans.
Går det att tala om en nordisk film? Hur skulle den i så fall definieras?
Kolbeinn Rastrick:
Nordic noir är på många sätt kvintessensen av nordisk film. Varje nordiskt land har sin egen version av genren.
Jóna Gréta Hilmarsdóttir:
Jag tror att skandinaviska filmer växer just nu, med regissörer som norrmannen Joachim Trier. Till skillnad från Hollywoodfilmer skildrar de ofta den fula och på samma gång vackra vardagligheten. Huvudkaraktärerna är ofullkomliga och deras framtid ser inte nödvändigtvis ut att vara fylld av lycka, för livet ter sig inte så. Därmed inte sagt att skandinaviska filmskapares enda mål enbart är att fånga verkligheten, verkligheten är berättelsens material, men den berättande formen är konstnärlig och kreativ.
Kan du beskriva den publikation där du skriver om film?
Kolbeinn Rastrick:
Jag driver en sektion för filmkritik varannan vecka i radioprogrammet Lestin (Tåget). Lestin är ett radioprogram som sänds (nästan) dagligen med fokus på allt som har med samtidskultur att göra.
Jóna Gréta Hilmarsdóttir:
Jag är journalist och jag skriver en filmrecension varje vecka för tidningen Morgunblaðið, som fyller 110 år i november. Morgunblaðið är den enda verksamma dagstidningen på Island.
DANMARK
Viktor Retoft (1995) Redaktör för Balthazar. Balthazar er en tidsskrift for filmkritik, der udforsker filmkunstens grænseløse potentiale. Vi ønsker at udvide den danske filmkritik ved at åbne for det store reservoir af både historisk og nutidig f ilmkunst, som vi sjældent ser beskrevet. Det handler om at gå på opdagelse og genopdagelse i filmkunsten. Vigtigst af alt ønsker vi at kultivere og aktivere en cinefil kultur i Danmark og Skandinavien og tage del i at skabe nye måder at forstå og skrive om film på. Vi har tidligere bragt artikler om og af Pedro Costa, Jocelyne Saab, Babette Mangolte, Claudia von Alemann, Laida Lertxundi, Mani Kaul og mange, mange andre. Vores forrige udgivelse var vores første temaud- givelse. Den omhandlede Den amerikanske westernfilm, mens vores kommende udgivelse #9 er dedikeret til instruktørparret Danièle Huillet og Jean-Marie Straub. Tidsskriftet er på tryk og kan købes i udvalgte boghandlere i København og Aarhus, samt læses online på vores hjemmeside. Det kan også læses på Svenska Filminstitutets bibliotek.
Claus Christensen (1964) Chefredaktör för Filmmagasinet Ekko. Filmmagasinet Ekko er det toneangiv- ende danske filmmagasin, der laver et af verdens flotteste trykte magasiner med personlige interviews, analyser, features, kuriøse artikler og temaer på tværs af kunstarterne. Men vi er også på mærk- erne på hjemmesiden med nyheder, interviews og anmeldelser. Og så har vi landets største streamingtjenester for kortfilm, Ekko Shortlist, der indeholder over 1500 film og kan ses helt gratis – også fra Sverige. Ekko har ingen hellige køer og skriver ikke kun om det der sker på lærredet, men går også gerne ned i maskinrummet og giver indblik i forholdene for kunstnerne og branchen.
Vilken historisk eller samtida svensk film har du tagit störst intryck av?
Viktor Retoft:
Min største nyere opdagelse er Nina Hedenius’ dokumentarfilm. Udover at filmene er noget af det smukkeste dokumetarisme produceret i Skandinavien, så er det smukt at vide, at de er produceret af SVT. Den slags statsfinansieret eksperimenterende dokumentarisme har man ellers kun set i Tyskland og i England. Især Konsten att städa (2003), Gubben i stugan (1995) og Det speglar i mitt öga har gjort stort indtryk. Hedenius’ film var øjenåbnende for mig, da den lyriske dokumentartradition hendes film synes at indskrive sig i, mest er én, jeg forbinder med noget ikke-nordisk, fx indiske Mani Kauls dokumentarfilm fra 1980’erne, italienske Franco Piavoli eller franske Jean-Daniel Pollet. Hedenius’ dokumentarfilm er uden sidestykke i nordisk filmkunst.
Claus Christensen:
Jeg har lyst til at sige Pippi Långstrump, der blev lige så vigtig for min dannelse i barndommen som The Beatles. Det var dengang, hvor tv blev optaget på rigtig film, og da jeg for nylig genså programmerne med Pippi, slog det mig, at de er fortalt med en poesi, som man efterhånden kun finder i arthouse-film. I ungdommen opdagede jeg Bergmans værker, ikke mindst Persona og Viskningar och rop, og af nutidens svenske film vil jeg fremhæve Ruben Östlunds Turist og Thomas Alfredsons Låt den rätte komma in, som begge er originale, gribende og vel meget svenske dramaer.
Min spontana beskrivning av dansk film är: kylig, elegant och har alltid en titel bestående av ett ord i bestämd form (Festen, Hævnen, Dronningen etc). Den vill ofta vara provokativ men bär på en i grunden existentiell melankoli som illustreras av att Mads Mikkelsen och Trine Dyrholm är med i 90% av allt som görs för att de kan se ledsna ut även när de ler. Hur skulle du beskriva svensk film?
Viktor Retoft:
Jeg tænker på to ting: 1. International: I disse år er det Ruben Östlund, der dukker op for mit indre øje, når jeg tænker på svensk film. Og der er noget umiskendeligt “Cannessk” over hans seneste to film, The square (2017) og Triangle of sadness (2022), som blev de lavet udelukkende for at vinde en Palme d’or. Skandinavisk film i disse år er et clusterfuck af produktionsselskaber fra mange lande, der som færdigt produkt skal tilfredsstille alle producenterne. Det ses især i Östlunds tandløse “provokationer”. 2. Ambitiøs: Svensk film er til forskel fra store dele af den danske filmproduktion ambitiøs, det vidner instruktører som Östlund (om man kan lide hans film eller ej), Lukas Moodysson og Roy Andersson om, men også en perle af en queer–film som Nånting måste gå sönder (2014). Jeg tror der er mindre “jantelov” i Sverige, og derved tillader svensk film sig at have lidt større armbevægelser og satse lidt mere. Måske det er arven fra Bergman?
Claus Christensen:
Sverige er så heldig at have Nordens førende filminstruktør, Ruben Östlund, men ellers er I svenskere dansk films pæne, eftertænksomme kusine. Hende, der altid siger det rigtige og har regnet det hele ud. Det er ufarlige feelgood-komedier, smukke, filosofiske kunstfilm og virkelig, virkelig mange krimier. Sverige har nogle af verdens bedste skuespillere, men det kniber med at trække befolkningen i biografen. Trods 10,5 millioner indbyggere sælges der kun to millioner billetter i Sverige om året til svenske film, men i Danmark, et land med knap seks millioner mennesker, sælges tre millioner billetter til danske film.
Hur skulle du beskriva uppfattningen av svensk film i Danmark?
Viktor Retoft:
Generelt opfattes svensk film i Danmark som provokerende og kunstnerisk ambitiøs. Jeg tror især humoren bliver misundet – for udover Lars von Trier, bliver der ikke produceret mange film i Danmark, der både er kunstnerisk ambitiøse og virkelig sjove, fx Östlund og Moodysson. En strøtanke: Mange i Danmark misunder at Sverige har haft Bergman, mens det sjældent bliver nævnt, at Danmark har haft Dreyer.
Claus Christensen:
Der er ikke den store opfattelse, for svensk film er nærmest ikke-eksisterende i Danmark. Vi kunne engang kommunikere med hinanden på vort eget sprog, men nu foregår det meget sigende på engelsk. Kultureliten nyder Ruben Östlund, Roy Andersson og Lukas Moodyssons film, men de fleste danskere kender nok bedst Beck-serien og den glimrende Män som hatar kvinnor, som – nåh ja – er instrueret af en dansker.
Går det att tala om en nordisk film? Hur skulle den isåfall definieras?
Viktor Retoft:
Det vil jeg mene! Og jeg vil også vove at påstå, at Danmark, Norge og Sveriges filmindustrier i disse år nærmer sig hinanden mere og mere. Svensk og dansk film har jo i mange år været medproducenter på hinandens film, den slags er med til at udglatte de individuelle kendetegn ved de enkelte landes filmkulturer, desværre… jeg vil mene at en “nordisk film” kan defineres som overproduceret og international: Som nævnt tidligere, er det et clusterfuck af produktionsselskaber fra både de nordiske lande og resten af Europa – og verden. Triangle of Sadness krediterer 30 forskellige produktionsselskaber fra over 9 forskellige lande fra hele verden.
Claus Christensen:
Socialrealismen ligger i den nordiske DNA, men vi har også altid dyrket andre genrer, og i de senere år har der været en opblomstring især af krimier, tænk bare på nordic noir. Vi er i Norden glade for at lave karakterbårne dramaer med det menneskelige aspekt i centrum, ligesom vi står fast på, at instruktøren er kunstneren, som i sidste ende bestemmer. Hvis man skal pege på et fællestræk, må det være den melankolske grundtone i nordiske film. Og det er jo egentlig bemærkelsesværdigt, fordi vi er blandt verdens rigeste – og lykkeligste? – lande.
Kan du beskriva den publikation där du skriver om film för en svensk läsare som inte känner till tidskriften?
Viktor Retoft:
Balthazar er tidsskrift for filmkritik, der udforsker filmkunstens grænseløse potentiale. Vi ønsker at udvide den danske filmkritik ved at åbne for det store reservoir af både historisk og nutidig filmkunst, som vi sjældent ser beskrevet. Det handler om at gå på opdagelse og genopdagelse i filmkunsten. Vigtigst af alt ønsker vi at kultivere og aktivere en cinefil kultur i Danmark og Skandinavien og tage del i at skabe nye måder at forstå og skrive om film på. Vi har tidligere bragt artikler om og af Pedro Costa, Jocelyne Saab, Babette Mangolte, Claudia von Alemann, Laida Lertxundi, Mani Kaul og mange, mange andre. Vores forrige udgivelse var vores første temaudgivelse. Den omhandlede Den amerikanske westernfilm, mens vores kommende udgivelse #9 er dedikeret til instruktørparret Danièle Huillet og Jean-Marie Straub. Det udkommer d. 7. oktober. Tidsskriftet er på tryk og kan købes i udvalgte boghandlere i København og Aarhus, samt læses online på vores hjemmeside. Det kan også læses på Svenska Filminstitutets bibliotek.
Claus Christensen:
Filmmagasinet Ekko er det toneangivende danske filmmagasin, der laver et af verdens flotteste trykte magasiner med personlige interviews, analyser, features, kuriøse artikler og temaer på tværs af kunstarterne. Men vi er også på mærkerne på hjemmesiden med daglige nyheder, interviews og anmeldelser. Og så har vi landets største streamingtjeneste for kortfilm, Ekko Shortlist, der indeholder over 1500 film og kan ses helt gratis – også fra Sverige. Ekko har ingen hellige køer og skriver ikke kun om det, der sker på lærredet, men går også gerne ned i maskinrummet og giver indblik i forholdene for kunsterne og branchen samt de kreative processer.
Enkäten publicerades ursprungligen i FLM Nr. 65, hösten 2023.
