“We are the weirdos, mister.” – Nancy Downs
1996 har The craft premiär. Jag fyller tretton, identifierar mig som wicca och har precis börjat utforska ritualmagi (det vill säga tända svarta ljus och elda upp foton på Pierre som jag var olyckligt kär i). Filmen tillfredsställde min växande hunger efter femme-goth-klädda besvärjelsekunniga tonåringar och blev trots blandad kritik snabbt kultförklarad, dels för gestaltningen av faktiska paganistiska ritualer, dels för sin mörka ton.
Berättelsen kretsar kring nyinflyttade Sarah som går med i Nancys, Bonnies och Rochelles häxcirkel. Genom att omfamna sin natur och systerskapet vinner hon förmågan att utöva kärleksbesvärjelser – en begåvning hon snart provkör på skolans populäraste kille. Hans förälskelse övergår dock snart i besatthet som leder till ett våldtäktsförsök, något som Nancy senare bestraffar med döden.
Kraften är därför inte odelat frigörande för de fyra unga häxorna, men den ger dem förmågan att säga nej. Nej till sina mobbare, styvpappor och förövare. För konsekvenserna av att träda ut som häxa, manifestera sina krafter och ansluta sig till systerskapet leder inte bara till frigörelse utan kan också ha en avskräckande inverkan på omgivningen. I verkligheten såväl som på film.
Ett par år senare spelar jag Rebel girl av Bikini Kill på repeat och läser antologin Fittstim. Samtidigt går Griffins Dunnes Practical magic upp på vita duken, häxfilmen som förenar ett romantiskt tonfall med ett feministiskt anslag. I den är det först när systrarna Sally och Gillian accepterar sina förmågor och delar med sig av dem till sina kvinnliga grannar som de lyckas fördriva den Gillians expojkväns mordlystna ande. Häxrollen skapar en slagkraftig gemenskap och en förmåga att stå emot våldet. Styrkan att stå emot ohälsosamma relationer.
Detsamma gäller föregångaren Witches of Eastwick, 1987. I den lyckas häxorna besegra djävulsinkarnationen Daryl Van Horne först när de slutar konkurrera med varandra och istället går samman. Den sista striden inleds med att via en voodoo-docka bland annat symboliskt dränka honom i fjädrar. Detta för att visa på hur han sjunkit i hierarkin. De vågar vägra toxisk maskulinitet och omfamnar sin kraft trots missaktning från omgivningen. Att bekänna sig som häxa är för dem liktydigt med fritt flödande kreativitet och sexualitet.
Efter åttiotalsvågen av ”Satanic Panic” – en tid präglad av moralisk hysteri och rykten om sataniska ritualer med övergrepp vars effekter färgade av sig på den tidens häxskildringar – blev nittiotalet sedan en guldera för häxfilmer. Även om vi självuttalade häxor höll oss relativt anonyma under denna tid, förpassade till ett fåtal rökelsedoftande kristallbutiker, så kunde vi avnjuta en mängd titlar som gestaltade häxeriets inneboende frigörande kraft.
“What a culture has to say about witchcraft says a lot about its sexuality and power, and especially with the apportioning of powers between the sexes.”
Nu har systerskapet blivit globalt tack vare internet. Grupper som ”Campus of witches” tar plats, hashtagen WitchTok har 7,2 miljoner inlägg och Christina Ricci lanserade i år en egen tarotkortlek. Fjärde vågens feminism är här och med den nya varianter av häxbekännelser med liknande tematik, om än ännu starkare.
Författaren Margaret Atwood lär också ha sagt “What a culture has to say about witchcraft says a lot about its sexuality and power, and especially with the apportioning of powers between the sexes.” I Robert Eggers kritikerhyllade The witch från 2015 utrotas också samtliga manliga karaktärer och Thomasin säger nej till fader Gud själv innan hon omfamnar både sin sexualitet och inre kraft för att uppgå i systerskapet. Kanske kan häxbekännelsen ses som den ultimata frigörelsen från patriarkatet, som ett tillkännagivande av kvinnans oberoende.
Nyversionen av Chilling adventures of Sabrina sticker också ut ur mängden då Sabrina, till skillnad från häxorna i The craft, The witches of Eastwick, och The witch är likvärdig Satan då hon är hans dotter. Filmen skiljer sig från de andra i att den delvis bygger på en övernaturlig värld men den är intressant ur aspekten att hon inte bara får kraften, hon är en del av den.
Idag eldar jag inte längre upp gamla skolfotografier, men det finns en GIF jag skickar till dejter i förebyggande syfte. Den föreställer en häxa på kvast som elegant svingar sig runt en stång i en wicca-inspirerad poledance. Reaktionerna faller uteslutande in i två läger: ”sexigt”, eller “eeeh…”. Det gör det enkelt att avgöra vem som får fortsatt respons, tack vare vad häxan symboliserar: systerskap, frigörelse och kraften att säga nej.
